Semester

När vi kom hem från Skottland var det tillbaka till jobbet ett par veckor, men nu har vi semester igen och vad kan passa bättre än att inleda med en räksmörgås till middag. Gurka, sallad och dill kom  förstås från egen odling. 

Ett sydafrikansk bubbel blir perfekt till och vi njuter i växthuset, för det är inte alls för varmt (än). 

När man har semester är det förstås en massa pyssel som måste göras om man bor i ett hus med trädgård. Först ägnar vi två dagar åt att klippa våra häckar. Det här är "monsterhäcken" mot grannen som är både hög och väldigt taggig. 

Efter en duvning med häcksaxen ser det i alla fall mer respektabelt ut. Under den vita duken växer grön- och svartkål.

Jag spanar efter fjärilar i trädgården men det är ganska få besök. En humla hittar jag i alla fall.

Grönsakerna frodas i växthuset och vi skördar mängder med gurkor och tomater. Jag lägger in saltgurka och ättiksgurka. Det är en speciell känsla att ställa undan burkarna med 2023 års märkning på locket. Tomater frossar vi i till varje måltid.

Min sambo gjorde varmrökt lax på grillen som blev fantastiskt god. Det tar lite tid men vad gör det när man har semester.

Färskpotatis, lax och sallad på hemodlade grönsaker hör till den här årstiden. 

Jag har också haft ett par möten med tornseglarna "på vår gata" men jag inser att det krävs mer tid och eftertanke för att fånga dem ordentligt på bild.  

En tur till Hjälstaviken gav bilder på fisktärnor som flög i fina konstellationer. 

Här är det perfekt synkroniserad parflygning. 

Det var ett helt gäng tärnor som flög och jag förvånas över hur lätt det var att få bilder på dem med den nya kameran. Vita fåglar mot en mörk bakgrund fungerar väldigt bra.

Jag har också varit och spanat på tornfalkslådan som sitter på ladan vid Kungsängen. Det är fyra småttingar i lådan och jag inser att jag tyvärr kommer att bomma när de lämnar den. Vi åker norrut nu och är borta i 11 dagar. När vi kommer hem har de här små liven tagit steget ut och lärt sej flyga. Förhoppningsvis håller de sej fortfarande runt bolådan när jag kommer tillbaka. Vi får väl se.

Hälsningar Lena

Edinburgh via Stirling Castle

Vi lämnade den skotska västkusten och körde mot Edinburgh. Jag hade dock planerat in ett stopp på vägen, nämligen Stirling Castle. Det var tack vare ett blogginlägg av Margareta som jag insett att det här slottet skulle vi kunna besöka längs vägen denna dag. Det var inte alls länge sedan hon visade en mängd bilder från detta ställe så jag begränsar mej lite och väljer några motiv som hon inte hade med.

Det finns hur mycket historia som helst att ta del av här och den guidade tur som ingår i biljettpriset är väl värd att följa. 

Till vänster en bild från The great hall som uppfördes för James IV 1503. De två stolarna med höga ryggar markerar var James med sitt gemål satt. Kolla in takstolarna och den där turisten som måste kolla sina bilder innan han kunde flytta sej ur mitt bildfält. Till höger en detalj som jag vet att Margareta också la märke till. 

Vi vandrar runt och tar in all information som finns från kökets rutiner till slottets försvar. Det kan ju inte ha varit så lätt att klättra på utsidan här och detsamma kommer vi snart att få se när vi spanar på  Edinburgh Castle. Stirling Castle har en fantastiskt fin trädgård tillägnad Queen Anne och som kan ha sett ut ungefär så här från 1400 till ca 1600 talet. Eftersom Margareta passerade på hösten förstår jag att trädgården inte hade så mycket att bjuda på just då.   

Trädgården är det sista vi ser innan vi sätter oss i bilen och styr mot Edinburgh, och rusningstrafiken som lär inträffa runt fem även här... 

Vi tråcklar oss in till Edinburgh och lyckas återlämna vår hyrbil mitt i centrum utan problem (mer än ett krav på ersättning för olja som vi behövde fylla på Skye). Påföljande dag upptäcker vi Edinburgh till fots, vilket är vad jag skulle rekommendera. Vi startar på Calton Hill där man har en fantastiskt utsikt över staden och kan blicka ut över The Palace of Holyrood House (ovan) år ena hållet och hela stadskärnan med Edinburgh Castle åt andra hållet. 

