DB 105 - Jag insåg att jag skulle bli blöt...

...ögonblicket innan jag slängde mej ner bredvid diket för att ta den här bilden. Blåsipporna är på väg bort och plötsligt fick jag lite panik (jag har ju missat två veckor av blåsippsperioden). Sent ute efter jobb etc for jag iväg för att hinna med några bilder innan solen försvann. Sipporna närmast diket var de enda som solen ännu nådde till och för att få fina makrobilder måste man ju ner på växternas nivå. Det blev snabbt ganska kallt...

Hälsningar Lena

DB 104 - Utsläppt på grönbete...

...som inte är så grönt ännu. Det råder också viss osäkerhet om vad det är man ska äta. Det gäller att prova sej fram och så länge mjölkbaren är öppen gör det ju inte så mycket att det blir lite fel.

DB 104 " - Vi kan väl lattja lite....leka rodeo eller nå´t !"

" - Lekt försiktigt barn...inte stångas. "

" - Jösses, hur ska man kunna hålla redan på de här busarna..."

" - Det var inte jag som började !!! "

Åkte förbi dessa köttdjur när jag åkte hem från jobbet idag. De har kommit ut under dagen. Nu blir det bara vackrare och vackrare längs denna väg och vitsipporna ligger i startgroparna.

Avslutar med en försynt backsippa från campus. De blommar för fullt i en sluttning men objektivvalet var inte det mest optimala idag.

Hälsningar Lena

DB 103 - Rödhake

Trots det kaos som råder i vår trädgård just nu med altanbygge, ny växthusgrund och plattläggning så hittade den lilla rödhaken den sista kvarvarande utfodringsstationen. Vi brukar få se dessa små juveler några gånger på våren. Klart att denna får bli dagens bild 103.

Hälsningar Lena

DB 102 - Potatiskroketter, köp färdiga...

För andra gången gav jag mej på att göra egna potatiskroketter. Så här långt hade det gått över förväntan bra. De är smaksatta med riven halloumi och panerade med sesamfrön. Första omgången som jag friterade blev helt perfekta, så när som att de mesta av sesamfröna lossnade, andra omgången blev totalt misslyckade och det var tur att vi inte hade gäster....Potatiskroketter är inte värda besväret ! Köp färdiga vad ni än gör !

Hälsningar Lena

Att fotografera hajar i deras naturliga miljö

Solen står ganska lågt och vi ska snart avsluta dyket. Vi är sju dykare som drivit iväg från klippväggen och ligger stilla i det stora blå havet. Det finns inga revfiskar eller stim här ute, det är en vidsträckt blå tomhet åt alla håll och djupet är okänt för oss. Plötsligt passerar en strömlinjeformad skepnad på ganska långt avstånd från gruppen. På formen ser jag att det är en silkeshaj....kommer det en brukar det komma flera....

Det kom flera silkeshajar (13 stycken till slut) och de blev även modigare när de blev fler och kom betydligt närmare. Luften i våra flaskor började dock ta slut och en efter en fick vi gå upp till ytan där vår följebåt fanns. Tiden och tålamodet som krävs när man fotograferar vilda djur begränsas här av hur stora flaskor man har på ryggen och vilket djup man varit på. Det svepte t o m förbi en tigerhaj på detta dyk, men det var bara tre dykare som fick se den och avståndet var ändå för stort för bra bilder.

När man fotograferar under vatten strävar man hela tiden efter att ha så lite vatten mellan objektivet och motivet som möjligt dvs man vill komma nära (teleobjektiv är alltså inte ett alternativ). De vilda djur man möter under vatten är inte lika skygga som de landlevande djuren, men de flesta är ändå reserverade och blir ofta skrämda av bubblor från dykare. Det finns undantag men hajar är reserverade och en hel del väldigt skygga.

