Den praktfullaste kan man inte motstå

I veckan snubblade jag nästan över en mandarinand vid Råstasjön. Den låg och vilade på gräset och jag stod bara ett par meter ifrån den när jag insåg att det var minsann inte en vanlig gräsand. Den var dock nästintill lika van vid människor som gräsänderna och då kunde jag ju inte motstå att ta några bilder på denna praktfulla fågel. 

Den är visserligen inte riktigt så grann i färgerna längre för parningstiden är förbi, men den har fortfarande rejält med färger och i solen gnistrar den förstås ännu mer. 

Den klev upp ur badet och kom så nära att det gick att ta porträttbilder. 

Halskragen är extra effektfull. 

Hälsningar Lena

PS. Jag letade förstås efter hybriden för att se om ungen hade klarat sej men jag hittade den inte. Hann dock inte gå runt Lötsjön också och de kan ju tänkas vara där.

Fotoutställning i Säterdalen

Årets upplaga av En fotografisk resa i Säterdalen gick av stapeln den 6 juni. Från klockan 9 började vi hänga våra verk på de röda väggarna. En del dokumenterade förstås. 

När allt var på plats kunde man uppdatera sej med gamla bekanta. 

Arrangörerna blev intervjuade av en Dala murvel och två besökare tittar närmare på Bengts bilder. 

Mellan de två föredragshållarna Thomas Jågas/N och Tore Hagman måste man äta Rättviksglass. Saltlakritsglassen ser ut som betong och smakar himmelskt.

Man kunde också sitta i solen och sticka.

Eller så kunde man spana på de unga sädesärlorna som ännu inte bemästrade konsten att fånga insekter i luften. Som vanligt ett mysigt arrangemang med intressanta föredrag och trevlig samvaro. I år hade vi dessutom väldigt bra väder.

Hälsningar Lena

I Engmans fotomarker

Söndag kväll befann jag mej i Säter och tillsammans med några andra naturintresserade fotografer åkte vi på en tur med Peter Engman och Magnus Höög från Säters fotoklubb. De flesta stannade först vid Silvbergs gruva men där har jag varit flera gånger, så Peter tipsade mej om hur jag kunde hitta andra motiv i närheten. Stannade först till vid sjön alldeles efter gruvan och det var helt stilla.

En kniphona låg på boet intill vasskanten. Det visade sej senare att hon hade en hel skock dunbollar under vingarna.

Peter hade sagt att det gick två tranor i närheten och de var inte svåra att hitta på myren. 

De kommunicerade högljutt så där som bara tranor kan låta och jag lämnade dem snart på myren och fortsatte längs vägen.

Här har nog Peter varit. Platsen kändes bekant.

Jag gick längs grusvägen och njöt faktiskt av att vara själv. Tiden rann dock iväg och jag åkte tillbaka mot gruvan.

När jag kom till sjön skymtade jag dock knipan igen och nu var hon på vattnet med en hel kull småttingar. Då måste jag förstås stanna en liten stund.

Det var fortfarande stilla men ett lätt duggregn hade börjat falla. 

Hittade tre fåglar till då jag spanade ut över sjön.

Regnet avtog nästan lika fort som det startat och jag spanade vidare, men blev avbruten av telefonen surrade i jackfickan. Bengt meddelade att de var på väg till en ny plats och undrade om jag skulle följa med. 

En sista ruta vid vägkanten sedan åkte vi vidare.

Vi stannade på ett annat ställe och dit hittar jag nog inte tillbaka. Det började också bli sent så det blev bara ett kortare stopp. 

Det var strålande vackert även här. Grenarna till höger är inte någon bäver som arrangerat utan Peter antog att man lagt ut riset för att fisk skulle samlas där. 

Här är några i gänget som var med ut och Peter syns i bakgrunden. Avrundade i foajen på Säters stadshotell (baren stängde) med några som också bodde där. En alltigenom mysig kväll och en fin uppladdning inför morgondagens utställning i Säterdalen. 

Hej så länge,

Lena

Full fart i holkarna på Öland

Det var stor aktivitet i många av de holkar vi gick förbi under vår Ölandsvistelse. Här bor familjen nötväcka.

En hungrig unge mottar matleverans genom hålet som nötväckan minskat ner öppningen på genom att bygga på med lera. 

De ständigt jagande föräldrarna måste också ta en paus ibland. 

Starar i en annan holk bredvid nötväckorna. De här var mer högljudda och ungarna gjorde klart för alla som var inom hörhåll att det var bäst att genast stoppa in mat i det öppna  gapet. 

Det var dessutom inte tillräckligt. Sannolikt fanns det också syskon inne i holken som ville ha.

Det gick inte särskilt många minuter mellan leveranserna. 

Stararna är oerhört vackra när fjäderdräkten är någorlunda rätt belyst. Ibland uppfattar man dem bara som svarta fåglar men det är betydligt mer prakt än så.

Här en stressad starförälder som är på jakt efter lämpliga smådjur på marken. 