Vi måste förstås promenera längs "the Royal mile" upp mot slottet. Här är det mer turister än jag egentligen föredrar.

Det är någon slags pridefestival som vi inte hade en aning om, men i denna yra av festivaldeltagare kan även jag rycka upp kameran och fotografera människor på gatan. 

Kolla in hunden till höger, den såg minsann att jag fotade dem.

Oj, en skotte i kilt på väg någonstans med sitt bagage. Det är varmt i solen och vi letar desperat efter ett ställe att slå oss ner och vila lite.

På en bakgata rätt nära slottet hittar vi en servering som hör till ett bagpacker-ställe och vi slår oss ner för en behövlig vätskepaus. Vi har inte mer än satt oss förrän en ung man dyker upp med sin son i en sittvagn. Han ber oss att titta till grabben medan han köper dricka till dem båda  i baren. Vi är i en storstad packad med turister men det finns ändå en sådan tillit att man frågar främmande människor om de kan hålla koll på ens barn. Vi gläds åt detta möte och har ett trevligt pratstund med pappan och hans son innan vi promenerar vidare.

Jag har varit i Edinburgh tidigare, när jag var doktorand  och jobbade i Dundee i perioder. Ett ställe som jag minns tydligt är Greyfriars kyrkogård... 

...och hunden Greyfriars Bobby. Jag mindes dock inte att man skulle klappa den på nosen men det kan ju vara ett nytt påfund. Hunden Bobby (1855-1872) tillhörde en nattvakt som hette John Grey. När han dog begravdes han på Greyfriars kyrkogård och hunden vaktade vid hans grav resten av sitt liv, 14 år. Hunden fick också en plats på kyrkogården.

Mr Toad of Toad Hall från den underbara boken The wind in the willows (Det susar i säven) av Kenneth Grahame. Mr Toad kunde vara lite dryg. Från den här tvärgatan får vi också den finaste vyn av slottet.

Edinburgh Castle står på klippan Castle Rock Castle Rock högt över staden. Slottets äldsta byggnad är Sankta Margarets kapell från 1100-talet. Slottet är en blandning av fästning och renässanspalats som fungerade som garnison och fängelse in på 1900-talet. Man kan förstås gå in och vandra runt i flera timmar men vi tyckte att ett stort slott fick räcka. 

När vi till slut vandrade tillbaka till vårt Guest House passerade vi St Andrew Square där det var gratis bio hela helgen. Här är det Rocketman, om Elton John, som visas. 

Vi bodde högt upp på ett prisvärt Guest house som fått en del halvdåliga omdömen för att det inte fanns hiss. Det står i beskrivningen när man bokar att det är fem trappor upp till receptionen, utan hiss och att rummen ligger på våningarna ovanför. Vi var i alla fall mycket nöjda och frukosten som ingick i priset var toppen. Utsikten är från takkupan i vårt rum när sommarnatten sakta sänkte sej över Edinburgh. Nästa dag åkte vi hem.

Hälsningar Lena

Ensamma i slottsruinen och det gamla stenbrottet

Denna morgon vaknade vi till strålande sol från blå himmel och efter en rejäl frukost begav vi oss ut för att  upptäcka omgivningarna. 

Jag var faktiskt ute och spanade lite redan före frukost och hittade bl a kaniner i planteringarna runt Corrie house och en del ungfåglar av obestämd art.

Vägarna runt vårt boende var smala med mötesplatser och omgivna av skog men gamla knotiga lövträd blandat med barrträd. Det var mycket vackert och svårt att fånga på bild, i synnerhet som det var omöjligt att stanna där det var som finast.

Vi såg rovfåglar vid flera tillfällen men bara när vi satt i bilen och det inte gick att stanna för fotografering. Den här pilgrimsfalken fick vi möta på nära håll vid Kintail Birds of Prey i Eredine. Vi hade bokat en privat visning av deras fåglar som används för jakt. Att jaga med rovfåglar är förbjudet i Sverige och Norge men tillåtet i övriga europeiska länder och utanför EU. Jag har mer bilder från detta besök och de kanske kommer i en framtida blogg, när jag har kommit fram till hur jag ska förhålla mej till den här typen av fågelhållning. Fågeln är försedd med en sändare (den är också id-märkt och registrerad) så att man ska kunna lokalisera den om den bestämmer sej för att ta en längre flygtur. 

