Bulleröns barnkammare II

När jag satt och tittade på ladusvalorna från förra inlägget såg jag en liten doppingliknande fågel (i motsljus) som simmade ut i viken och dök en stund för att sedan simma in mot vassen igen. Jag bestämde mej för att undersöka saken närmare och gick runt viken för att komma på andra sidan, närmare vassen och få solen i ryggen. Då kom de plötsligt fram en hel familj svarthakedoppingar. Jag tog förstås direkt en serie bilder från platsen där jag stod och började sedan långsamt flytta mej ut på klipporna närmast vassen. 

Föräldrarna ser visserligen lika ut mej jag gissar att det var honan som smög i vassen med sina småttingar och hanen som simmade iväg för att sedan komma tillbaka och mata ungarna. Jag förflyttade mej när de var upptagna med att dyka eller var inne i vassen. Jag satte mej till slut på klippavsatsen närmast vattnet och efter en stunds väntan kom de fram igen. När de förstått att jag inte skulle komma närmare brydde de sej inte om min närvaro eller ljuden från kameran. 

Svarthakedoppingarna bär sina ungar under de första fem dagarna, sedan börjar de successivt simma mer själva och även dyka och plocka i sej mat på egen hand. Jag såg att ungarna provdök lite men de fick inte med sej något ätbart upp så de var nog bara några dagar gamla. 

Kolla in dunbädden som de gosar ner sej i när de åker med på ryggen. Fint att krypa upp där för en blöt liten unge. 

Det var dock inte helt lätt att ta sej upp och de fick jobba med sina små simfötter för att komma upp på den mjuka bädden. I synnerhet om den vuxna fågeln dessutom rörde på sej. Vid det här laget var jag helt salig på min solvarma klippa som låg helt avskilt trots att jag bara var ca 150 m från där vi bodde och jag kunde höra vårt sällskap. 

Några trutar flög förbi och ljudet av dessa, samt de akrobatiska skriande fisktärnorna, skapade oro i den lilla familjen. Honan kollade upp mot de stora fåglarna och smög nära vasskanten.

Den här ungen visste var man kunde simma in och gömma sej. Kanske låg deras rede precis innanför den öppningen mellan vasstråna. Enligt min bok häckar svarthakedoppingen i sötvatten men det bräckta vattnet i Stockhoms skärgård fungerar tydligen också. 

Här serveras det mat och lugnet är tillfälligt återställt.

Plötsligt gav sej båda föräldrarna ut på en lite längre simtur i viken. Det verkade tydligen tillräckligt säkert. Hannen dök och hämtade mat till sina småttingar. 

" - Pappa, den här är för stor..."

Pappa trugade och ungen lyckades svälja hela biten till slut.

" - Oj, oj, bäst att simma på, det här känns läskigt, som öppet hav liksom..."

Efter utflykten i viken (då avståndet dessutom blev lite långt) var familjen snart tillbaka i tryggare vatten. Idyllen var total och jag njöt av tillfället och att jag hade det största minneskortet jag äger i kameran. Jag hade ju grundat med en och en halv timme hos ladusvalorna. 

Matning och små familjebestyr

Jag blev sittande tills jag insåg att det nog började bli dax att fixa mat i ett helt annat sällskap. Vi turades om att ordna måltiderna och just denna lunch skulle jag och min sambo fixa. Men det var delvis förberett och lättlagat så jag stannade en stund till.

Förutom matning pågick som vanligt mer eller mindre fjädervård hela tiden. Man måste ju hålla kostymen i trim även om man är småbarnsförälder. 

" - Just det! Putsa, bada och flaxa, jag kan redan själv! "

Hälsningar Lena