Sädesärlorna

På väg till Säter stannade jag vid Gölja våtmark som ligger längs väg 70 strax utanför Sala. Fågeltornet stod i en sjö av vatten och två skådare som var där beklagade sej för det hade varit så många vadare dagen innan och nu hittade de bara en ynka gluttsnäppa. Jag hade redan då fått syn på en sädesärla som visade upp sej på en brädbit i det överväxta vattnet och brydde mej inte det minsta om snäppan. Den värmde upp med lite stretching...

...sedan var det dax för middag. Den kunde nästan landa på den grötiga växtligheten och plockade snyggt insekter på ytan, med och utan "sallad" såg det ut som.

Smasken för en ärla.

Sedan flög den tillbaka till träbiten och mumsade i sej fångsten där. Den gjorde förstås flera turer och jag stod i solen och njöt. Det gick undan men jag kände på mej att några skarpa bilder borde det ju ha blivit och fågeln var ganska nära. När jag kände mej nöjd gick jag till bilen och körde fram några hundra meter för att vända.  

På väg tillbaka får jag syn på en ung sädesärla som sitter ännu närmare vägen och jag måste ju stanna, mot körriktningen denna gång. Det var dock en mötesficka här så det fick duga. Jag satt kvar i bilen och körde ner rutan. Den såg ut att titta på mej då jag gjorde det. 

Den här lilla fågeln bjöd på en ännu finare uppvisning i konsten att plocka insekter på den gröna vattenytan. Solen strålade och det blev ofta en skugga av fågeln. Ibland störande men ibland ganska rolig tycker jag.

Den sjönk ner en bit precis när den plockade upp godsaken.

Den ville också ha något fastare under fötterna när den skulle äta upp maten och satte sej på en pinne alldeles vid vägkanten. Det var vatten ända fram till vägen på bägge sidor om bilen. Antagligen de senaste skyfallen som gjort våtmarken betydligt större än den normalt ska vara.

Det blåste lite så den fick korrigera flygningen ibland.

Här kan man se den lilla mumsbiten som den har spanat in.

Vips hade den plockat upp maten...

...och så tillbaka till pinnen för att svälja bytet i lugn och ro.

Efter en sista insekt lämnade jag sädesärlorna i den gröna pölen och styrde vidare mot Säter.

Hälsningar Lena

Östra Silvbergs gruva

Jag körde till Säter dagen innan utställningen och fortsatte till Östra Silvbergs gruva för en stund i naturen när solen var på väg att gå ner. Gruvhålet har blågrönt vatten och jag har dykt i detta hål flera gånger för ca 15 år sedan. Jag har dock inga undervattensbilder från detta ställe, mest för att det inte finns något liv i vattnet. 

Gruvhålet har nu blivit ett så populärt badställe (och feströjarställe) att man satt upp en bom så det inte går att köra ända fram. Jag tror inte att man dyker där längre för det är för långt att bära utrustningen. Östra Silvberg hade sin storhetstid som gruva redan på 1400-talet och mycket silver har utvunnits här. 

Mycket skrot har också dumpats här för folk verkar tro att det är ett "bottenlöst" hål. Åtskilliga bilar har puttats över kanten. 

Jag visste inte att gruvdriften var så gammal och jag hade inte heller sett den gamla kyrkogården förut. Nu fanns det en prydlig skylt så jag vandrade iväg mot ödekyrkogården. 

Det var en stillsam plats mellan stora tallar där det växte blåbärsris och ljung. Denna sten restes som ni ser 1942. Det fanns också någon form av stengrund kvar, kanske från kapellet som omnämns på stenen. 

Den här graven var från 1600-talet. De rödbruna slagghögarna i bakgrunden ger ett annorlunda intryck.

I det lågt stående solljuset kan t o m en sten få vackra färger. När jag strosade runt utanför kyrkogården, på väg tillbaka till bilen, hittade jag en fin carljohansvamp, sedan en till, och en till....

Jag plockade på mej så många svampar jag kunde bära och gick sedan till bilen för att leta reda på en påse att plocka i. Det fanns ju mer av dessa godsaker. Tyvärr hade jag ingen kniv så jag kunde inte putsa bort skräpet från skaften eller kolla om de var maskätna. Jag plockade bara exemplar som kändes fasta och såg fina ut. 

