Kameratest II, flygande fåglar

Jag ville också testa hur bra det går att fotografera flygande fåglar med kombinationen 300 f/4 + 2x extender på min 5D mark III. Var hittar man garanterat många flygande modeller, om inte vid Hjälstaviken. Här kommer några vitkindade in för landning...

Rakt framifrån är svårare än det ser ut. Om jag satte fokuspunkten direkt gick det ganska bra, men om jag tappade fokus var det bara att invänta nästa grupp med fåglar.

Stora fåglar ser lite omständiga ut när det ska landa. Inbromsning och landningsstället utfällt.

Ibland blir det skarpt och fint även i rörelse.

Ingemar, de här var minsann inte lätta ! Steglitsarna for runt som tättingar och det var mycket svårt att få någon av dem i fokus när de var i luften. När jag flyttat mej så jag var på rätt sida om taggtråden var förstås steglitsarna någon helt annan stans.

De här två poserade en kort stund på tråden. De ser nästan ut som kopior av varandra.

När jag kom fram till tornet såg det ut som att naturen bestod av olikfärgade remsor. Förstora gärna, det är mycket detaljer i denna bild för den som är intresserad.

Nu blev jag sugen att testa några panoreringar. Ca 1/30 s tycker jag ger en fin effekt.

Har man tur kan man få rätt skarpa huvuden.

Jag gillar att panorera över vattnet men ligger det för många fåglar på ytan blir de störande.

Ibland går det verkligen undan. Jag är ensam i tornet och kan experimentera i lugn och ro.

Plötsligt lättar en stor flock fåglar bakom mej. Masseffekten är alltid imponerande även om denna flock inte är så stor som den brukar kunna vara här.

De försvinner bort över vattnet och jag beslutar mej för att gå tillbaka till bilen. Tranor får jag invänta en annan kväll. Att använda en 2x extender känns som en chansning i vissa lägen, men det är också kul med lite mer brännvidd ibland, och den går fortfarande att handhålla länge.

Hälsningar Lena

Kameratest vid min favoritpöl

Jag har inte riktigt haft möjlighet att testa vad min kamera (Canon 5D mark III) kan prestera med den nya mjukvaran som gör det möjligt att använda 2x extender till min 300 f/4. Testsession ett blev Råstasjön och fåglar som inte rör sej så mycket. Bilden ovan gick dock mycket snabbt för nötväckan slog sej ner på grenen och jag ryckte upp kameran. I dessa lägen märker man skillnad på autofokushastigheten....men den satt kvar och det blev dagens första bild, obeskuren (...och på gränsen till utbränd i det vita, men det är ju mitt fel ). ISO 1600, 1/80 s handhållet (jag hade väl lite tur...). 

Efter nötväckan mötte jag den här stiliga fågeln. Nu är det frågan....är detta en rörhöna eller har sothönan bruna kläder när den är tonåring ?

Här visar den upp sig ordentligt. Bakgrunden blir inte så lyckad med bländare 8, vilket är vad det blir med 2 x extender på nämnda objektiv.

Det fungerar bättre att fånga den i vattnet och jag vet att jag borde legat på mage här med underlaget medgav inte riktigt det...

Om det är en sothöna har den inte fått de typiska sothönsfötterna ännu.

De här är jag säkra på.

Den här också fast den ser helt annorlunda ut än när de är riktigt unga. Men sothönskycklingar i den här storleken simmar fortfarande med en förälder.

Jag hittade fler av de bruna fåglarna och den här tittade tillbaka på mej när jag började ta bilder.

En rejält beskuren bild men det är ändå handhållet med 600 mm, 1/1000 s, ISO 800.

Som om den tror att den är en Jacana, ger den sej iväg över näckrosbladen. Det var allt för denna gång.

Hälsningar Lena

Ringmärkning och möte med kungsfågel

Den som inte tycker om småfåglar ska nog inte läsa längre för idag handlar det om ringmärkning av de små vid Örbyhus slott. Många bilder är det också...

Så här såg det ut när vi kom fram till slottet vid halv sju i morse. Dimman låg tät...

Märkningen ägde rum vid Oxängen bakom slottet och var ett arrangemang av Oxängens ringmärkargrupp och Upplands Ornitologiska Förening. Oxängens ringmärkargrupp märker fåglar här 12 gånger per år, men just denna dag var besökare välkomna att ta del av deras arbete och få veta lite mer om vad som händer vid märkning av fåglar. En av många rörsångare denna morgon som strax ska få en ring.

Med ett varsamt men bestämt handlag hanteras de små fåglarna mycket professionellt av två ringmärkare som också berättade om vad de gjorde och vilka arter de hanterade.

När fågeln fått sin ring, mätning, vägning etc fick besökare möjlighet att hålla i en fågel och släppa den fri. Just denna rörsångare satt kvar en extra stund och lät sej villigt fotograferas, innan den till slut gav sej iväg.

Fåglarna fångades i tunna nät och ungefär en gång i halvtimmen gick medlemmar ut och samlade in de fåglar som fastnat.

Anders Arnell demonstrerar hur man tar loss en fågel från nätet utan att skada den.

Lite pilligt var det med denna rörsångare.

Lite protester blev det ju också.

Varje fågel fick åka i sin egen tygpåse tillbaka till stationen där märkningen ägde rum.

Anders märker vant en koltrast.

Förutom ringmärkningen noterades kön (om möjligt), ålder, i vilket stadie av ruggning de befann sej, vingmått (vuxna fåglar), fettansättning och vikt.

