Vi har i alla fall gurka

Peter visade nyligen ett inlägg där det fanns en bild på en hel festmåltid där allt utom det grillade köttet kom från egen odling. För mej som hobbyodlare är det rekordtidigt för allt som han hade med. Men det saknades en grönsak och det var gurka. Det råkar vara det enda som vi har färdigt just nu och flera sorter dessutom! Ovan är det västeråsgurka till vänster och en ampelgurka till höger som ska ge små läckra gurkor som ska ätas direkt eller i sallader.   

Vi har också Piccolino, som ger smågurkor som liknar den färska gurka som man köper i affären. Mycket goda och de vann i ett smaktest mot "köpgurka" när min sambo fick göra ett blindtest. Köpgurkan är dock jämnare i diameter när man skivar den och det insåg förstås den observanta testpersonen. Att jag har en "köpgurka" hemma är en missbedömning av hur fort de små gurkorna mognar.

Vi har haft piccolinogurkor i vardagsrummet under våren och den plantan fortsätter att producera goda gurkor. Den här plantan har vi bara för att få färska gurkor innan de i växthuset är färdiga och för att vi har stora fönster som passar för ändamålet. Just nu producerar alla plantor gurkor och vi kommer att kunna ha med egen gurka till midsommarmiddagen med sambons familj i morgon (alltid något). 

Här är första skörden av västeråsgurka som fick genomgå steg ett för inläggning innan jag drog iväg på jobbresa. Tyvärr har dillen långt kvar till kronor och den har dessutom fått löss. 

Precis hemkommen från en tjänsteresa till Devon och Cotswold (Storbritannien), processade jag vår första ättiksgurka för i år. Det hade inte mognat några dillkronor när jag var borta utan jag fick ta dillkvistar från en förrymd dillplanta som växer mellan vitlökarna.

 Jag hittade också ca 25 st av de här små insekterna på en aubergineplanta. Min spontana reaktion var att döda dem när jag plockade av dem, men när jag tittade på dem blev jag tveksam för jag har inte en aning om vad det är. Jag borstade av dem från min planta och lät dem landa i häcken utanför växthuset. Var det ett misstag eller? Om någon vet vad det är får ni gärna tala om det.

Ha en fin midsommar allihopa, vi kommer i alla fall att få njuta av hemodlad gurka. 

Hälsningar Lena

Makrokamp i rabatten med dödlig utgång

Jag fick syn på en vit blomkrabbspindel i den röda röllekan som jag nyss planterat och hämtade raskt en kamera. Det fick bli en stackad bild av åtta exponeringar för spindeln satt ju tacksamt stilla. Jag kunde inte låta bli att fundera över varför den valt en röd blomma att sitta på. Den här vita spindeln är ju i princip osynlig på t ex en prästkrage eller en annan vit blomma. 

Medans jag höll på med mina bildserier för att stacka en bild på spindeln (man måste ju testa flera) dök det upp en grön liten filur på samma blomma. Jag tror att det är en minivårtbitare. 

Nu blev det plötsligt ganska spännande där mitt i rabatten. Jag spanade genom kamerans optik och tog en bild då och då (utan fokusgaffling för vårtbitaren rörde på sej hela tiden). Spindel rörde också på sej, den flyttade närmare den presumtiva lunch som intet ont anande närmade sej. Nu blev jag återigen förvånad. Varför observerade inte vårtbitaren den så uppenbara faran? Såg den inte spindeln för att den satt still, trots att den lyste som en glödlampa i mörkret? 

I det här ögonblicket var det mycket spännande. Vårtbitarens antenner spelade över blomman och nuddade nog det som satt där, men den kanske ännu inte hade någon synaps som motsvarade fara för vita objekt...Jag hade ställt om kameran till seriebildtagning hög hastighet, men insåg i stunden att jag tagit min äldre R5, som inte har precapture. Jag skulle ju bara fota en spindel, vem kunde ana vad det skulle utveckla sej till. Vårtbitaren rörde med sina spröt på den vita jägaren och...

SMACK! Så satt den där i den vita dödsfällan. Det gick oerhört fort och jag förbannade förstås att jag inte hade "precapture" på kameran. Men vem kan föreställa sej att en sådan dödsjakt ska utspela sej i rabatten framför huset?! 

Nu följde ett långsamt efterspel då spindeln höll hårt i sitt byte som uppenbarligen fortfarande levde. Notera att det också tittade fram en annan insekt i högra hörnet.

Den förflyttade sedan sitt byte mot kanten av blomman...

...och ner under där den antagligen hade sitt skafferi. Där skulle den här fina måltiden få mogna till en lagom nedbruten soppa i sin egen förpackning innan spindeln kunde suga i sej den. Vilket skådespel man kan stöta på i rabatten om man råkar titta till blommorna vid rätt tillfälle.  

