Väggbildstävlingen

Varje år har dykcentret i Hamburgsund, som är vårt stamställe på västkusten, en väggbildstävling. Fotografer ombeds skicka in tre bilder för att delta i tävlingen om vilken bild som får pryda väggen vid långborden ett år. Det ska vara ett motiv från Väderöarna eller dess omnejd taget under en dykutfärd. Det kan vara ett undervattensmotiv eller ett motiv ovan ytan. Årets vinnare hänger på väggen.

Bilden är tagen under ett dyk till Persgrunden den 28 maj. Deadline för att skicka in bilder till tävlingen var sista maj och när vi kom hem var det en dag kvar att välja ut bilder och skicka in förslagen. Jag har provat förut ett par gånger men inte vunnit. I år blev det dock vår bild som tog hem priset. Förutom äran att få pryda en vägg på dykcentret ger den också en dykhelg med helpension för en person. 

Så här såg originalet ut och man har sedan valt att beskära den till ett stående format. Förut har det varit liggande format på väggen så det var vad jag hade väntat mej när jag skickade denna bild. Men denna gång valde man att göra om motivet något och jag blev tillfrågad om jag tyckte det var OK. Vilket jag ju inte hade något emot.

Hälsningar Lena

Möte med två vråkar

När man varit på ett ställe som Knuthöjdsmosse är det lite svårt att bara promenera ut här hemmavid och fota lite. Vad finns det här nu som kan locka fram den fotoglädje som jag kände där. Saken är den att går man inte ut, får man definitivt INTE se någonting. Så det blev en kort promenad före jobbet och när jag passerade ladan vid Kungsängen kom det plötsligt en ormvråk flygande och den kom rakt på. Bilden är obeskuren därför är det en strimma av Uppsala i hörnet.

Vråken kom ganska lågt och den hade nog inte sett mej då jag passerade bakom ladan. Den fortsatte mot mej och kom närmare.

Här får den plötsligt syn på att det står en person rakt framför den med en stor grej riktad mot den. 

Den fortsätter ändå men viker av åt sidan för att flyga bakom ladan. Den mörka suddet till höger på denna bild är en gärdsgårdsstör. Det fanns flera och vråken flög förstås bakom dessa, men med full koll på mej.

En bild mellan störarna och jag inser att så fort den kommer fram bakom ladan kommer solljuset att vara ett problem.

En sista bild sedan flyger den vidare över Kungsängens betesmarker och jag kan åka till jobbet nöjd med en fin morgonstund. En vråk så nära inpå är ju inte fy skam.

Eftersom det bara blev några hundra meters promenad på morgonen åkte jag till Fysingen direkt efter jobbet. Där fanns det förstås mängder med liv men jag fastnade för en flock starar. Jag ville gärna att de skulle flyga och stod där en stund för att se om de inte skulle ge sej iväg. De rörde sej lite oroligt.

Det var ju fullt med gäss bredvid och plötsligt ryker två stycken ihop. Jag tappar koncentrationen på stararna och slänger iväg några bilder. Naturligtvis lyfter stararna just då men jag får inte en enda skarp bild på dem. Det blir allmänt ganska rörigt och tofsviporna flyger också + rödbenor...Det betyder förstås att det är något ganska stort i luften.

En vråk kommer seglandes på himlen. Här skulle det ju också kunna komma en fiskgjuse eller t o m en havsörn, men det är en ormvråk. Dagens andra vråk men den är mycket högre än den första.

Den kommer närmare och visar upp sej fint innan den gör en lov bortåt för att svänga runt igen. Jag följer med och håller fokus låst på vråken. Det blir visserligen bara bilder på en rovfågel mot blå himmel, men det kan ju hända något annat. Det gör det också...och inte alls något jag hade förväntat mej. 

Plötsligt får den sällskap av stararna. Den ser verkligen förvånad ut och stannar upp i sina markspaningar för att titta på de här små fladdren. 

Jag har bara fokus på vråken när jag ta bilderna och noterar att det fladdrar runt en massa andra småfåglar. Jag tog för givet att de bara skulle bli suddiga kluttar runt rovfågeln och blev mycket överraskad när jag tittade på bilderna hemma. 

