Årets tornfalkslåda vid Årike Fyris

Den 7 juli var jag förbi och kollade tornfalkslådan som sitter på ladan vid Kungsängen i Uppsala. Platsen är bara ett stenkast från mitt jobb så det är lätt att svänga förbi och kolla. Det var minst tre ungar i lådan. Tyvärr började det regna precis när jag kom dit och det var tunga droppar så jag fick söka skydd inne i ladan som lådan sitter på. 

Jag upptäckte då att det finns en utställning om Årike Fyris och Linné i ladan, så jag behövde inte ha tråkigt när jag väntade ut regnskuren. Jag hörde också att det kom en matleverans till de små i lådan. 

Här kan man läsa om hur Årike Fyris är ett samarbete mellan SLU och Uppsala kommun. Det är numera också ett naturreservat. 

Här kan man t ex se mängder med blommande kungsängsliljor i början eller mitten av maj, precis runt där den här ladan står. Det finns också mängder med fåglar och tornfalkslådan på ladan har för det mesta häckande fåglar under sommarhalvåret. 

Fyra dagar senare åkte jag tillbaka och då hade ungarna vuxit på sej bra och började se ut som tornfalkar. Vad jag kunde se var det fyra ungar i lådan (men de som "hade koll" påstod att det var fem). Tornfalken var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet, passande att de bor på just den här ladan.

Här serverar mamma vårtbitare till sina små. Lite ynkligt för fyra (eller fem) hungriga ungar att dela på.

En är helt klart jättehungrig.

Det blev nog inte så mycket delande utan de andra fick vackert vänta på nästa leverans. 

Det gick fort. Här kommer nästa matportion, också vårtbitare. Det hade varit trevligt att få se dessa ge sej ut på sin första flygtur, vilket inte skulle dröja så många dagar. Men dagen efter detta besök åkte vi till Nordnorge och var borta 11 dagar. 

Fru tornfalk ger sej ut på jakt efter nya vårtbitare. 

När vi kom tillbaka från semestern hade alla ungarna lämnat lådan, men jag åkte förbi i alla fall för de brukar hålla till i närheten den första tiden. Den 29 juli fick jag se denna tornfalk lämna taknocken och flyga ut över vallen vid ladan. 

Juveniler liknar honan men det finns några små detaljer man kan titta på. Jag kan ändå inte reda ut om detta är en av ungarna eller den vuxna honan. Flygsättet såg lite vingligt ut, men det kanske var vinden. Kanske någon här kan reda ut vilken fågel det är? Håkan har mycket erfarenhet av dessa om jag minns rätt. Fjäderdräkten ser i alla fall väldigt ny och fräsch ut. 

Den passerade över mitt huvud och spanade på mej. Enligt de som ofta är där och spanar hade alla fem ungar lyckosamt lämnat lådan.  

Hälsningar Lena

Far och son

När jag åker till och från jobbet kan jag välja en mindre väg och då passerar jag dessa två. Det kan mycket väl vara far och son. Vägen är dock smal och krokig, det är svårt att stanna där djuren råkar vara när man passerar. Den här bilden fick jag en sen eftermiddag då de egentligen stod alldeles för nära staketet.

Jag har sedan passerat flera gånger med kameran utan att få till något. Här är i alla fall den store med sin lille kompis. De är för det mesta nära varandra och ibland ser man dem slickas eller bara stå och gosa (eller vad de nu gör). 

Till slut fick jag några närbilder på den store, mitt i kvällsmaten. 

Här verkar det som att han noterar att jag tar bilder, eller i alla fall tittar på honom. Han är ganska van vid detta för det är rätt ofta bilar stannar här, fast det egentligen inte alls är lämpligt, bara för att ta en bild eller spana på dessa två. 

Han strosade lugnt vidare i det gröna överflöd av mat som för närvarande finns i den stora hagen. 

I morgon är det fredag.