Hälsningar Lena

En gryningstur i närområdet och ett roligt möte

Jag har varit väldigt upptagen denna vår, både med jobbresor och privat, och det känns som att jag inte har kontroll över vad som händer i naturen i mitt närområde. Denna fredag morgon fick jag i alla fall möjlighet att kolla av lite. Jag ställde klockan på 03:00, för solen går upp ca 3:30, och det tar mej en dryg halvtimme att köra till Hjälstaviken. Det stor en bil på parkeringen vid Parnassen när jag kom dit. När jag kom ut på den första spången såg jag att det var en person där före mej, fler som är riktigt morgontidiga tänkte jag.

Jag hade för en gång skull två kamerahus med mej och plockade upp ett med vidvinkel när jag stod på spången. Solen var på väg upp över skogen och jag övervägde att stanna ett tag och invänta det. Men jag var för nyfiken på hur det skulle se ut vid gömslet och vad det skulle vara för fåglar där i dimman så jag fortsatte på spången. 

Där satt också en av mina små favoriter så här års, gulärlan. När jag kom hem och tittade på bilderna i datorn såg jag att det satt en ärla till i nederkant. Den var dock inte skarp på någon bild, man kan inte få allt.

Gulärlorna flög runt bland de gula svärdsliljorna och fångade insekter. Jag lyckades få en på bild men tänkte att det är bättre att försöka med dessa på vägen tillbaka, då det är mer ljus på platsen. Jag fortsatta längs spången och stannade ibland för att lyssna och spana efter skäggmesar, men inte ett ping hördes. Jag såg att personen framför mej betedde sej ungefär likadant. Jag såg också att det var en fotograf med ett tele (och inte enbart en skådare).  

Strax innan gömslet kom jag ikapp fotografen som visade sej vara Ing-Marie Sjödin. Hon har ju betydligt längre att åka och hade förstås övernattat i närheten. Det är inte ovanligt att möta fotografer här som lägger ut bilder på FS (i poolerna), men en bloggare som jag dessutom känner hör inte till vardagligheterna. Vi satt i var sin ände av gömslet, som är rätt stort, och det ska bli intressant att se vad hon lyckades fånga på bild. 

Det var ganska kallt och dimma över vattnet, men i övrigt var det mest gäss som rörde sej i området. 

En bäver simmade förbi nära gömslet, men den dök och försvann när det upptäckte oss.  

Den här svalan satt på "Ing-Maries sida" och dessutom bakom ett filter av vass. Men den tittade fram mellan stråna ibland. Tyvärr inga skäggmesungar för min del. 

Dimman lättade när solen började gå upp och det var fullt fart i barnkammaren på flotten mitt framför gömslet. 

Flotten ligger ganska långt ut i vattnet och det krävs ett rejält tele för att få bilder på vad som händer där, dessutom är dessa beskurna. Förhoppningsvis är dessa skyddade från i alla fall räv, men det finns ju andra rovdjur och fåglar som kan ta dem. 

En ensam smådopping passerade. Vi såg också ett skäggdoppingpar, utan ungar, ett par ägretter och en del småfåglar som t ex sävsångare och sävsparv. Det ska bli intressant att se vad Ing-Marie väljer att visa. Hon stannade längre än jag gjorde för jag skulle ju jobba och lämnade henne vid halv sju. 

På väg tillbaka till bilen räknade jag med en session med gulärlor på spången, men när jag höjde kameran för att spana in den gula fågeln damp det ner något helt annat på räcket. En enkelbeckasin. Den satt där en lång stund och gav ifrån sej sitt låga "purrande" läte. 

Det var flera gulärlor ute bland vassen och de gula svärdsliljorna. Jag inväntade flera stycken för att om möjligt få bilder på dem i närheten eller på de gula blommorna, helst i medljus och i en snygg pose (man börjar ju bli rätt kräsen med motiven).

När jag fick den här bilden kändes det som att nu kunde jag åka hem och jobba. Fredag med vackert väder, ett roligt möte och en fin morgon. Ett bra sätt att inleda helgen.

Hälsningar Lena

Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena

Projekt vit stork

En av anledningarna till min jobbresa i södra Sverige var ett studiebesök i storkhägnet vid Fulltofta. Det ligger vid en våtmark och områdena runt om betas av nötkreatur just nu. 

Hägnet påminner lite om ett cirkustält i formen men består av nät som är tillräckligt finmaskigt för att förhindra påhälsning av kråkfåglar. Det är också rovdjurs-säkrat i nederkant för att mink och räv inte ska kunna gräva sej in. I hägnet häckar 25 par vita storkar. Eftersom vita storkar är mycket sociala fåglar har några frilevande valt att häcka i närheten av hägnet eller på stolparna som ingår i konstruktionen.  

Ljudet av klapprande näbbar är påtagligt och jag hör det i bakgrunden under hela mitt besök. Ett av storkparen som häckar utanför hägnet är omärkta fåglar och man vet sålunda inte var de kommer ifrån. De har hittat hit tillsammans med andra vita storkar som återvänt efter vintern. 