Man undrar ju lite vad vråken tänker på nu? Ser den "stekta sparvar" eller är det små kompisar som man kan flyga med. Ett hot är det i alla fall inte och de retas inte heller som så många andra fåglar som är mindre än den själv.

Den tittar verkligen på de små stararna och flyger med dem.

Som sagt så uppfattade jag inte detta på samma sätt när jag tog bilderna, för jag var mest fokuserad på vråken och det enda jag såg var ju att den avbrutit sitt vanliga spanade och rörde sej lite annorlunda i luften. 

De skiljdes åt och vråken fortsatte snett åt mitt håll så jag tog några bilder till (jag trodde ju att de andra skulle vara fulla av suddiga småfåglar).

Den svängde upp mot ljuset väldigt fint och flög sedan över mitt huvud och försvann mot solen. Jag fortsatta min promenad en stund till och det får komma i något annat inlägg. 

Jag har gått många promenader, speciellt under pandemin, och inte tagit en enda bild. Men ibland dyker det ju faktiskt upp något och tar man sej inte ut blir det ju definitivt inga nya bilder. Åtminstone inte naturbilder.

Hälsningar Lena

En ny dykare i familjen

Under semestern har vi haft besök av min systerdotter som för närvarande bor i London. Vi hade gett henne en dykkurs i 30-års present och nu skulle kursen gå av stapeln på svenska västkusten. Först fick Anna börja med att prova utrustning hemma hos oss. Vi hade lånat av dykkompisar samt grävt i våra egna förråd och lyckats plocka ihop en nästintill komplett dykutrustning inklusive våtdräkt. Det var en av de där riktigt varma dagarna men dräkten måste ändå provas.

Kursen gick på dykcentret i Hamburgsund där vi brukar vara och vi var förstås där hela tiden och dök. Så här såg det ut när vi packat för en dykdag ute till havs. Allt lastas från släpet och på båten. Annas kurs fick förstås inte följa med i början utan hade två dagar med övningar i pool och en dag vid badplatsen på Hamburgeö. Kursens teoridel måste deltagarna läsa hemma innan kursstart. 

Viktoria står i köket och lagar thaimatlådor till alla dykare som ska ut på havet. De här lådorna smakar himmelskt när man sitter på Väderöarnas klippor efter första dyket. 

När Anna var på kurs dök vi som vanligt och här mötte vi två sjöharar som verkade ha lite mysigt tillsammans.

Nakensnäckor och anemoner fanns det förstås också.

Röd solstjärna likaså.

Här skriver kursdeltagarna teoriprovet. Det gick galant.

Dag fyra på kursen ska de göra två dyk från båt och här packar de sina grejer. De dyker alla i våtdräkt och åker med en öppen motorbåt så dräkten måste på innan de ger sej av.

Här passerar båten med eleverna oss på väg ut till Väderöarna. Det hade visst varit lite stötigt.

Dyken gick bra och vi hade nu fått en till dykare i familjen. Anna fick också avnjuta en traditionell middag med havskräftor, som vi ju alltid äter då vi är där (utom på hösten då man kan få hummer istället). 

Vi hade bokat en extra dag med dykning och nu fick Anna följa med oss ut med den stora båten. Här tittar de på dykdatorn tillsammans.

Vi gjorde två dyk tillsammans och även om det inte riktigt var så bra sikt att det passade med vidvinkel var jag ju tvungen att sätta på den för att få några undervattensbilder på den nybakade dykaren. 

Här är allting dubbelt OK med dykningens teckenspråk. Man får inte visa "tummen upp" när man är nöjd och allt är bra för det betyder att man vill gå upp till ytan.

En riktigt stor hummer som jag hittade när jag nosade runt längs botten.

Lunch med thailåda på ön där förstås havstruten satt och väntade. De båda ungarna var stora nu men förväntade sej fortfarande mat av sina föräldrar.

Ett undervattenslandskap i miniformat fotat med 60 mm makro. 

Det finns mycket smått och gott när man börjar titta på detaljerna. 

På en av de genomskinliga sjöpungarna i mitten av bilden sitter det en liten spökräka med vita ögon. 

