Årets första fotoutflykt, eller finns det fiskglass?

Årets första fotoutflykt gick inte helt oväntat till Råstasjön. Det var kallt men inte en av de kallaste dagarna. En ensam häger hoppades på att få tag i något ätbart i den lilla fåra av öppet vatten som fanns.

Solen kämpade med att ta sej genom molntäcket och lyckades ibland. Hägrarna satt och kurade på den snötäckta isen.

Det var vackert och en hel del människor i rörelse denna förmiddag. Man måste röra sej för att stå still var för kallt.

Det var is på nästan hela sjön utom de ställen där man ser till att vattnet inte fryser på konstgjord väg.

"Väck mej när det blir vår" skulle man kunna kalla denna bild.

En till som vilade.

Hägrarana dansade inte men det gjorde dessa två. Jag vet inte vad de käbblade om för det låg inget ätbart på isen.

Men läget var rätt låst en stund. 

En unghäger med istappar på tårna.

Ett litet danssteg bjöd denna fågel på. 

Finns det någon mat i kylan kanske ni undrar över. Jo det gör det, i form av frusen fisk, fiskglass kanske?

När jag kom hem stötte jag på denna fina snögumma som en av grannarna längre ner på gatan byggt. Kanske skulle hon hälpa dem med snöröjningen. Nu har det kommit mer snö så det kan behövas.

Hälsningar Lena

Återblick 2023 del II

I andra delen av min återblick har vi kommit fram till JULI. Då åkte vi på semester i Nordnorge, till Kirkenes och Varangerhalvön. Under ett minnesvärt dyk från en rastplats vid E6 utanför Kirkenes hittade vi kungskrabbor och de blev till sommarens lyxigaste middag. 

Vi lärde oss också att renar tycker om att vara på stranden när de har sommarsemester. Det här är stranden i Yttre Kiberg där vi bodde förstklassigt hos Trond och hade havsutsikt från vardagsrumsfönstret.

En spektakulär väg att köra är Fv341 mellan Vardö och Hamningberg. Vi hade alla typer av väder denna dag, men när vi skickade upp drönaren sken faktiskt solen.  

AUGUSTI var starten för svampplockningssäsongen som i år slog alla tidigare rekord. De var inte bara många kantareller, de var stora också, rekordstora! Tre stycken vägde tillsammans 314 g. Jag kom alltid hem med full korg och då vägde den ofta ca 3,5 kg. Det fanns också mängder med karljohan och senare under hösten både rödgul och svart trumpetsvamp samt trattkantareller. 

Jag gjorde också det årliga besöket till Knuthöjdsmosse. Jag har sett att man nu beslutat att stänga stora delar av mossen för besökare mellan 1/4 till 1/9 för att skydda smålommarna. Synd men inte förvånande. Jag har sett vid flera tillfällen att folk inte respekterar att hålla sej på spången. I år var det dock så blött när jag var där att det hade krävts vadarstövlar för att avvika från plankorna, som låg under vatten flera ställen. 

I SEPTEMBER hade vi bokat en resa till Lassi Rautiainen i Kuikka, Finland. Här skulle vi få se björn, de visste vi, men överst på önskelistan stod varg men just i år hade det tyvärr hänt en del med hans annars så "trogna" vargflock och de som fanns kvar i området visade sej inte. Nu blev det ändå enormt fin utdelning de dagar vi satt i gömslena med flera björnar...

...en kaxig järv som t o m simmade en tidig morgon...

...samt imponerande möten med både havsörn och kungsörn. Just örnarna som kom så nära blev en bonus och något jag inte hade förväntat mej. Dessutom korpar, lavskrikor, nötskrikor och hoppande ekorrar.

OKTOBER bjöd inte på så mycket annat än att det regnade en del och jag fotade dessa sångsvanar på en plats där det inte alls är en sjö utan åkermark. Det som gör bilden aningen mer intressant är tre gravänder som flyger förbi. Jag har aldrig sett gravand i mina trakter utan bara under besök i Skåne och på Öland. Den här bilden är tagen utanför Sala.

I början på NOVEMBER var det blött och trist. Jag riggade min lilla fågelfotoplats och satt under tak för att se vad som behagade komma och posera. Redan vid första sittningen kom ett gäng steglitser och bjöd på bästa underhållning. 

Det kom en del snö och då bjöd även skatorna på en fin uppvisning, i utbyte mot korv.

Jag gjorde några utflykter när min sambo var iväg på älgjakt. En tur gick till Salbohed för att fota nötkråkor vid Daniel Greens fina fågelmatning. En annan utfärd gick till Jädraås för att få möta lavskrikan i vinterlandskap. Den dagen var det -11 när jag kom fram och det blev en mycket kännbar vinterupplevelse. När jag gjorde denna återblick insåg jag också att jag lyckats få riktigt bra bilder på alla våra kråkfåglar i år, varav dessa två är de mest "svårfångade" skulle jag tro.

DECEMBER kom och nu blev det vinter på riktigt. Denna förmiddag var det -21 grader och landskapet var täckt av rimfrost.