När vi pratat färdigt om rovfåglar suckade jag något om att det var så mycket turister överallt och att de slottsruiner vi passerat varit packade med folk. Vi fick då ett tips om att åka till den närbelägna ruinen av Carnasserie castle. När vi kom fram till parkeringen var den tom, det fanns ingen automat för att betala avgift och bara en sliten skylt som pekad uppför en grusväg. Vi gick upp och fann en ruin där vi var helt ensamma...

På en skylt kunde vi läsa att slottet uppförts på 1560-talet av klanledaren Archibald Campbell och att det plundrades och brändes av engelsmän 1685. Vi gick in och klättrade upp för den smala trappan.

Det var mörkt och svalt inne i ett av de få rum som fortfarande hade tak. Duvor flaxade iväg när jag började klättra i trappen. 

Det var inte så stort men hade haft flera våningar. 

Utsikten var mycket fin från tornet som jag kom upp i till slut. 

Vyn över det skotska landskapet. Man kan ju undra om det såg ut så här på 1600 talet när det bodde folk i slottet eller om det var mer skog.

Det kom fler besökare när vi lämnade slottet. Vi åkte vidare mot en gammal bro, Clachan Bridge, från 1791. När vi körde över bron kom vi till en ö som heter Seil. Precis vid foten av bron fanns ett värdshus där skottar som återvände till ön bytte om från byxor till kilt, som var förbjudet att bära efter upproret 1746.  

Vattnet var väldigt klart, vilket man kan se om man förstorar bilden.

Vi körde vidare på ön tills vägen tog slut. Där låg ett nerlagt stenbrott som man brutit stenplattor i och det fanns en del gamla hus kvar. Det verkade vara ett populärt ställe för kajakpaddlare och det såg mycket inbjudande ut för dykning (men svårt att få med sin utrustning ända hit).

En del av dessa hus, som varit arbetarbostäder, var privatägda sedan generationer och en del gick att hyra.

Det var mysigt på gatan där husen låg och en del hade satsat på ordentligt med blommor utanför. Det var slumpen som gjorde att vi hamnade här och ibland lyckas man hitta pärlor. Andra gånger tar vägen bara slut med en vändplan. På vägen tillbaka till vårt boende stannade vi i en liten affär som också var postkontor. De hade torrvaror och konserver från golv till tak, vin och öl staplat innanför dörren och tre hundar hälsade på oss vid kassan. Jag hade kameran i bilen och även om jag hade kunnat gå in igen så var ögonblicket över. 

På kvällen vandrade vi ner till puben och nu var det så varmt att vi valde att sitta ute. Det var dagen före midsommarafton och eftersom vi brukar äta havskräftor denna helg valde vi "langoustine" till middag. De serverades varma med smält vitlökssmör, bröd och sallad. Vi fick också en portion "chips" så vi säkert skulle bli mätta.    

Efter middagen vandrade vi upp till vårt boende och satte oss ute på verandan. Det var varmt och vindstilla, hur mysigt som helst.

Vi avrundade med var sin "single malt" på verandan, en 12 årig Aberlour till sambon och en Talsiker skye för mej som gillar den rökiga varianten. Vi märkte att det fanns en del små flygfän, typ knott, och vår värd ställde därför ut något som påminde om en myggspiral, men den luktade inte alls illa.   

Vi njöt av stillheten och en taltrast som höll oss sällskap när solen gick ner vid tiotiden. Jag kunde förstås inte heller låta bli att ta några bilder av rökslingorna i motljuset. Nästa dag lämnade vi västra Skottland för att avsluta vår resa i Edinburgh. 

Hälsningar Lena

Craobh haven via Glenfinnan viaduct

När vi lämnade Sky nästa morgon regnade det och molnen låg verkligen lågt över landskapet. Synd för vi såg inte mycket av landskapet när vi körde söderut från Broadford till färjan i Armadale. Vi kom tidigt till färjan och de lät oss åka med en tidigare avgång som inte var fullbokad. Det är ännu tidigt på turistsäsongen och de flesta väljer nog bron, som vi kom på, när de åker både till och från Skye. 