Två härliga dyk fick vi göra tillsammans. Dagen efter åkte vi till Lysekil och gjorde ett besök på Havets Hus, där Anna fick se ett smakprov på allt som man kan stöta på när man dyker på västkusten, men som man bara hinner se en bråkdel under sina första dyk.

Hälsningar Lena 

Familjeidyllen på mossen, del II

Klockan ringde 03:50 och när jag kravlat ur bilen och kommit ut på mossen kunde jag snart konstatera att det fanns minsann lite dimma....men också en hel del moln...Det var ändå magiskt vackert och helt stilla. Jag var ensam på parkeringen och ensam då jag gick ut på mossen...

Solen var på gång och det såg hoppfullt ut när jag tittade mot horisonten. Luften var krispig och det var nog runt 8 grader. Otroligt fint och jag njöt...

När jag kom fram till rätt pöl kunde jag snart se att lillen var vaken.

Hela familjen var på plats och rörde sej stilla över det blanka vattnet. 

Nu uppstod ett problem. Skulle jag bevaka soluppgången åt ena hållet eller lomfamiljen åt det andra? Med två kamerahus försökte jag röra mej mellan båda och det blev en förvånansvärt långdragen bevakning. Molnen gjorde att soluppgången inte alls kom och passerade som jag trodde.

Det kom dock några solstrålar till slut och när jag njöt av dessa...

...och stod med ryggen mot pölen med lommarna, hörde jag hur båda föräldrarna lämnade med ljudligt plaskande som bara en smålom kan åstadkomma. Nåväl, det skulle nog komma fler chanser tänkte jag....Hur kan jag ens tänka på att hetsa upp mej på en plats som denna...helt ensam när solstrålarna tränger fram mellan moln och trädstammar. 

Eftersom båda föräldrarna lämnat för att fiska promenerade jag en runda runt mossen. Den här lommen gav sej av i gryningen från en annan pöl, tätt följd av sin partner. 

Lite dimma låg kvar länge trots att solen hade gått upp. Det var dock vindstilla och molnigt. En liten knipa förhöjde ögonblicket.

Jag passerade en annan pöl där det ofta ligger ett par smålommar. Det fanns två där och efter en kort stund gav de sej av, en i taget. Jag visar bara en bild för jag vet att ni har sett många på flygande smålom. 

Tillbaka på plattformen hade lillen vaknat till och börjat spana efter första frukostleveransen. Det blev en ganska lång väntan för föräldrarna gav sej av strax efter fem... 

...och det dröjde till 06:54 innan frukosten serverades. Tänk va fint det hade varit med en pall att sitta på.

En fisk levererades.

Ungen satt glupskt i sej den.

Sedan följde en kort stund av kommunikation som man ju bara kan spekulera över vad den innehåller....

Därefter blev det uppenbart att nu skulle det ske lite mer seriös träning. 

" - Kolla på svalan där...fullt så kaxig i din flygning kommer du inte att bli, men det är bra med en proffsig förebild. Nu ska vi simma bort till änden av pölen och prova på hur det känns..."

" - Jösses, hur ska det här sluta...?"

Ungen gör ett tappert försök och sätter fart på både fötter och vingar.

Det ser ganska OK ut även om det är lite vingligt och den får heller aldrig upp någon riktigt bra fart.

Här kan man ju nästan känna mjölksyran i bröstmusklerna. Den gav upp.

" - Stöööön.....va jobbigt..."

Med ett galant "wooosh" kommer sedan ett proteintillskott till den tränande telningen. 

Liten fisk på menyn. Klockan har hunnit bli 7:45, solen har kommit fram och det är riktigt fint. 

Mat...

...och sedan ett litet prat. Samma beteende vid varje måltid.

Nu ska lillen träna dykning och att simma under vatten. Det fick den hålla på med betydligt längre än flygträningen. Det blir inte så rafflande bilder av det så jag nöjer mej med denna, då jag tror att den får instruktioner. Eller så berättar den att den har sett en sååååå stor fisk....

När jag bestämde mej för att ge upp och åka hem var hela familjen samlad. Hoppas det går bra för den lille och att den klara både flytt och vinter.  

Det var allt från årets besök vid Knuthöjdsmosse.

