Det är ungar i lådan!

För några dagar sedan åkte jag förbi ladan vid Kungsängen som har en tornfalkslåda. När jag passerat tidigare har den sett tom ut, men Peter föreslog att de kanske var nykläckta och inte syntes. Han hade rätt. På långt håll fick jag en bild där man kan se fyra ungar. Man kan se att de är lite olika gamla dvs kläckta med någon dags mellanrum.

Fru tornfalk jagade i närheten. Det blåste rejält och det var en utmaning att fånga henne på bild.

När jag kom lite närmare lådan fick jag bara med två ungar. Vinkeln blir ju sämre för den sitter högt upp på ladan. Jag brukar inte heller stanna längre än ca 15  minuter. Vissa år bryr sej inte de vuxna fåglarna alls om man står där jag står nu, men man kan ju inte veta och ett år tyckte honan att det var OK men hannen var mer försiktig.

Honan jagade vidare över fälten.

Det passerade också en vråk, vilket det gör ganska ofta när man står här.

En flock med starar flög upp på andra sidan vägen och jag kunde inte motstå att ta några bilder.

Jag gillar "masseffekten" som uppstår i en sån här flock. Det är två fåglar som flyger åt fel håll (till höger). Det är kajor som också höll till på fälten i stora mängder.

Jaktlyckan var inte särskilt god för tornfalken och den ändrade taktik från högflygande jakt till lågsniffar över vallen.

Den flög kortare sträckor nära gräset och spanade väl efter gräshoppor eller andra småsaker som går att stoppa i gapet på den hungriga skaran som väntade i lådan. Jag fick aldrig se om hon lyckades fånga något och hannen såg jag inte till heller. När jag tog dessa bilder stod jag på behörigt avstånd från ladan, men jag hade ju sett om en falk landade på den. 

Åkte förbi ladan efter jobbet idag. Nu är det betydligt kaxigare ungar i lådan och de har fått ringar på benen. Det kanske de redan hade när jag var där sist men det gick inte att se. 

Det pågick en del flaxande inne i lådan men inte ute på kanten. De har nog några dagar kvar innan de börjar provflyga. Hur jag än spanade kunde jag bara se tre ungar idag. Herr och fru tornfalk flög ovanför mitt huvud, men kom inte ner med någon mat när jag vad där. Vi får väl se om jag hinner dit innan de ger sej iväg för gott.

Hälsningar Lena 

Nu ska det blomma!

Den första juni skrev jag ett blogginlägg om allt som vi skulle plantera under den helgen. Det var mängder med plantor i växthuset och grönsaksbäddarna men också alla pelargoner som jag övervintrat. Bara för att jag vill ha mängder med blommor runt förstukvisten. 

"Mjölkpallen" som min sambo byggde under pandemin är perfekt för tunga krukor. Den lila petunian har jag köpt, för att få blommor tidigt innan pelargonerna kommit igång. Jag köpte också en gul som finns med på andra bilder.

Den fina ställningen för små krukor är ett fynd från ett stort varuhus, på rea dessutom. Den är ganska ostadig så man kan inte lasta på hur tungt som helst (till skillnad från mjölkpallen). Den stora ljusblå lobelian har jag haft inomhus hela vintern, eller så har den frösått sej själv och börjat växa i januari. Det var en tunn stängel i en kruka tillsammans med en pelargon som har blivit denna pampiga växt. Den stackars pelargonen har inte orkat blomma ännu.

Den blå lobelian samsas med året pelargon som heter "Summer twist rose". En varmt laxrosa blomma med spetsiga kronblad. Den är förstås inköpt i år och det är den enda pelargon jag brukar köpa (om jag tycker den är fin). Årets är en höjdare och jag kommer givetvis att spara den till nästa år. 

Astrid, som var årets pelargon 2021, har blivit en av mina favoriter för den börjar blomma tidigt, ofta redan inomhus innan jag planterat om den. Det är också en kompakt växt som blir en väldigt fin planta även när den börjar bli stor, som mitt första exemplar är nu. Blommorna är en ljusrosa dröm.

