Edinburgh en midsommarhelg, vad händer då?

På midsommaraftons morgon åkte vi från Archway till King's Cross och gick vidare upp till tågstationen. 

Här har man byggt nytt bredvid gammalt. Den första stationen byggdes 1851-52 och mycket har hänt sedan dess. Den senaste till- och ombyggnaden med bl a den halvmånformade ankomst/avgångshallen, vars tak vilar på en stålkonstruktion likt en gigantiskt basketkorg, blev klar i mars 2012. 

Vi klev ombord på ett snabbtåg till Edinburgh som skulle ta oss dit på fyra timmar och 20 minuter. Antagligen det snabbaste och smidigaste sättet att ta sej mellan dessa två städer. Ibland kan även jag frestas att ta en selfie och jag hade ju drygt fyra timmar på mej att få till en bild.

Jag hade fönsterplatsen och när utsikten började se ut så här....

...och det sedan också dök upp får och stenmurar, hade vi inte långt kvar. Vi hade också nyligen passerat skylten som annonserade att vi var i Skottland. Några av er kanske minns att jag visade bilder från Skottland från ungefär den här tiden förra året. Vad skulle vi då hit igen för? 

Vi kom till Edinburgh på midsommarafton förra året och jag såg de stora anslagen för Royal Highland Show, som alltid går från torsdag till söndag denna helg. Tyvärr gick det inte att få biljetter och jag blev så besviken. Under doktorandtiden på 90-talet jobbade jag i perioder i Skottland (Dundee School of Technology) och med en husdjursagronomexamen i botten var det givet att besöka en och annan lantbruksutställning. Royal highland show var förstås den största och häftigaste. Jag ville gärna uppleva det igen och vi hade därför, i god tid, skaffat biljetter till både lördag och söndag av 2024 års show. 

En sån här tillställning kan närmast beskrivas som en hyllning till all form av agrikultur i landet (med viss fokus på Skottland förstås) och just denna show har funnits i olika format och på olika platser i Skottland sedan 1822. Den svenska motsvarigheten Elmia startade lite blygsamt i början av 1960 och har aldrig kommit i närheten av detta. Evenemanget drar över 200 000 besökare under de fyra dagar det pågår och här kan man se allt som har med lantbruk att göra, men största fokus har djuren.

Under torsdag och fredag sker bedömning av alla olika lantbruksdjur från pygmegetter och minishetlandsponny till de största köttdjursraserna och de gigantiska Clydesdalehästarna. Tjuren på bilden är en Charolais. Under lördag och söndag sker olika specialtävlingar, hästhoppning, körning, final i fårklippning, hovslageri mm mm. Dessutom visas alla vinnare i en nötdjursparad, en hästparad och diverse utställningar, lantbruksmaskiner så långt ögat når, god mat och t o m matlagningsevent. 

Det är ett mycket välorganiserat arrangemang men med så många stora djur på plats, varav en ansenlig andel fullvuxna hingstar och tjurar, och sådana mängder med människor, uppstår förstås en del oväntade händelser. Allt vi såg löste sej dock med hjälp av rådiga och mycket vana djurägare. Dessa djur är också vana att visas upp, för det finns hundratals mindre lantbruksutställningar i hela landet och jag antar att det krävs att man vunnit på andra platser för att kvalificera sej hit.

Jag skulle kunna göra många blogginlägg från denna helg men jag ska begränsa mej till ett par eller så, för det här är något som jag är mycket intresserad av både professionellt och privat. På bilden är det en särdeles fin miniatyråsna, en ras som mer faller under benämningen "garden ornamentals" än ett arbetsdjur (fast den kan dra små vagnar).

Jag ska visa bilder från några av de lite mer annorlunda tävlingarna än hästhoppning, även om det också är spännande...

...och jag ska ge er ett inlägg med bilder från vad som sker "bakom kulisserna", där bl a nötkreaturen och vagnshästarna fixas till. Då kommer jag också att berätta varför det finns saffransgula får. 