Ute på vattnet på väg mot Mallaig såg det inte så lovande ut, men solen ville verkligen tränga igenom och vi hade vissa förhoppningar om att det skulle lätta. Givetvis regnjacka på.

Varför krånglar man och åker färja? Vi skulle till Fort William där min syster och svåger skulle ta tåget till Edinburgh. I mina efterforskningar hade jag sett att om man tog färjan till Mallaig skulle man hamna på väg A830. Det var den närmaste vägen till Fort William, dessutom passerade den Glenfinnan Viaduct. Landskapet var kuperat med en del skog och det hade slutat regna. Här är vi fyra miles från viadukten och ni förstår kanske att det här är en välbesökt plats. Enligt tripadvisor råder "parkeringskaos" där för det mesta, men det visste vi inte då. Trots skyltarna stod det bilar här och där för de väntade på tåget med ångloket som passerar fyra gånger om dagen och sedan åker över viadukten. 

Vi anlände strax till ett smärre kaos av bilar och kröp in på parkeringsplatsen. Plötsligt tänds lyktorna på en parkerad bil precis framför oss och inom kort har vi fått en tom ruta. Nästan för bra för att vara sant. Solen kommer fram lagom när vi lyckast betala för parkeringen och vi styr stegen mot stigen som leder upp till en utkiksplats. Efter ca 200 m uppförsbacke öppnar sej en fantastiskt vy mot Loch Shiel och Glenfinnan monument. Monumentet restes 1814 för att hedra de "Highlanders" som stred på Jacobiternas sida i upproret 1745-46. 

Jag vände mej om för att titta åt andra hållet, och det vi egentligen hade kommit för. Oj hoppsan, han kan få vara med på bild. Vi såg en del turistbusschaufförer klädda i kilt, men den här mannen både såg ut som och betedde sej som en vanlig turist. Bakom honom ser ni viadukten.

Det här är en mycket känd viadukt som blev ännu mer känd när Harry Potter färdades över den i en eller möjligen två filmer. Några av er har säkert sett bilder av den från en annan vinkel och kanske även med ett tåg draget av ett ånglok. För att få den sortens bilder måste man promenera en bra bit och vi hade ett annat tåg att passa.  

Vi gick ner och tittade på monumentet. Min svåger passar på att känna på vattnet, inte alltför kallt men inte direkt badvarmt heller. I synnerhet inte för någon som bor i Texas och är van vid att det är 30 grader i poolen.

De som skulle vidare med tåg ville ha en ordentlig lunch så vi hittade det här mysiga stället. Vi valde puben till höger. Det låg en gigantisk newfoundlandshund mellan borden när vi kom in. 

Vi hann också med en kort promenad i närområdet innan vi åkte till stationen i Fort William och lämnade av min syster och svåger.

Vi körde vidare i riktning mot Oban, men vi skulle till ett litet ställe söder om Oband som heter Craobh haven. Google gav oss en "genväg" och plötsligt körde vi på en mycket smal väg igen. Vi funderade på att vända men eftersom vi inte hade bråttom fortsatte vi för att se vad som kunde dölja sej bakom nästa krök.

Här funderade vi på om det finns enter i Skottland? Vilka andra tunga plantor skulle kunna korsa vägen? Notera skylten till vänster som varnar för att det blir smalare.

Det här är alltså en skotsk bilväg. Just denna väg var dessutom både kuperad och kurvig vilket gjorde det svårt att se om det kom mötande bilar. Vi ett tillfälle styrde min sambo åt höger vid ett möte för vi hade en mötesplats där. Oooops! Sedan märkte vi att här valde den som var närmast en mötesplats att köra undan och det var inte så viktigt vilken sida den låg på. När man körde låg man mitt på vägen, för en bil upptog hela vägbanan. 

Vi kom i alla fall fram till Craobh haven och Corrie house där vi bokat ett rum. Det här var ett mysigt B&B där det t o m stod en vas med rosor på rummet när vi kom. Vi bor inte på särskilt dyra ställen, men jag brukar lägga ner ganska mycket tid på att leta efter pärlor. Den här gången hade jag verkligen lyckats.   

Det tog ca 5 minuter att promenera ner till den närmsta puben som också var restaurang. Vi passerade en del hus längs vägen varav vissa verkade vara till uthyrning.