När jag stod vid bilen och precis hade hittat ett par grönsakspåsar i väskan passerade något stort och rosa på vägen. Vad i hela friden är detta? Den långa "limon" svängde av på den väldigt gropiga och smala vägen upp mot gruvan.

Bilen kom från Borlänge och hade med sej ett glatt gäng som var ute på någon slags rundtur med förfriskningar. Jag avstod från att fota gästerna men förevigade chauffören med matchande slips vid den godisfärgade bilen. Han fick förstås backa hela vägen ut för att kunna fortsätta resan. Svamparna fanns till höger om bilen (om någon annan skulle ha vägarna förbi inom en vecka eller så). 

Hälsningar Lena

Säterdalen och en Fotografisk resa

Äntligen kunde det bli av igen, En fotografisk resa i tid och rymd. Denna resa var först planerad till den 6 juni men det blev förstås uppskjutet pga av den evigt rådande pandemin. I helgen kunde vi ändå ses och trots vissa begränsningar (max 50 deltagare på föreläsningarna) blev det en toppenfin lördag med både nya och nygamla möten.

En av mötesgeneralerna Peter Engman i samspråk med deltagare. 

Elisabeth Englin/N från Hälsingland var en av föreläsarna och hon höll en presentation som var en ren njutning att få uppleva. Ganska lågmäld men med ett stort engagemang för naturen och ffa skogen i sina hemtrakter. Elisabeth hör och ser jag gärna fler gånger. 

Det kom och gick en del besökare. Vädret var perfekt och det fanns gott om tillfällen att prata med de som kom och tittade på bilderna.

Susanne Larsdotter var en ny deltagare som det var kul att prata bild med. Jag hoppas verkligen att vi ses igen eller kan utbyta erfarenheter på något annat sätt. 

Jag hade tipsat Björn om detta evenemang för jag visste ju att Korsheden inte är så långt från Säter och det skulle ju vara så kul att ses. 

Björn kom lagom till lunchen och det var verkligen trevligt att få ses IRL och småprata en stund i den sköna miljön som Säterdalen bjuder på.

Vi tittade på utställningen tillsammans med Mats och hade en trevlig stund ihop tills det var dax för dagens andra föreläsare som var Brutus Östling. Han levererade en lång underhållande föreläsning/bildspel som anknöt till hans senaste bok "Konsten att fotografera fåglar och andra djur, version 2.0". 

Säterdalen hade ju också fått en del regn på sistone och det märktes tydligt om man såg sej omkring. Om barnen ville gunga måsta man ha höga gummistövlar och den strida strömmen krävde järnkoll på vad småttingarna höll på med. 

Det stillsamma porlande vattendraget som jag vid tidigare tillfällen fotat hundar och andra små djur vid var nu en kraftfull forsande ström. Ser fram emot nästa års arrangemang i Säterdalen den 6 juni. Hoppas vi kan ses då.

Stort tack till Magnus och Peter samt alla inblandade arrangörer för en fin resa.

Hälsningar Lena

Långhornade nöt och några bufflar

Vid våtmarken där jag såg vråken flyga med stararna gick också den här. Den såg minsann lite udda ut bakifrån men det är inte ett djur i en djurpark utan betesdjur på en gård i Uppland.

Det var ett gäng rödbruna nötkreatur i olika storlekar och alla hade horn som var väldigt långa.

De var ganska lurviga i pälsen och det borde vara higland cattle, men undrar om det är bara det... Den rasen har imponerande horn men enligt rasstandarden ska hornen växa rakt ut från skallen och böja av framåt, nedåt. De skall inte nå högre än den nivå där de fäster vid skallbenet. Horn växer ju inte alltid som rasstandard och när man tittar på bilder av highland cattle kan de vara ganska spretiga, men de här upplever jag som långa och böjda åt fel håll. Väldigt opraktiskt om man ska hantera djuren dessutom.

Kräver extra breda ladugårdsdörrar och ett specialdesignat foderbord:-) Mer troligt att de går ute året om och får foder på marken. 

Den enda nötkreatursras som jag sett med sådana horn är Texas Longhorn och de har jag bara sett i Texas. 

Lång tunga har de också. Jag sökte på nätet om det kunde finnas några Texas Longhorn i Sverige. Det visade sej att vilda västern-parken High Chaparral har skapat ett mini -Texas med tre Texas Longhorn inför sommaren 2021. Enligt hemsidan är High Chaparral den enda aktören i Sverige med boskapsrasen Texas Longhorn.