Storkarna bättrar på sina bon under hela häckningen och den här är nere nära där vi sitter för att hämta inredningsmaterial.

Staffan Åkeby, tidigare kommunornitolog i Höör och fd chef för Skånes djurpark, är en eldsjäl som haft olika roller i storkprojektet sedan det startade på allvar 1989. Han var min ciceron vid hägnet och kunde svara på alla upptänkliga frågor som jag hade och mer därtill.  

Storkfodret, som mest bestod av fisk, förvarades i ett frysrum i en byggnad som även hade ett kylskåp, ett värmeskåp, vatten och diskmöjligheter, förvaring etc. Det fördes loggbok av alla som är iblandade i matning och tillsyn av fåglarna samt att alla nyvärpta ägg noterades så att man kunde hålla koll på när de kläcks. Storkarna börjar ruva innan de lagt alla ägg och ungarna kommer därför att kläckas vid olika tidpunkt. Ungarna i en kull blir därför olika gamla. Storken har en annan strategi än höns som lägger alla ägg de vill lägga och inte börjar ruva förrän det är "fullt" i redet. Eftersom embryot inte utvecklas förrän hönan börjar ruva blir alla kycklingar lika gamla. 

Staffan passar på att samla in data från kalendern med rapporterade ägg. Det är viktigt för att ha koll på när äggen kläcks (efter ca 32 dagar). Storkungarna ska ringmärkas och det finns bara ett kort fönster under deras snabba uppväxt då det fungerar bra rent praktiskt och det infaller vid ca tre veckors ålder. 

Storkprojektet har en styrgrupp, projektledare och vice projektledare, men för att hålla igång verksamheten är man också beroende av volontärer. I nuläget har man ca 60 stycken och jag mötte två trevliga herrar som var där och bl a skötte matning, daglig tillsyn mm. 

När det började dra ihop sej för "storklunch" landade den här fågeln alldeles i närheten. Han skulle inte få någon del av maten. Det verkade dock som att han hade ett visst hum om att det skulle distribueras godsaker, så någon litet spill har kanske inträffat tidigare.  

Jag fick kliva innanför nätväggen och fotografera i hägnet, men jag använde enbart 100-500 mm tele och gick inte runt bland redena utan höll mej i utkanten längs den upptrampade stig som volontärerna brukade gå. Det här var också i anslutning till att de snart skulle få mat. I hägnet finns ett antal kameror av olika typ och på olika höjd. I bakgrunden kan man se ett par på stolpen.

Nättaket är tillräckligt högt och hägnet tillräckligt stort för att de vuxna fåglarna ska kunna flyga, vilket de också visade prov på. Vissa av storkarna kan dock inte flyga för att de är rehabiliterade från olika skador som gjort dem flygoförmögna. Dessa har hämtats i Polen och ingår i avelspopulationen.

Här kan man se att ungarna är lite olika gamla och att alla inte är lika försigkomna fast det vankas mat inom kort.

Någon kanske tycker att det ser trångt ut med så många storkar i hägnet men det är inte ovanligt att man ser vilda storkar som bor så här pass nära varandra. Jag har visat exempel på det från Portugal och Nina Erkenius har också visat hur de kan samsas många par i ett specifikt träd eller i en särskilt populär kraftledningsstolpe.

Här kommer lunchen och dessa ungar är betydligt äldre än de på den tidigare bilden, det skiljer sålunda både inom bon och mellan bon.

De här två glufsar girigt i sej av de små fiskarna som serveras. 

De vuxna fåglarna flyttar sej i allmänhet från boet när matserveringen äger rum, men inte många meter och de tycks inte vara särskilt störda av mannen med skottkärran som går lugnt från bo till bo. De långbenta ungarna växer fort och de blir flygfärdiga efter 58-64 dagar. Alla ungar som är tillräckligt stora samlas upp i ett hägn tillsammans och släpps ut vid det gemensamma storksläppet vid Hemmestorps Mölla i Veberöd, som i år äger rum den 26 juli. Det brukar dra en stor publik så kom i god tid om du vill uppleva detta. Inträde 120 kr för vuxna och då ingår kaffe. 

Det är hög tid för lunch och jag väljer att stanna kvar vid hägnet och äta det som finns kvar av min egen matsäck vid ett av de uppställda borden. Storkar passerar ovanför mitt huvud och kommer in för landning i de bon som de byggt i anslutning till hägnet. Näbbarna klapprar hela tiden.

När jag lämnar Fulltofta storkhägn passar de betande köttdjuren på att dricka i dammen. Nu ska jag vidare på min resa men kommer att göra ett sista stopp i Skåne innan jag kör vidare in i Hallands län där min nästa intervju/studiebesök finns.

Hälsningar Lena