Craobh haven är inte ens ett samhälle utan bara en samling hus och en ganska stor marina (250 båtplatser). Efter middagen var det fint ljus och ganska varmt. Vi gick ner på bryggorna och upptäckte att de inte var låsta utan man kunde gå ut på dem.

Det var nästan helt vindstilla och solen var på väg att gå ner. 

Hamnen är naturligt skyddad av ett antal mindre öar. Precis när jag tagit denna bild kom solen fram under molnen.

Hamnen badade i varmt ljus och vi strosade vidare på bryggorna.

När vi var på den sista bryggan hittade vi den här båten. Det står Thule på den och flaggan är Grönländsk. Det är visserligen en ganska stor båt, men det är väldigt mycket vatten mellan Skottland och Grönland. Skulle jag vilja korsa det vattnet i den båten? Aldrig!

Vi strosade långsamt mot Corrie house och njöt av att få uppleva en kväll när Skottland visade sej från sin allra bästa sida. Dagen efter spåddes dessutom strålande väder hela dagen. 

Hälsningar Lena

Fairy pools

Från Talisker är det inte särskilt långt till en plats som heter Fairy pools. Vägen är som ni ser väldigt smal och eftersom det är ett populärt ställe att åka till möter vi bilar ganska ofta. Det har också precis dragit förbi en rejäl regnskur, men den avtar under färden. 

Det är fler som är på väg dit och man kan ju bara hoppas på att parkeringen räcker till. 

Vi passerar genom ett område med skog och får förstås stanna på en mötesplats. Himlen ser olycksbådande ut men det har slutat regna.

Här har man gjort i ordning en rejäl parkering (med avgift) och dessutom en extra för husbilar. Vi ska promenera på stigen som slingrar sej genom det gröna landskapet. 

Solen glimtar fram ibland och det blir snart varmt, regnjacka av alltså. De som är på väg tillbaka och har uppförsbacke är ordentligt varma. Längs vägen möter vi en tjej klädd i bikini och en täckjacka! Besynnerlig klädsel för en sån här tur, men det får sin förklaring.

Fairy pools är en serie mindre vattenfall där det på vissa ställen bildas pooler med kristallklart, grönskimrande vatten.  

Här kan man se hur klart vattnet är och kallt, antar vi förstås.

Vi följer vattendraget och ser på ett ställe ett bylte med kläder. Kort därefter ett tjut. Det är inte "fairies" men däremot två tjejer som badar i en av de större poolerna.

Jag testar en längre slutartid och tjejerna sitter rätt stilla. Det kan inte vara så rysligt kallt för då skulle de inte stanna kvar i vattnet. 

Jag noterar att det bara är tjejer som badar. Promenaden så här långt är ca 2,5 km och mer än hälften är uppförsbacke så man får upp värmen, men att bada känns ändå inte så inbjudande. Jag förväntar mej att hitta någon sägen eller annat som gör att man ska bada här men det verkar inte finnas. Fairy pools är bara en vacker plats som många vill se och vissa absolut vill bada i. 

Här vänder vi, och tar på regnjackorna igen. Det kommer inga skyfall, tack och lov, med vinden sveper ner längs promenadvägen och nu får vi nedförsbacke. Lätt promenad fram till sista stigningen mot parkeringen. 

Vid parkeringen betar får i sluttningen och jag passar på att fotografera de pampiga fingerborgsblommorna som växer överallt. 

Vi kör tillbaka mot Broadford och solen kommer fram igen. Det uppstår en diskussion om huruvida de vita prickarna på den gröna sluttningen är får eller stenar. Jag hävdar att de är får. 

I Broadford går vi en sväng och besöker bl a en lokal konstnär och hans katt. Det är lågvatten och då ligger båtarna på land. 

Vi går till samma restaurang på kvällen, Claymore, och vi får vänta lite längre denna gång. Det går inte att boka bord utan man får vänta på sin tur eller gå någon annan stans. Vädret är nu så fint att vi kan sitta ute med kalla drycker och vänta på vårt bord. Den här kvällen tar alla andra i sällskapet det jag åt igår och jag väljer en hummersallad. Hummern serveras varm med vitlökssmör och är perfekt tillagad. Kameran är kvar på rummet så sambon får ta en bild med telefonen. 

Hälsningar Lena