Med denna bild vann jag en deltävling i FS cupen där temat var "trappor". Denna trappa (nödutgång) ser jag varje dag då jag kommer till jobbet och när det snöat blir den fin i ljuset från fasadbelysningen. Jag har fotograferat den förut men nu la jag lite mer tid och tanke bakom bilden, fast det var minus 14 grader vid tillfället och jag var klädd för att sitta inomhus.

Vi avslutade året med en resa till England och firade jul med min systerdotter och hennes man + hund. Det blev en annorlunda och grön jul i ett blött men vackert landskap.

Hälsningar Lena

Återblick 2023, del I

Jag brukar ju göra någon form av sammanfattning eller återblick av det gångna året, så här kommer del ett av 2023. JANUARI inleddes med några krispiga dagar men inte särskilt mycket snö. Det blev heller inte så mycket bilder denna månad.

I FEBRUARI hade det kommit lite mer snö och en dag dansade hägrarna för mej vid Råstasjön. De bjöd på en praktfull uppvisning på den snötäckta isen.

Största fototekniska händelsen i år inträffade i MARS då jag uppgraderade min kamera till en Canon R5. Jag har inte fotograferat med spegellöst förut och det var en del nyheter. Nu fick jag även ögonautofokus och möjligheten att ta 20 bilder/s. Plötsligt kunde jag frysa actionscener på ett sätt som jag aldrig varit i närheten av förut och det blev många skarpa bilder, inte bara enstaka. 

Det kom massor med snö i slutet av månaden och Bambi med vänner och släktingar var trogna gäster i vår trädgård.

I början av APRIL var det fortfarande snö kvar och plötsligt hade vi starar som fick samsas med domherrar i fågelrestaurangen. Jag riggade en liten fotoplats som jag kunde spana på från cykelförrådet. Mycket praktiskt och enkelt.

Snön smälte och det blev vår till slut. Blåsipporna slog ut och lammen lekte ta fatt i hagen. Dagarna blev snabbt långa och man kunde vara ute på kvällen och fotografera. 

I MAJ var jag ute och åkte en del. Det blev en tur till Tysslingen och en sväng till Skåne. På väg till Skåne stannade jag till hos Joakim och Maja, tittade på Joakims utställning vid Läckö slott och fick möta både fiskgjusen och kattugglan. Här sitter vi på klipporna vid en av Joakims favoritplatser.

Det blev mycket bilder den månaden men en särskilt minnesvärd morgon fick jag se ett par skäggdoppingar dansa på vattnet vid Kyrksjön i Bromma. 

Den i särklass största familjehändelsen under 2023 var förstås min systerdotters bröllop i London i mitten av JUNI. Jag var inte bröllopsfotograf men tog förstås en hel del bilder och det blev en fotobok som vi gav till några av de närmaste i familjen på både bruden och brudgummen sida.

Anna fick sin Ross och hela familjen var på plats, ditresta från Texas och Sverige. Det är inte så ofta vi träffas IRL och bröllopsfesten var förstås ett extra fint tillfälle.

Efter bröllopet åkte vi nattåg till Inverness med min syster och svåger. Vi hade några fina dagar i Skottland bl a på Skye där vi promenerade till Fairy pools. 

Jag och Fredrik var också på ett ställe där man jagade med rovfåglar. En historisk sport jag inte sett så mycket av, kanske för att det är förbjudet i Sverige och Norge. Här är det en  pilgrimsfalk som dyker mot ett träningsbyte. Det man ser under fågeln är en liten sändare om hon skulle få för sej att flyga längre än planerat. Förutom att hon är märkt går det alltså även att spåra henne.

Vi avslutade i Edinburgh som var fullt med turister. Alldeles för mycket folk men ett par dagar kan man ju stå ut även med det.

Hej så länge,

Lena

Stormen Gerrit och "bubble cars"

Vår sista dag innan hemresan från England såg det ut så här när vi satt och åt frukost. Under natten hade stormen Gerrit passerat oss och en tromb hade ställt till med en del förödelse i Manchester. Prognosen för dagen var minst 50 mm regn, beroende på vilken vädersajt man tittade i.

Det öste ner och inbjöd verkligen inte till några långpromenader i naturen. 

Några som verkade trivas var dock de forspaddlare som med jämna mellanrum passerade under bron och som vi kunde se från vårt köksfönster. Jag missade förstås precis när de kom farande, men det var tydligen ganska många under förmiddagen. 

Inom 500 m promenadavstånd från vårt boende fanns ett motormuseum. Det listade vi ut när vi var på bilträffen som de arrangerade på parkeringsplatserna runt muséet. Min sambo ville gärna gå dit och det kändes som en lagom aktivitet i regnet. Vi klädde oss sålunda i heltäckande regnkläder och gick dit. Jag tog inte ens med mej en kamera, men väl där upptäckte jag att jag inte kunde låta bli att ta några bilder ändå (med mobilen). Den första är förstås en Bentley och det som förvånade mej var färgen. Den var tvåfärgad i klara blå toner. Jag trodde bilar från denna tid enbart gjordes i mörka färger som svart, mörkgrönt och vinrött. Den fanns även en tvåfärgad klargrön bil från samma epok.