Jag blev i alla fall vädigt nyfiken då jag såg dessa men det fanns ingen på gården som jag kunde fråga. Sperma går ju bra att skicka i små strån och det finns visst djur i både Finland och Danmark. Dessutom finns det en restaurangkedja med samma namn som stökar till det när man söker.

Så här se de ut i alla fall. En "äkta" Texas Longhorn fotad i Nocona, Texas, i januari 2012. Ni kan ju jämföra hornen...

När jag besökte samma gård i början av juni var det för att se andra djur. Den fina gulärlan hamnade först i fokus.

Med näbben full. Jag kunde inte motstå den.

Men det var djuren som gick i bakgrunden jag var mest intresserad av.

Man är alltså inte främmande för det lite exotiska på denna gård och har skaffat några bufflar. De har också horn men av en helt annat karaktär.

De här hade också grundligt nyttjat den Uppländska leran för att fixa till frisyren. 

Betesdjuren är till för att hålla våtmarken öppen och jag vet att Johnny visat dessa bufflar vid ett tidigare tillfälle. Om det blir så mycket kött vet jag inte men om de även fyller andra syften kan möjligen förstå. 

Mysigt med leran men det kliar lite när den torkar i öronen.

Hälsningar Lena

Skördetid

Nu mognar tomaterna i ett rasande tempo och jag försöker hitta olika sätt att bevara dem eller rätter där ingår så vi kan äta upp dem. På köksbordet står en stor skål som alltid är full med mogna tomater som man kan äta av när man vill. 

Gurkorna mognar också och hittills har jag lagt in både ättiksgurka och saltgurka vartefter de mognat. Men hur mycket kan man egentligen ta hand om? Svärföräldrarna vill gärna ha både saltgurka och ättiksgurka och vi äter ju själva en del men nu börjar det kännas som att jag kanske har nått gränsen för nästkommande årskonsumtion (+ lite till). 

Plantorna är dock jättefina och fortsätter att producera gurkor.

Det här är sista omgången ättiksgurka som jag lägger in för i år. De gurkor som tillväxer nu kommer en av våra grannar att ta hand om och lägga in. Vi kan ha dem kvar i växthuset och ge bort skörden. Det känns bättre än att bara riva ner plantorna och städa. 

Tomaterna mognar i drivor och den 5 augusti postade jag ett inlägg då över två kilo Brandywine bifftomater fick bli tomatsoppa. Just då kände jag att jag hade koll på tomaterna. Nu var det dock dax igen och alla plantor behövde plockas.

Super sweet, chocolate sherry och Balkong zauber + några övermogna Brandywine. Jag gav bort hälften till grannarna,... men resten fick bli tomatsås.

Det blev en stor gryta och våra egna bladkryddor kommer väl till pass + vitlöken som vi skördade tidigare i år.

Man kan också torka tomater i ugn, vilket jag provade för några dagar sedan. En hel plåt full med tomater...

...fick stå i 120 grader (varmluft) i ca 4 timmar. Jag saltade lite på dem innan torkning. Smaken var fantastiskt efter torkning och jag plockade ner tomaterna i två burkar och fyllde dem med rapsolja.

Inte soltorkade men bra nära i alla fall :-) Återstår att se om de håller sej i kylen utan att mögla. I helgen blev det en burk till.

Vi har också en hel vägg i växthuset som är täckt med olika chiliplantor. Här är det en smakrik ganska mild Poblano som mognar. Det går att göra en fantastiskt god sås på dessa chili. 

Gulorangefärgade milda habanero blir en fantastisk chilimarmelad som vi nu har önskemål från London att leverera fler burkar av. 

Mina favoritchili hackar jag i matberedaren och fryser tillsammans med vitlökshack i iskubsformat. Annars är det väldigt lätt att torka chili i ugn och sedan slå sönder dem i en mortel eller köra sönder dem med en stavmixer. Hemodlade "chiliflakes" med olika styrka och smak beroende på chilisort.   

En del av årets skörd bestående av dagens kok av tomatsås. Ättiksgurka och saltgurka skördade och processade denna säsong (minus de som jag redan har gett bort) samt tre burkar torkade tomater i olja. 

Hälsningar Lena