Hälsningar Lena

Tulpantrappan och longitud 0 grader

Från Natural history museum åkte vi vidare till Greenwich. Först gick vi till Queen's House som började byggas 1616 till drottning Anne av Danmark, men hon hann inte uppleva det färdiga huset. Det blev istället nästa drottning, Henrietta Maria av Frankrike, som fick njuta av huset som stod klart 1635. Hon deltog i att fylla palatset med konst och det blev hennes "House of Delights". 

På den här oljemålningen från 1860 kan man se Greewich park med Queen's House i mitten och Royal Observatory på kullen till vänster (det kan man se till höger på första bilden). Man skymtar Themsen i bakgrunden. 

Inne i palatset är både väggar, golv och tak dekorerade. Jag fastnade för det här golvet sett från våningen ovanför. 

Huset är fullt med konst även idag och det hade man kunnat ägna timmar åt. Nu är dessa historiska oljemålningar inte riktigt den typ av konst som brukar titta på, men vissa tavlor fick mej att stanna upp lite längre. Det här är drottning Elisabeth I målad av en okänd konstnär år 1588 efter att England besegrat den spanska armadan. Tavlan kallas därför Armada portrait. En kvinna på 1500-talet med mycket makt.

Det här är största anledningen till att vi letade oss fram till denna byggnad, Tulpantrappan eller  “The Tulip Stairs”. Namnet har den fått då blommorna anses likna tulpaner, troligen ett misstag som en smed ansvarade för i slutet av 1600-talet. Numera anger muséet att det troligen ska föreställa svärdsliljor. Den kungliga franska liljan, fleur-de-lis, som valdes av Henrietta Maria av Frankrike när hon "tog över bygget" efter Annes död.  

Trappan är unik på så sätt att den är självbärande spiraltrappa, den första i sitt slag i England. Trappstegen sitter bara fast i väggen, de stöds av varandra och varje trappsteg är perfekt avvägt. Det kommer mängder med folk hit enbart för att fotografera trappan och jag hade tur som fick några bilder då det inte var människor med kameror i den. Återigen förbannade jag att jag inte hade mer vidvinkel med mej än 24 mm. Man fick inte gå hela vägen upp i trappan vilket begränsade effekten av att fotografera uppifrån och ner.

Färgen på räcket kallas för "smalt blue". Det är ett blått färgpigment med kaliumkoboltsilikat, det är gjort av pulvriserat koboltfärgat glas. När ljuset är rätt ser trappan självlysande ut. Själva räcket är gjort av järn. 

Från spiraltrappan gick vi ut och passerade en av de två pelarkolonnerna.

Vi fortsatte sedan upp för backen till The Royal Observatory. Om man besöker Greenwich bör man ju leta på "nollan", för den finns markerad här.

Utsikten från Observatory Hill ner mot Queen's House, floden och storstaden fixade jag med sex bilder i stående format. Jämför gärna denna med oljemålningen i början av inlägget. Det finns inte längre några hjortar i parken...

...men däremot nyfikna grå ekorrar. Den här kom fram och satte nosen i objektivet, där kunde jag förstås inte få fokus på den.

Jag hittade också longitud noll när min sambo var inne i observatoriet. Den var prydligt markerad som en linje på en promenadväg. Jag fick sedan en utläggning om att den flyttar på sej, men man flyttar förstås inte strecket, så jag för nöja mej med att det i alla fall var någonstans väldigt nära.  

Efter en lång dag med väldigt många steg i London hade det varit gott att gå in här och ta en "pint". Vi fick dock vänta tills vi kom hem till min systerdotter och kunde slå oss ner i deras lilla trädgård. Där blev vi sittande resten av kvällen. 

Hälsningar Lena

En dag på museet

Torsdag morgon, dagen före midsommarafton och en mycket stor stad i Europa. Vi har åkt tunnelbana i 40 minuter från min systerdotters bostad i Archway och klev ut genom denna portal i South Kensington. 