Hälsningar Lena

Kongsfjord med omnejd

I Kongsfjord fick vi bo i det högra huset, i en fullt utrustad lägenhet för fyra personer där det t o m fanns tvättmaskin och torktumlare. Det var inte vad vi bokat (eller behövde) men när vi slutligen kommit överens om ett pris för två nätter, som var betydligt lägre än att bo där en natt till ordinarie pris, och det enda andra alternativet var ett pyttelitet rum med "hostel" standard, så blev det detta. 

Vi hade en lanthandel med café ett par hundra meter från huset. Pyntat för turister var väl ganska uppenbart, men de hade ägg och det behövde vi. Vädret var extremt växlande och här var himlen plötsligt blå. 

Vi bestämde oss för att göra ett dyk från denna strand. Norrmannen i receptionen sa att det var OK att dyka där. Han sa dock inget om hur långgrunt det var. 

Vi hoppades på möjligheten att hitta en kungskrabba eller två, för en sista festlig måltid innan vi åkte hem. Det blev inga krabbor men när vi simmade runt på sandbotten fanns det mycket gott om "haneskjell". Det är en musselsort som bara finns norr om Lofoten och i vattnen runt Jan Mayen, Bjørnøya och Svalbard. De är mindre än pilgrimsmusslor (kamskjell på norska) men smakar lika gott. Man får bara plocka fler.  

Det fanns också en hel del eremitkräftor, men de fick vara ifred när vi plockade på oss en halv kasse med haneskjell. 

Sambon rensade med van hand de mindre musslorna på bryggan bakom vårt boende. Nu trodde vi att vi skulle få sällskap av de tretåiga måsarna som också bodde här...

...och hade sin utkiksplats på bryggans räcken. Men de här måsarna äter inte "rens" och inte en enda visade sej när vi bjöd på musselgälar och annat gott. Vi har vid andra tillfällen blivit bestulna på rensade musslor av fiskmås och gråtrut, men här var det inga problem. Det par som rensade några fiskar vid bryggan fick också vara ifred.

De kunde dock föra väsen på bästa måsmaner. Tyvärr såg vi också spår av fågelinfluensa här och i veckan läste jag att just tretåig mås har drabbats hårt i Nordnorge, medan det främst är skrattmåsar som drabbats i Sverige.  

Vi hade också silvertärnor i närheten som vi kunde spana på om vi gick ut på bryggan bredvid vår. De var riktigt duktiga på att precisionsskita om man kom för nära. 

Silvertärnor har kortare ben än fisktärnor och helröd näbb. Silvertärnan är det djur som är känt för att det flyttar den längsta sträckan mellan häckningsplats och övervintringsplats, vissa populationer flyger årligen ca 90 000 km! Inte illa för en fågel som väger drygt 100 g.

Här visar den upp sej fint med middagsmat i näbben.

Vi gjorde också en tur till Berlevåg, där tar vägen slut. Vilket man kan se på kartan som jag visade i förra inlägget. Längs vägen var det liknande bergsformationer som ut till Hamningberg, men inte alls lika mycket. Blåklockorna blommade i det karga landskapet.

Berg i platta skivor på högkant. Det ser verkligen annorlunda ut. 

Vädret i Berlevåg var ostadig och regnet hotade. Vågorna är ofta hårda utanför Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare lastas över i en mindre båt för att ta sig in till land. År 1975 blev nya vågbrytare färdigställda och därefter lägger fartygen till vid kaj. Bygget av vågbrytaren tog 70 år. 

Vi tankade vid macken i Berlevåg, gjorde ett snabbt besök i mataffären och hos glaskonstnären Daniela Salathés. Det blev dock inte fler bilder än de jag visar här.  

Vi åkte tillbaka till Kongsfjord och gick ut för att titta lite mer på fågellivet vid bryggorna där vi bodde. Solen tittade fram men oväder hotade igen.

Regnet var nära. 