En annan liten vanlig fågel som stressade runt och fångade insekter var förstås sädesärlan. Den fick verkligen kämpa i vindbyarna och trots långa serier var det svårt att få skarpa bilder på den i luften. Den jagade dock också skuttande på ytan av denna våtmark. 

När jag stod och tittade på sädesärlan såg jag att på andra sidan ett stengömsle, i motljus, satt det holkar för både stare och svalor. När starungen stack ut huvudet insåg jag att här fanns det potential för bilder på inflygande stare.

Det var bara att luta sej mot muren, ta stöd och invänta matleveransen. Sagt och gjort, inom några minuter fick jag utdelning.

Det här går ganska fort men det räcker med sju bilder per sekund, som är vad min kamera presterar, för att fånga några bilder. 

Det står en skylt på stenmuren att där bor det en huggorm, men jag bestämde mej för att den var nog inte hemma eller så tog den sovmorgon. Man måste luta sej mot muren för att fota holken. 

Telningarna fick också lite städning mellan matleveranserna.

Det här blev resans bästa bilder tycker jag och det är ju vad som skiljer mellan att fotografera fåglar och att "skåda". Staren är en av våra vanligaste fåglar och den fanns överallt. Jag var ensam om att titta på dessa, kanske för att alla andra just då stod i Södra lunden där det satt en biätare i en buske....

Hej så länge,

Lena

PS. Vi kanske ses i Säterdalen den 6 juni? Då är "Fotografisk resa" där mellan 10-17

Djurmöten på Öland

Under mina tidiga morgonpromenader på markerna som hör till Ottenby kungsgård mötte jag en del av de djur som betar där. Dovhjortarna ligger och idisslar när solen precis gått upp. Det var en del moln så det fina gryningsljuset ville inte riktigt infinna sej just här. 

Det finns ca 350 tackor med lamm som går helt fritt i lundarna och på båda sidor om vägen. När man kört över färisten är det bara att anpassa farten och se upp för djuren. Tidigt på morgonen är de fortfarande lite stillsamma. 

Får ser man överallt på Öland och dessa mötte vi när vi gick ut till Stenboudd. De här är lite kraftigare än de typiska pälsfåren vid Ottenby. På den här gården i Runsten fanns det blandade flockar med olika fårraser och en gårdsbutik som sålde lammkött, mycket fina skinn och glass. 

Det finns också mängder med betande nötkreatur vid Ottenby. De delar ca 1000 hektar betesmark med fåren och går lika fritt. Ottenby naturreservat är i dag en del av Unescos världsarv Södra Ölands odlingslandskap och djur har betat här i över 1000 år.

Många av betesdjuren är svarta köttdjur av typen Aberdeen angus, men det finns även Hereford och en hel del korsningar. Jag vet att flera här på FS inte gillar att möta lösa nötkreatur och då kanske man ska skippa just Ottenby naturreservat. Eller så gör man som alla de besökare som kommer hit, man bryr sej inte om kossorna och kör försiktigt när man sitter i bilen. De kommer inte närmare än så här och backar om man går mot dem.

Ibland blir det köbildning när någon av kalvarna blir akut törstig på vägen. Påhejade av ett får dessutom. Den här kalven har en pappa som är en Hereford, därav det vita huvudet.

Den här mötte jag på en morgontur och mamma stod snett bakom mej. Kalven visste inte riktig hur den skulle göra och stannade tvärt på stigen. När jag flyttat mej i sidled några meter kunde den skutta förbi. Anledningen till att den inte "har några öron" är förstås för att det sitter stora gula nummerlappar i dem. För det mesta bryr jag mej inte om det men på den här bilden blev det bara för mycket. 

Inget av alla de nötkreatur i olika storlekar och av olika kön som vi mötte visade någon som helst tendens till att komma för nära eller verka hotfulla mot oss...

...men det betyder ju inte att de var lika snälla mot varandra. Det går avelstjurar bland korna, det har jag noterat tidigare, men vi har aldrig sett dem i en sådan kraftmätning som dessa två Angusherrar visade. Grästuvorna rök runt klövarna. 

De här två var inte kompisar. 

Hela skådespelet ägde rum alldeles vid vägen och här har den ena lyckats pressa upp sin motståndare på vägbanan. När jag fick syn på dem från bilen blev det förstås tvärstopp och eftersom jag hade en 100-400 zoom på kameran kunde jag få med båda djuren på bilderna. Den här bilden är tagen med 100 mm. Båda tjurarna hämtade andan och frustade en stund innan de rök ihop igen. 

Angus är inte så stora och tunga som vissa andra raser men det är ändå två maffiga djur som tillsammans väger över ett ton. Jag höll mej nära bilen eftersom det inte riktig gick att förutsäga vilket håll de skulle röra sej åt, det berodde på vem som var starkast för stunden. 

Jag vet inte hur lång tid det tog för dem att göra upp. När vi lämnade dem var de i alla fall inte klara.

Hej så länge,

Lena