Enligt Google maps ska vi gå åt höger och över gatan. Vi tittar förstås åt fel håll och inser att det bara är att vänta på "grön gubbe". De röda dubbledeckarna är ett klassiskt inslag och ni har säkert förstått nu att det här är London. 

Efter några minuters promenad kommer vi fram till denna pampiga byggnad. Imponerande från utsidan...

...men det går inte att jämföra med upplevelsen när man kommer in. Den här hallen tog fullkomligt andan ur mej! Solen strålade in genom takfönstren på det gigantiska blåvalsskelettet och längst bort tronade Darwin i vit marmor på trappavsatsen.

Skelettet är enormt och jag glömde tillfälligt bort Darwin. Hallen är det första man kommer in i om man besöker Natural History Museum i London. Om man bara har en timme över och befinner sej i London tycker jag att man ska ta sej hit och gå in här. Det kostar inget och att bara gå förbi de montrar som finns i denna sal är absolut värt det.

Den stora välkomsthallen har ett antal läckra objekt som man kan gå runt och beskåda som t ex de stora girafferna eller den imponerande (nu utdöda) jätteelefanten. Proportionerna går inte riktigt fram på bilderna.

Det här är en hyllning till insekter, den största gruppen djur vi har på jorden. 

Ett mycket snyggt arrangemang som verkligen inbjöd till fotoexperiment. 

Alla pelare och valvbågar är vackert dekorerade med stenar i form av djur och växter. Det finns målningar i taken på våning två och där hittade jag även några arapapegojor. Eftersom det är ett naturhistoriskt museum finns det mängder med uppstoppade djur och man kan se att många har funnits där väldigt länge.  

Det finns förstås också en hel avdelning med dinosaurier och här har man ljussatt några av de stora skeletten mycket effektfullt. Det finns också en fullstor replika av en T Rex som både rör sej och låter. En stor favorit bland de yngre besökarna kan jag intyga. 

Jag tyckte nog att den här montern var betydligt mer intressant. Det är en modell av ett rede med ägg från dinosaurien Maiasaura. Vid utgrävningar i Montana har man hittat dessa reden som bestod av gropar i jorden där flera honor la sina ägg, ca 25 i varje rede. De täckte äggen med lager av växtmaterial som de fick inkubera under, som vissa storfotshöns gör i Australien idag. Ungarna matades med bär, nötter och växtdelar. Det fanns lager på lager med reden vilket tydde på att de kom tillbaka till samma plats år efter år för att lägga sina ägg. Maiasaura dinosaurien var en växtätare, ca 9 meter lång och vägde uppskattningsvis 2,5 ton. Fynden av dessa reden har gett många ledtrådar till hur dinosauriernas reproduktion gick till.  

Den här montern var spektakulär på ett annat sätt och bilden gör den inte rättvisa. Förstora så ser ni mer detaljer. Det är kolibriarter och det sved lite i hjärtat att det gått åt så många, men man kunde tydligt se att de suttit där väldigt länge. Även små bon finns med. Ännu värre var att det fanns en tid då vi nästan utrotade vissa arter då hannarna var populära som hattprydnader!

Det finns också modernare tillbyggnader till museet och en hel avdelning som handlar om jordens uppkomst, jordarter, stenar, klimat, jordbävningar, vulkanutbrott mm.

Det var fortfarande skolgång för barnen och vi mötte förstås många skolklasser på de olika avdelningarna. Här några grabbar i sina typiska uniformer.

Här är vi tillbaka i den stora hallen men uppe på plan två. Man kan skymta blåvalen mellan pelarna. 

Ett par till exempel på utsmyckade valv och pelare. Byggnaden med den stora välkomsthallen är från 1881, men flytten av alla föremål som skulle inhysas i det nya museet var inte klar förrän 1883. 

Moafågeln fanns på Nya Zeeland och antas ha utrotats för ca 600 år sedan bl a genom jakt. En imponerande bjässe ca 2 m hög och runt 2,5 ton. Benfragmentet i montern till höger är de första bevisen på att dessa fåglar existerat.   