En annan fågel som också höll till här är tobisgrissla. Här kommer en inflygande med mat till familjen.

De bodde i lådor under en av de stora bryggorna. Tobisgrisslan tillhör också familjen alkor, som lunnefåglar och sillgrisslor.

Från en annan brygga kom jag lite närmare inflygningen till en bolåda.

Det började bli sent och dags för middag. Med musslorna som vi plockat tidigare under dagen blev det en pastarätt med lite bacon, hackad vitlök och en skvätt vitt vin. Musslorna är så små att de behöver inte mer än 30-40 sekunder i stekpannan. Det här är en klassiskt rätt när vi är i Norge och dyker, fast oftast med stora pilgrimsmusslor. Tomaterna är från egen odling. De har varit med oss på resan i 10 dagar och är fortfarande mycket fina. 

Vi avslutade som kvällen innan med att sitta och titta ut på fåglarna och landskapet. Dagen efter påbörjade vi hemresan på drygt 1700 km. Den första etappen gick till Korpikylä, ca 740 km

Hälsningar Lena

Från Kiberg till Kongsfjord

Efter turen till Hornøya lämnade vi det mysiga huset i Kiberg och körde mot Kongsfjord. Vi stannade till vid Ekkerøy som hastigast. Vädret var inte det bästa, men här kan man i alla fall se att från vissa hus har man vy över sandstrand från två håll. Här finns också ett fågelberg, men efter en heldag på Hornøya och hotellet för tretåiga måsar i Kiberg hoppade vi över det (vi har också varit där förut). 

I Vadsø stannade vi för att köpa ett nytt torkarblad. Vi insåg att vi skulle få en del regn under våra sista dagar på semestern och torkarbladet på förarsidan gjorde inte jobbet tillräckligt bra. Från macken skymtade vi en stor mast som visade sej vara en luftskeppsmast. Masten byggdes för Roald Amundsens färd över Nordpolen med luftskeppet Norge 1926. Två år senare användes den av italienaren Umberto Nobile med luftskeppet Italia. Amundsens expedition var lyckad, men Nobiles expedition gick inte lika bra. Tyvärr omkom Amundsen när han deltog i räddningsaktionen efter Nobiles haveri. 

Vi lämnar Vadsø och fortsätter vår resa mot Tana bru. Vid en rastplats hittar vi skylten som anvisar "vägen mot ishavet". En karta visar vår rutt på denna resa väldigt bra. Vi har varit i Kirkenes och Grense Jakobselv. Sedan har vi kört längs Varangerfjorden hela vägen ut till Hamningberg. Nu är vi på väg mot både Båtsfjord och Berlevåg, som avslutning på vår resa. Vi har bokat boende i Kongsfjord, som ligger på vägen mot Berlevåg (men inte finns utmärkt på denna karta).   

Båtsfjord blev ett kort besök och lunch. Det var 7 grader och småregn, men vi var hungriga. Grillen är lätt att rigga och korvarna smakade himmelskt. Vi skulle ändå inte få checka in i Kongsfjord förrän klockan 15, så vi passade på att se oss omkring.  

Småbåtshamnen i Båtsfjord. 

Vägen till och från Båtsfjord är mycket öppen och oskyddad. Man kan förstå att det inte är ovanligt att denna väg är avstängd under vintern.

Här tar vi av mot Berlevåg, men vi kom inte så lågt...

Precis efter att vi svängt av ligger några små pölar på vänster sida av vägen. Det simmar något i en av dem och jag måste kolla närmare, alltså blir det tvärstopp. Det är familjen smålom som simmar där. Fåglar som jag hittills bara sett vid Knuthöjdsmosse. 

De här paret har två ungar som verkar vänta på mat från förälder nummer två. 

Jag upptäcker också att det är en liten fågel med överdimensionerade ben som springer runt på vägbanan. Jösses, det passerar faktiskt en hel del bilar (och lastbilar) här. 