Hälsningar Lena

Familjeidyllen på mossen, del I

Jag gjorde mitt årliga besök till Knuthöjdsmosse i början av veckan och jag varnar redan nu, det blev mycket bilder. Jag kom fram vid halv åtta på kvällen och gick ut en runda på en gång. Det var förvånansvärt tyst och bara enstaka ljud av smålom kunde höras långt borta. Jag hittade en ensam unge som låg och vilade. Jag stannade där för att invänta föräldrar som ju borde anlända med kvällsmat...

Efter ungefär en halvtimme vaknade ungen till och började simma runt. Jag kunde höra enstaka fåglar och något av dessa ljud kände den definitivt igen. Det var mulet och ganska mörkt, men helt vindstilla och ca 20 grader varmt. Inte tokigt alls att stå där och titta (fast en pall att sitta på hade ju inte varit fel). 

Jag såg ju på ungen att något skulle hända men bommade ändå då första föräldern plötsligt kom inflygande helt tyst och landade med ett svagt "wooosh". Kvällsmaten hade anlänt, någon slags förrätt kanske.

Ungen svalde bums maten och även om jag har en hel del bilder så var ljuset rätt trist,  jag visar bara denna.

Sedan följde en till väntan...Men det gick ganska fort och ca 10 minuter senare serverades nästa rätt.

Den andra föräldern landade bakom gräset som syns i nederkant. Den hade med sej en större fisk som ungen fick greja med en del innan den kunde svälja. Det var nog kvällens huvudrätt. Klockan var kvart i nio och jag hade lyckats sleva i mej en sallad stående på den lilla plattformen vid kanten av pölen fåglarna uppehöll sej i. Ni som varit där vet nog vilken plattform jag menar och att man inte får gå utanför spängerna eller plattformarna (för att inte störa fåglarna). 

Undrar om den tackar för maten? De hade i alla fall stunder av kommunikation efter måltiderna och den borde ju vara mätt vid det här laget.  

Det hände ganska mycket under en kort stund från det att middagen landat och serverats. När ungen åt började den andra förälder började simma målmedvetet längs pölen. Den kom plötsligt väldigt nära förbi där jag stod. Dessutom lyckades några solstrålar tränga igenom molnen och ljuset förändrades markant. Det blev magiskt vackert.

Framför mej stannade fågeln och visade upp sej på bästa sätt...

...gissa om det var svårt att välja ut bilder ur den här serien.

Fågeln simmade förbi mej och genom ljuset som förändrades dramatisk för varje meter.

En låg kvällssol lyste och jag visste att det skulle bli väldigt knepigt att fota det som nu skulle ske. Alla som varit där förstår nu att den här fågeln simmat till änden av pölen för att skapa en tillräckligt lång "startbana".

Den vände upp och startade nästan omedelbart med en rivstart. Jag hann inte ens överväga kamerainställningarna....

Det blev en serie bilder genom det varierande solljuset som jag ännu inte bestämt riktigt vilka som är bra eller dåliga. Här kommer i alla fall en som jag gillar.

Sedan blev det lugnt på mossen. Bilden är tagen med 16 mm på en Canon 7D mk II, som jag har med som extrahus. De två ljusa prickarna är lommarna. Alla bilder utom den sista i detta inlägg är tagen från denna plats. Fågelbilderna är tagna med Canon 5D mk IV och den trogna 100-400 mm zoomen. 

Klockan börjar närma sej nio på kvällen och solen kommer snart att förvinna.

Fåglarna putsar sej för natten (tror jag i alla fall). 

De sista solstrålarna försvinner...

...och lillen somnar in efter ännu en händelserik dag på mossen.

Dag två skulle jag få se ungefär var den pysslar med förutom att äta och växa. 

Jag gick tillbaka till parkeringen och rullade ut sovsäcken i bagageutrymmet på bilen. Jag var ensam där. Inte så stor idé att ha ett rum då man bara får sova några timmar, men... man måste komma ihåg att avaktivera en del av bilens larm innan man låser in sej för natten. Kollade väderappen innan jag somnade. Skulle det blir dimma eller inte nästa morgon....? 

Hej så länge,

Lena