Avslutar med en bild på blåvalen som faktiskt inte har hängt där så länge. Den monterades upp 2017. Bilden är ett montage av två bilder som lyckades trots de vimlande skolbarnen i sina varselvästar. Om ni besöker detta ställe ta med en rejäl vidvinkel. Jag hade 24-105 mm och 24 mm var inte tillräckligt för att fånga detta i sin helhet. 

Hälsningar Lena

En tur i Dalarna

Efter rundturen på Lilla Hyttnäs promenerade vi runt i Sundborn. Sverige visade sej från sin bästa sida och det var idylliskt bland alla faluröda hus.

Vi gick till kyrkan som uppfördes 1755. Jag brukar inte fotografera kyrkor särskilt ofta men fastnade här för det vackra handtaget i form av en fisk. 

Vid en upprustning 1905 smyckade Carl Larsson delar av kyrkan, men altartavlan samt predikstolen är från 1800-talet och gjorda av en lokal konstnär.   

Vi lämnade Sundborn och körde mot Dala Floda. Längs vägen passerade vi skylten von Linnés bröllopsstuga och hajade till, men vi vände inte och körde tillbaka. Förstår av Ninis kommentar att det skulle vi gjort (inte ordentligt påläst tydligen). Om man kör genom dessa delar av landet nu kantas vägarna av mängder med lupiner. Invasiva eller ej så är det oerhört vackert.

Jag hade bokat ett rum på Dala-Floda värdshus och det såg väldigt mysigt ut när vi kom fram. Det pågick en möhippa i trädgården och flera av deltagarna bodde på stället. Vi undrade förstås hur det skulle arta sej under kvällen och natten, men det var den mest städade möhippa jag upplevt. Den var inte alkoholfri men de uppträdde ändå klanderfritt då de sent om sider gick och la sej under morgontimmarna. 

Om man bor på värdshuset kan man äta middag på Byns Skafferi alldeles intill. Det gjorde möhippan också men de fick ett eget rum. Hemtrevligt och mycket gott, svenska smaker och råvaror i många av rätterna och en nota som överraskade i positiv anda (undrar när det hände senast?..). 

Det var också här man åt frukost på morgonen och då serverades bl a korngröt, som var betydligt godare än det såg ut. Det fanns förstås också en massa annat att välja på till de nybakade grova bröden och underbara knäckebrödet, men inte någon äggröra gjord på pulver eller överstekt bacon. 

En ljuvlig björkskog vid värdshuset...

...och sjöutsikt om man hade rummet åt det hållet. 

Björktrast i björkskogen... 

och en söt grå flugsnappare fastnade också på minneskortet. 

När vi kom tillbaka till vårt rum på kvällen tittade jag ut genom sidofönstret och insåg då hur värdshuset var hopbyggt med huset där restaurangen låg. 

På söndagen skulle vi passera Insjön för att köpa snören till ett par gamla kängor i Lundhagsbutiken. Min sambo hade också upptäckt att det fanns ett Clas Olsson museum i Insjön. Kanske inte vad jag hade valt om jag varit själv, men det var inte särskilt stort och hade mängder av nostalgiska prylar. 

Eftersom det är en fotoblogg och det ofta förekommer bilder på kameror så bjuder jag på denna. En del av er har kanske hanterat en sån här? Nästa stopp var Nittsjö keramik och dit hade antagligen inte min sambo åkt om han varit på resa själv. Man får ge och ta lite. Jag har visat bilder därifrån tidigare så det tog jag inte med i denna blogg.  

Hälsningar Lena

Var välkommen kära Du...

I helgen gjorde vi en tur i Dalarna och den svenska sommaren bjöd på tidstypiskt väder, dvs ostadigt/molnigt med solglimtar och risk för regn. I efterhand kan jag skriva att det blev ganska bra och lite fina moln är ju aldrig fel på bilderna. 