Det är en strandpiparunge och när vi lämnar den är den vid sidan av vägkanten, tack och lov.

Förutom smålommen hittade jag den här familjen i en av pölarna. Kom fram till att det måste vara bergand.

Det lustiga var att de verkade ha en stor unge med sej, förutom de små dunbollarna. Hur jag än kollar i fågelguiden kan jag inte hitta någon annan förklaring till fågeln i täten mer än en ungfågel av bergand. 

Vi fortsatte mot Kongsfjord men landskapet gjorde att vi stannade igen och skickade upp drönaren.

Först fick emellertid renarna passera och traska iväg en bit.  

Här inträffar återigen mötet med en fjällabb och de gillar inte drönare. Det blir en kort tur och ett par bilder från hur det ser ut längs vägen.

Utsikten är fantastiskt.

Vi kommer fram till Kongsfjord Arctic Lodge där jag bokat ett rum med kök och eget badrum. För oss är köket med kylskåpet och möjligheten att laga mat viktiga. Nu har det dock uppstått ett fel och den unga killen i receptionen (som är italienare med begränsade kunskaper i engelska) blir nervös när jag står på mej och hävdar att vi ska ha det vi bokat och betalat för. Felet ligger med största sannolikhet hos den bokningssajt som jag använt och som jag anlitat för hundratals bokningar genom åren, som fungerat prickfritt. Det blev en del diskussioner men jag stod på mej och hade en utskrift med exakt vad jag bokat (det kom en norrman som kunde läsa min svenska utskrift :-). 

Det slutade med att när vi slog oss ner för att äta middag satt vi här och kunde knappast klaga på vare sej utsikt eller komfort (förrän vi gick och la oss och insåg att någon bäddat med ett enkelsängstäcke i ett påslakan avsett för en dubbelsäng).  

Hälsningar Lena

Renar

När man reser så här långt norrut i Skandinavien under sommaren ser man väldigt mycket renar. De rör sej under hela året och på sommaren befinner de sej där det bästa betet finns, de äter upp sej inför vintern. 

Det här är en vanlig syn framför bilen. Ibland är det bara enstaka djur på vägbanan och de irrar lite fram och tillbaka, "tittar på linjerna" och verkar ha svårt att bestämma sej för var de ska ta vägen (ser det ut som). Det hjälper inte att tuta utan man får vänta ut dem och inte stressa dem, för då springer de bara framför bilen. Eftersom man ser så många djur tänkte jag att det inte skulle vara så svårt att få några närbilder på dem, helst kalvar och med tele förstås. Men det var inte alls så lätt för när man stannar bilen blir det snabbt misstänksamma och rör på sej. Rumpor var lätt att få på bild, men jag ville ju ha dem framifrån.

De som springer över vägen på andra bilden är en del av en jättestor flock som uppehöll sej på båda sidor om vägen i ett helt öppet landskap. Vi hittade en plats att köra av vägen framför flocken. Jag steg ur bilen och stod delvis skymd bakom den. Renarna betade och rörde sej sakta åt mitt håll, dessutom hade de klarnat upp en del efter regnet denna eftermiddag. 

Det blommade vackert och just här fanns det mängder med blåklockor. Här fick jag äntligen några bilder på renar precis som jag hade önskat dem och kalvarna var helt bedårande.

Renarna rör sej hela tiden då de betar och de går hela tiden om varandra för att vara längst fram, där man kan välja det godaste. För de ser verkligen ut att välja vad de äter och blåklockorna var inte intressanta. 

Den här kalven ser ut att drömma sej bort en stund, kanske längtar den till havet... 

" - Oj hoppsan, vänta på mej!" Mamma hade kommit lite väl långt före. 

Här ser man att renarna är märkta, en del bar också halsband och de går säkert att spåra dem med modern utrustning numera. Jag inser att jag kan väldigt lite om rennäring trots att vi har mer än 250 000 renar i Sverige.

Hälsningar Lena