För fotograferingen använder jag en vanlig DSLR (Canon 7D) monterad i ett undervattenshus med två blixtar, ett fokusljus och olika (utbytbara) frontportar beroende på objektiv. På denna resa var det mest Tokina 10-17 fisheyezoom med eller utan 1,4 extender. På bilden står ett antal samlade fotoriggar med blixtar på hopvikbara armar. Dessutom måste man kunna dyka, inte bara  ha ett dykcertifikat utan man måste ha erfarenhet som dykare. Det är lätt bli alltför upptagen av motiven men man får aldrig glömma att kolla djup, tid och luft, dvs man får aldrig glömma att dykningen måste komma i första hand.

För att få hajar nära kameran kan man mata dem och det förekommer specialiserade resor där man gör det. De flesta dyk sker utan bur även när det finns mat i vattnet undantaget vithaj. Matningen ger en del onaturliga beteenden men det blir fina bilder, precis som när man matar djur på land. På denna resa förekom ingen matning av hajarna utan vi fick bara lita på tur och tålamod. Platsen var Stilla Havet utanför Mexico vid en liten ö som heter Socorro, där finns det gott om både hajar och manta.

De vitfeniga revhajarna som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg ligger på dagtid på klipphyllor och vilar. De jagar nattetid.

Om man är försiktig kan man smyga sej fram till dessa och ta några bilder. Här ser man att de börjar bli störda och då backar man undan. Inte för att de är farliga utan för att man inte ska stressa dem i onödan. Största problemet här, nära klippväggen, är strömmar (vertikala) och dyningar som knuffar fotografen hit och dit.

Men det går att komma nära. Dessa hajar är ganska små (ca 170 cm långa) och betraktar inte dykare som potentiella byten.

I öppet vatten ger inte dyningar och strömmar samma problem och den vitfeniga revhajen kommer ganska nära om man har lite tålamod och ligger stilla. Här en dräktig hona.

Den här silvertip hajen kom dock aldrig nära utan betraktade oss på behörigt avstånd. Bilden är kraftigt beskuren och kvalitén därefter.

Dessa mäktiga hammarhajar fick vi tyvärr inte heller se på nära håll. De passerade oss i stora stim (30-40 st) vid ett par tillfällen men avståndet var alldeles för stort.

Beskuren och konverterad blev detta min bästa hammarhaj. Det här är betydligt större hajar än revhajarna.

Den roligaset arten vi fick möta var dock silkeshajen och ett utmärkt fotoställe var faktisk under vår båt. Det här är nyfikna hajar som kan komma riktigt nära om man ger dem tid. De blir också modigare om de är fler. Alltså följde några långa sessioner "hängande" på mellan 10-15 meters djup under båten.

Inledningsvis är den lite försiktig...Silkeshajen blir 2,5 till 3 meter lång och är betydligt kraftigare än de slanka revhajarna. De äter fisk, bläckfisk och ibland krabba.

Min sambo, som i normala fall inte fotograferar, hade vunnit ett undervattenhus till sin Iphone. I det klara och ljusa vattnet fick han förvånansvärt bra bilder.

Vår båt kan skönjas i bakgrunden. Den här silkeshajen kom tillräckligt nära för att blixtarna faktiskt skulle ha lite effekt. Den lilla randiga fisken vid nosen är en pilotfisk. De håller till runt hajar och äter både parasiter och rester från den stores bord.

Silkeshajarna bjöd verkligen på sej, det var bara att ligga stilla och njuta. Vid detta tillfälle hade vi fyra stycken som cirklade runt oss.

En av Sveriges duktigaste undervattensfotografer tillika marinbiologen Anders Salesjö med en nyfiken silkeshaj.

Ibland kom de väldigt nära. Objektivet på detta dyk var 10-17 mm fisheye.

Avslutar med en bild på vår båt Solmar V och en av de två gummibåtar som vi också dök ifrån. På resan fick vi även möta mängder av mantor som inte alls var skygga utan snarare sökte upp dykare och tycktes gilla att vara i centrum. Mer om det i ett annat inlägg.

Hälsningar Lena