Här kunde man hyra en liten stuga men vi hade hittat ett annat boende i Dala-Floda. Vi var mest förvånade över att vi fick en plats (den sista) på parkeringen och att den var gratis. Insåg förstås att det fanns en betydligt större parkering en bit bort och där får man väl stå när turistsäsongen dragit igång på allvar, vilket den nu inte hade. 

Det var detta hus med dess trädgård som vi ville se och hade bokat en guidad visning av. Huset är större än man upplever det från utsidan och som ni kan se är det ett resultat av att det byggts ut flera gånger. Gården heter Lilla Hyttnäs och var ursprungligen en timrad envåningsstuga på två rum, kök, vind, förstuga och källarsvale med snedtak vid gaveln. Platsen är Sundborn utanför Falun.

Välkomstfrasen ovanför ytterdörren torde vara välkänd för många av er. "War Välkommen kära Du till Carl Larsson och hans Fru! " De flyttade in 1889 efter att de fått huset av Karins far, som var en förmögen affärsman. Carl kom från en fattig familj och är född i Gamla stan i Stockholm. De träffades i som unga konstnärer i Frankrike. Carl, som då bara hade sålt två tavlor, fick tillstånd att gifta sej med Karin för hennes föräldrar ansåg att hon var klok nog att göra ett bra val.  

Till höger om ytterdörren har Carl gjort denna tavla av de barn de hade då. Man fick tyvärr inte fotografera inne i huset, så det här är den enda konsten jag kan visa. Mycket av husets interiörer visar Karins konst som designer och alla textilier i huset har hon gjort. Det finns förstås också målningar t ex bilder av barnen på dörrarna, målade bårder på väggar och ibland i taket. Det finns också tavlor, inte bara av Carl utan även av t ex Zorn, som ofta besökte familjen.

Om jag bara hade fått ta en bild inne i detta fascinerande hem hade jag utan tvekan valt att fotografera rummet innanför detta fönster. När man klev in i detta rum kände man igen sej direkt. Ljuset flödade in genom de vackra fönstren och blommande Mårbacka pelargoner stod längs fönsterbrädan. Länken nedan visar ett mycket känt motiv som heter Blomsterfönstret som är målat i detta rum. Det var som att kliva in i denna tavla.  

https://www.europeana.eu/sv/item/2064116/Museu_ProvidedCHO_Nationalmuseum__Sweden_24209 

Huset har också fin utsmyckning på utsidan och en härlig trädgård som man kan gå runt i. Vi åkte medvetet dit innan de stora horderna med turister börjar anlända och det var behagligt lugnt runt hela stället. 

Här en liten detalj utanför Carls första atelje. Den växte han ur och byggde därför en betydligt större atelje senare. Då blev detta rum Karins arbetsrum och det är fullt med textiler.

Uthus på gårdsplanens framsida. Bakom den röda staketet ligger en privat bostad. Undrar vem som vill bo mitt i en turistattraktion av denna magnitud.

Lilla Hyttnäs förvaltas av Carl och Karin Larssons släktförening. Släktföreningen arbetar för att bevara gården som ett hem och behålla Carl och Karins verk levande. En fin gest var att man fick sitta och äta sin egen matsäck i de möbelgrupper som fanns i trädgården runt huset. Visst fanns det café och restaurang, men det var i ett intilliggande hus helt avskilt från denna trädgård.

Här satt vi och åt våra äggmackor med skinka, drack kaffe och njöt av utsikten efter en utmärkt guidad tur. Den här utsikten hade familjen Larsson genom det stora "blomsterfönstret". Det här stället var väl värt ett besök. 

Bredvid Lilla Hyttnäs finns Stora Hyttnäs, med en betydligt större trädgård. Här kan man också gå på visning, men just denna dag hade de premiär på en teaterföreställning och inga visningar. Vi har helt nöjda ändå och gick bara runt i trädgården för att vädret inbjöd till det.

Här fanns en äppelträd som enligt informationsskylten var 350 år gammalt och äpplena som det gav var så mjuka att även gamla gubbar utan tänder kunde äta dem. Därav namnet Gubbäpple.

Hälsningar Lena