Men det var egentligen dessa små fordon som gjorde att jag på allvar ville fotografera. Av alla "värstingbilar" som fanns i dessa lokaler, inklusive en DeLorean, tyckte jag att de pyttesmå, ibland trehjuliga, bilarna var roligast att titta på. 

Bara att det fanns en liten bil med namnet Messerschmitt var helt nytt för mej. Hur kan det få plats tre personer och skulle jag vilja åka i 90 km/timmen i denna? 

Bilarna kallades för "bubble cars" och här är de allra minsta. Den mörkare blå, PeelP50, hade 4 hästkrafter och en maxhastighet på 60 km i timmen. Den har ingen backväxel, men ett handtag på baksidan gör det mycket lätt att fysiskt manövrera bilen vid behov. Den var designad som en stadsbil, med en tjänstevikt på 59 kg och marknadsfördes som en bil med sittplatserna "en vuxen och en kasse" (Wikipedia).

Med tanke på väderleken ute kanske en sån här inte hade varit helt fel, men med taket uppfällt förstås. Det visades en film där man fick se en familj på utflykt med bilen och hur de växlade mellan att färdas på vatten och landsväg. 

Bilen blev inte den succé man trodde. Det tillverkades bara 3800 stycken och företaget gick i konkurs 1968.

Efter lunch lättade vädret något och även om det fortfarande regnade, åkte vi till den lilla staden Windermere för att se oss omkring. Vi behövde också mer ved till den öppna spisen i vardagsrummet där det var mysigast att sitta på kvällen.

Smala gränder och stenhus.

En ny klänning är kan aldrig vara fel...

Windermere hade i princip två huvudgator och vi hade tur som hittade en parkeringsplats, trots att det var lågsäsong.

Av en slump hamnade vi i ateljen hos konstnären Thuline De Cock. Det stod på dörren att hundar var välkomna in... 

...och så var det ju alla tavlor med husdjur som gjorde att jag absolut ville gå in och titta. Det slutade med att jag hade lite extra handbagage att hantera när vi flög hem.

Vi vågade inte åka längre bort än Windermere pga allt vatten på vägarna. Vi fick avsluta dagen med att laga mat tillsammans, spela kort framför brasan och packa för hemresan. 

Hälsningar Lena

Swinside stone circle

Under vår julvistelse i Lake District, England, hade vi en dag då solen visade sej under korta stunder och gjorde landskapet ännu mer häpnadsväckande vackert. Den här vägen skulle vi inte ha kört upp på, men det fanns ingen skylt som upplyste om hur smal och dålig den var, heller inte någon parkering där vägen började. På den här bilden kan man inte se där det var som smalast och brantast, dessutom med stenmur på båda sidorna och djupa hål.

Från grusplätten där vi till slut lyckades parkera såg det ut så här när man blickade ut över landskapet. Solen kom fram och då kom t o m fotografen med på bild. 

Landskapet var böljande grönt med får här och där. Kilometervis med stenmurar delade in naturen i oregelbundna pusselbitar. Det går en annan smal väg till höger i denna bild, med mur på båda sidorna.

Vädret var "tillfälligt uppehåll" och de mörka molnen hotade bakom oss. Vi skulle gå en bit och nu skulle man bestämma sej för hur mycket regnkläder det var läge att ta med/ta på. 

Vi befann oss på en privat gård och det gick kor i den hagen vi var i för tillfället, men en bra bit från vägen.

Här kan man se anledningen till att vi skulle promenera just här, en stencirkel. I bakgrunden kan man se gården vars ägor har denna gamla lämning.

Swinside stone circle mäter 27 m i diameter och består av 55 stenar. Man tror att det har varit 60 stenar från början. Cirkeln kommer antagligen från tiden 3500-3300 före Kristus, då britterna hade övergått från att bygga stenhögar till cirklar. 

Stenhögarna var gravar men man vet inte säkert vad dessa cirklar fyllde för funktion. Det troligaste är att de fungerade som en sorts kyrka och det finns en tydlig öppning (ingång) i designen. 

Vi var ensamma på platsen med endast några betande får.  

Molnen låg lågt på vissa platser men det regnade inte (än).  

Oändliga stenmurar.

Vi promenerade nästan fram till gården och det hade varit kul att få se sej omkring där, men det var ju någons hem och arbetsplats så vi vände. Lägg märke till att det går gäss och även en del höns bakom den stora ladan i sten. 

När vi kom tillbaka till vår bil fick Monte springa och leka en stund. Det hade ju inte alls blivit den långa promenad som hon nog hade förväntat sej, dessutom var det ju koppel på där fåren och korna betade.  

Hon är ung och ganska lättroad. Springer som en tokig. 

Sedan lyckades vi krypköra bilen ner utan möten, incidenter eller alltför kraftiga skrapljud. Det började precis småregna när vi styrde mot nästa mål.

Hälsningar Lena