Här visar den unga koltrasten tydligt vad den tycker om att få sin fjäderdräkt inspekterad.

Vägningen gick smidigt genom att fågeln stoppades med huvudet före i en burk av lämplig storlek. En välmående koltrast vägde ca 100 g.

Fettansättning kunde man bedöma genom att blåsa undan fjädrarna så huden blev synlig. Eftersom huden är så tunn att den är genomskinlig kan man se om fågeln lagrat på sej något fett eller inte. Här en vacker ung rödhake som får buken kontrollerad.

En järnsparv förevisas innan den får flyga sin kos med en ring på benet.

Morgonens absolut näpnaste gäst var en kungsfågel. Den är vår minsta fågelart och den var en överraskning för ringmärkargänget.

De fick plocka fram en av de minsta ringarna.

Den lilla fågeln vägde bara drygt 5 gram och den försvinner nästan helt i en vanlig gammal filmburk.

Solen har kommit fram och det vädret är fantastiskt, vilken morgon.

En annan liten fågel som fastnar i näten är en gärdsmyg.

Den håller på och ruggar sina stjärtfjärdrar så den ser lite rumphuggen ut. Den är vår näst minsta fågel men väger ändå dubbelt så mycket som kungsfågeln.

Entita förevisas med en svarthätta. Vi hade även bofink (hona och hanne), flera rödhakar, unga såväl som vuxna, sävsparv m fl.

" - Tänk vad man får stå ut med, han vill titta på mej under fjädrarna !!! "

Fredrik släpper iväg en rörsångare och vi tackar Oxängens ringmärkargrupp för en mycket givande morgon. Bättre start på en strålande vacker lördagsmorgon kan man knappast få.

Hälsningar Lena

Sensommarkontraster

I morse när jag steg upp var det kallt. Termometern visade 8 grader när jag något senare åkte till jobbet. Spindelnäten var täckta av dagg och naturens färger var kalla.

I går morse låg dimman tät när jag kom till Sunnersta.

Jag hörde gässen långt innan jag såg dem. Naturen var nästan monokrom i dimman.

Jag stannade en kort stund och solen började tränga fram. Daggen torkade när jag stod och tittade på en del växter.

Än fanns det vackra droppklädda spindeltrådar men färgerna blev allt varmare. Jag åkte vidare till jobbet och satt inne hela dagen. Vädret var strålande kunde jag se ut genom mitt fönster.

När jag åker hem är det ordentligt varmt och väl hemma möts jag av en explosion av färger alldeles vid ytterdörren. Fjärilarna "står på led" bland blommorna och jag släpper mina saker i hallen för att hinna ut en stund.

I det ganska låga solljuset blir färgerna mustiga och jag förvånas efteråt över hur bilder tagna i en så liten rabatt kan få så många olika bakgrundsfärger.

Idag hade vi besök av nässelfjärilar förutom fyra påfågelöga och mängder med humlor.

Den blå bakgrunden är vår bil (det mörka ett däck) men den är silverfärgad, undrar hur det gick till...?

Det är fortfarande en del sommar kvar, bara att njuta så länge det går.

Hälsningar Lena

Storaxen - bilder från en svensk insjö

Eftersom vädret såg lovande ut och min sambo hade en ny kamera (Canon G7x) som han ville testa under vatten steg vi upp tidigt och åkte till den vackra sjön Storaxen strax utanför Rättvik.

Efter 3 timmar i bilen var det en befrielse att få smyga ner i vattnet. I Storaxen dyker man grunt och de bästa bilderna får man mellan noll och tre meters djup. Solen strålade och gav fina men lite oförutsägbara effekter bland näckrosbladen.

Vattnet är häpnadsväckande blått och klart i denna sjö. Vi möter stim med abborrar och andra fiskar men med vidvinkel blir det mest små blanka firrar trots att de är ganska nära. Ibland simmar man faktiskt med stimmet... 

En gädda ligger och lurar, det känns som att simma i ett akvarium, temperaturen är runt 18 grader...

Vi möter flera gäddor. Om de blir störda av oss och simmar iväg kan man bara ta det lugnt en stund och så kommer de tillbaka till samma plats. Jag lämnade gäddorna för de vita blommorna...

Näckrosor är bra mycket mer under ytan än de platta bladen och vita blommor man ser från ovansidan. 

En del blad är fascinerande färggranna och speglingarna på vattenytans undersida ger spännande mönster.

Här fastnade jag för mönstret/skuggorna som solen ger på den röda näckrosbladen. Det var dock lite svårt att ta sej fram mellan alla stänglar. Jag hade min Tokina 10-17 mm fisheye på 17 mm men blev ibland helt insnärjd i näckros och vass när jag försökte komma nära. Det här är inte riktigt normal dykning....min dykdator fattade inte heller vad jag höll på med....den vill att det ska vara lite djupare.

Några speglingsexperiment med näckrosor måste jag ju också testa. Jag stöttade en blixt på huvudet när jag tog denna bild, för att balansera hela riggen för stående format, som jag sedan har beskurit en del.

Det är ofrånkomligt att ytan blir lite upprörd när man ligger där och bubblar för fullt. Man kan inte hålla andan hur länge som helst för en slät spegling...

Efter drygt 90 minuter i vattnet tog vi en kort paus och jag bytte till 60 mm makro. Hittade denna lilla näpna gädda (ca 20 cm stor) precis under ytan när vi gick ner för ett kort extradyk. En perfekt dag i en liten svensk insjö.

Hälsningar Lena