Den absoluta favoriten är ändå Honeywood Suzanne, som jag fick av min sambo i födelsedagspresent för många år sedan. Han hade skickat efter en stickling som jag fick i slutet av mars. Den blommar tidigt, rikligt och hela sommaren. Blommorna är inte så stora och skaften är tunna, helt olik många andra pelargoner. Den här kan man inte köpa var som helst, men beställa på nätet går nog bra.  Den lila blomman i bakgrunden på dessa bilder är årets pelargon 2024.

Förra årets pelargon hette Lavina och har ljuslila blommor. Det är färgen som gjort att jag har sparat den över vintern. De små penséerna man kan se i bakgrunden har frösått sej själva och får vara kvar för de gör sej bra i blandningen. Lobelior i olika färger har jag odlat själv från frö i år och det har gett "helvilda" plantor med långa blomstänglar som dyker upp här och där när krukorna står tätt. Jag har mest vita och blå men även en del lila. 

Jag råkade också köpa en black knight minipelargon (till vänster), när jag stannade vid en riktig plantskola (inte en kedja) för att kolla efter grönkålsplantor då våra egna var så ynkliga. De mörka bladen och de tvåfärgade blommorna som kommer på tunna stänglar, som Honeywood Suzanne,  gjorde att jag inte kunde motstå den. Till höger är en lyckoklöver som min sambo fick av en kollega förra sommaren. Den hade bara några enstaka slokande blad vid jul men med belysning återhämtade sej plantan och är nu gigantisk. Den på bilden är en stickling från moderplantan. Bladen är vacker vinröda/lila och blommorna ljusrosa. 

Man måste ju också ha djupt röda pelargoner och då är det kärlekspelargon som gäller. Jag väntar på en "årets pelargon" som är riktigt vackert röd, men den här fungerar bra och är lätt att övervintra. 

Jag har inte reflekterat över det tidigare, men i år la jag märke till hur dyra sommarblommor och andra plantor faktiskt är. Perenner är en sak och de kan få kosta lite mer. Men att fylla förstukvisten med blomsterprakt kostar en hel del nu och då kunde jag känna mej extra nöjd med mina övervintrade pelargoner och allt annat som råkar övervintra på köpet. 

Hälsningar Lena

PS. Det är förstås också en djungel i växthuset men det får komma i en annan blogg.

Gryningstur med dagg

Det skulle bli en vindstilla morgon och 9 grader, då borde det bli en del dagg tänkte jag och bestämde mej för en tidig gryningstur. Det räcker att gå ner på vallen bakom huset för att hitta insekter att fotografera och en sån här tur hinner man ju före jobbet. När jag kom ner på vallen strax före fem hade solen nått de bortersta delarna, det var lite dimma och det låg en nyvaken råbock där. Jag tycker i alla fall att den såg nyvaken ut. Avståndet var långt och den lät sej inte störas av mej.

Jag började gå längs ena sidan av vallen där växtligheten fortfarande var på trevlig arbetshöjd. Harkrankar är lätta att hitta för de är stora. 

De sitter helt stilla och man kan lätt ta bildserier om 10 bilder eller fler, för att sedan stacka dem i PS.

Det här har jag inte en aning om vad det är men det kom också med en liten "bonusmygga" till höger. 

En väldigt liten insekt på ett grässtrå (timotej tror jag) som blommade. 

En pytteliten nyckelpiga med endast två prickar. Bilden är kraftigt beskuren för det gick inte att komma riktigt nära detta strå utan att röra det. Vartefter solen steg blev det varmare och insekterna började vakna till. Det gällde att vara försiktig. 

Hittade mängder av dessa larver på några buskar. Hoppas någon kan tala om vad det ska bli av dem.  

Slutligen en liten spindel i sitt nät. Här började det bli svårt pga en och annan vindpust, då kan man glömma ett vindkänsligt motiv som en spindel i ett nät.

När jag gått längs vallen hade jag kommit närmare och närmare bocken. Jag hade sneglat på den några gånger och den verkade mest ligga och dra sej i morgonsolen. Den kliade sej på ryggen med hornen, slickade lite på pälsen och sträckte på halsen. Den låg med ryggen mot mej och var inte särskilt uppmärksam.  

När den plötsligt insåg hur nära jag var studsade den upp och satte iväg. Jag hann inte få upp kameran med telet förrän den tagit ett par språng men visar i alla fall två bilder, fast den är på väg bort från mej. Jag var fundersam ett tag om den kanske var skadad och det var därför den inte rörde på sej.

Det var absolut inte fallet, den kände sej bara säker ute på vallen och låg bra där den låg. Klockan sex var det nog ändå hög tid för den att börja äta frukost så jag hade inte alltför dåligt samvete att jag skrämde upp den. 

Hälsningar Lena

Helt oemotståndlig

Det är något speciellt med ekorrar som gör dem så oemotståndliga. Det är ju vanliga djur som vi har runt omkring oss, ändå kan jag inte låta bli att fotografera en vanlig röd ekorre när jag få se en. Den här är lite försiktig...

...men kommer framsmygande...

...för den är törstig...

...och helt oemotståndlig!

I morgon är det fredag, yeah...(och jag jobbar fortfarande).

Hälsningar Lena

Skogsturen som kom av sej...två gånger.

Söndag eftermiddag och det hotande regnet verkade aldrig riktigt nå oss så jag tog kameran och åkte till min favoritskog. Det var mysigt att bara gå sakta där och spana. Det kvittrade en hel del och en familj hackspettar flög runt bland träden. Fick syn på en trädkrypare som studsade upp längs en tallstam.

Strax efteråt fick jag en svarthätta i bildfältet, en hona eller möjligen en juvenil. Det var fint i skogen och förvånansvärt lite mygg. Jag traskade vidare...

...och fick se något gult på marken. Rätt väl dolda men det gula lyste ordentligt. Jag hade en plastpåse i fickan och min lilla fickkniv, utifall. Man kan ju inte åka till skogen så här års utan att vara lite förberedd. 

När jag fortsatte på stigen lyste det mer orangegult en bit längre bort. Fåglarna kvittrade på men nu började jag blir rejält distraherad.

Några till gula små läckerheter. Att ha en kamera med ett stort teleobjektiv var nu snarast besvärligt. Men jag kom ut ur skogen och fick syn på fältet framför mej.

Det är nya ägare till dessa marker och man har låtit bli att slå två stora områden på denna vall. Det har tidigare använts som bete för hästar på sensommaren, men man slog alltid och gjorde balar på försommaren. Nu var det ett blommande hav!

Det hade regnat under lördagen, allt var fräscht grönt och blommorna prunkade i alla färger. Det var givetvis också blött men kängor med höga skaft räckte.  

Det surrade av insekter bland blommorna och jag fick även syn på en gräshoppa. 

Det fladdrade en hel del fjärilar bland blommorna men jag blev mer tagen av blomsterprakten. Det måste vara det senaste regnet som gjort att allt slagit ut samtidigt.

Den här filuren kunde jag dock inte motstå. Kanske en luktgräsfjäril.

Det fanns också mängder med blåvingar och när de sätter sej mot något gult är det ju svårslaget. Till höger kan också vara en luktgräsfjäril.

Här har jag kört många gånger de senaste 25 åren, men det här var också nytt. Blåklint längs kanten på veteåkern. Allt fler har snappat upp att vi måste värna om våra pollinerare. 

Vackert är det också.

Kanske är det nya ägare även på denna gård...

På väg hem passerade jag de största bestånd av natt och dag som jag någonsin sett. Antagligen ett resultat av det senaste regnet. Jag bara måste stanna för hela vägkanten var täckt av dem (och det fanns lägligt en mötesplats).  

Jag hittade faktiskt över förväntan mycket kantareller och den 2-liters påse jag hade med mej blev full. Smutsiga är de tyvärr också för jag hade ingen borste med mej, men det var ändå ett rätt trevligt pyssel att rensa dessa efter middagen. Knappt 600 g blev det till slut och jag vet ju vad jag har lämnat. I slutet av veckan blir det en ny tur, utan stor kamera och med korg, kniv och borste. Kantarellsäsongen har börjat.

Hälsningar Lena