Gässlingar

Lika söta varje år.

Hälsningar Lena

I planteringstider

En extra dag ledigt och sedan en helg, nu skulle allt planteras. Små pac choi, grönkål, och lobelior som jag dragit upp från frö. Givetvis ett par pelargonsticklingar, närmast en sensation att det bara var två. 

Alla tomater och gurkplantor som stått i det lilla tältet som vi kan stötta med värme om det skulle bli kallt, allt skulle ut i växthuset. Hydroponisk salladsodling till höger, omgång två.

Alla chili och paprikaplantorna stod fortfarande inne. Ett par av dessa hade definitivt växt förbi sin tilldelade plats.

Slutligen skulle alla mina övervintrade pelargoner planteras om i större krukor och vissa ingå i samplanteringar med t ex lobelia. Den blå lobelian har jag haft inne hela vintern, eller jag tror att den har frösått sej själv och så började den växa till när solljuset ökade i februari samt att jag började ge lite näring.

Hackspettarna flög i skytteltrafik till mataren där det sista av solrosfröna delades ut. De var ganska upprörda över att vi var ute hela tiden och störde inflygningen till den garanterat enda öppna fågelrestaurangen i området.

Under torsdagen planterade jag om alla pelargoner och skördade en omgång dill från krukorna till höger. Till vänster ett exemplar av årets pelargon "Summer twist rose", den enda jag har köpt. 

På kvällen avnjöt vi en mycket god nudelsallad med grillad vildsvinskotlett (en del kallar det ytterfilé när den är benfri). Fredag var det jobb igen och vädret var ju inte så inbjudande, så det gjorde inget. Jag satt hemma och satte bl a ihop en omtenta och förberedde ett par studiebesök som jag ska göra den kommande veckan.

Lördag och strålande väder för att vara ute i trädgården, svettigt i växthuset.

Hackspettarna var som tokiga och ibland struntade de i att vi var ute. Här skulle ätas till varje pris.

Så här fint blev det i alla fall till slut, eller...? Inte någon "instagrambild" direkt, men så här ser det ut i början när det är strålande sol och alla plantor är lite sköra och ovana vid solljuset. Vi hann nästan klart till lördags-zoom med familjerna ute i världen. 

Sambons ramslöksodling under häcken har gett fin utdelning i år men nu sjunger den på sista versen. Det räckte i alla fall till en utsökt ramslökssmör.

Smöret blev pricken över i på den älgentrecote som sambon lyckats grilla till perfekt temperatur. Det här äter vi inte speciellt ofta och då gäller det att vara noga så den blir precis som vi vill ha den. 

När solen var på väg att gå ner blev det ändå lite vackra mönster på fiberduken. Det är chili och paprika bakom. På bordet serverades rabarberpaj. Det blev dessert i alla fall en kväll, det är inte riktigt min grej, men det finns en viss efterfrågan i hushållet.

Idag söndag gjorde vi klart det sista (nu är det bara underhåll kvar) och jag kunde sitta ute och spana ner i skogen en stund. En flugsnappare tittade tillbaka på mej och hackspettarna härjade runt. Det är minst tre par som häckar i skogen bakom vårt hus.

Jag fångade en humla som var på besök i den praktfulla röda rhododendron.

Men det här är egentligen min favorit, hellre än den stora blommande busken. Lite mer diskreta både i färg och storlek. 

Nu öppnade sej himlen och det regnar ordentligt, perfekt för allt som vi planterat ute och det är ju ändå måndag i morgon.

Hälsningar Lena

Ria Formosa och Iberisk blåskata

Vi avslutade vår vecka i Portugal med en promenad i våtmarksområdet Ria Formosa i Faro. Notera byggnaderna vid horisonten.

Ria Formosa är en naturpark (delvis nationalpark) som är ca 60 mil lång och omfattar 16000 hektar. Vi gjorde en promenad på ca 7 km och såg sålunda bara en mycket liten del. Där vi gick var det antingen bred spång med räcken eller promenadväg som på bilden ovan. Man fick även cykla här. 

Växtligheten var verkligen blandad och jag fastnade för dessa kaktusar och de lila blommorna som fanns nästan överallt.

Vi fick ganska snart syn på en purpurhäger som stod i vattnet och fiskade. 

Efter en stund flyttade den sej till en ny fiskeplats och gjorde nästan direkt ett "blixtanfall". Den rörde runt med huvudet och halsen i ca en minut innan den tittade upp.

Då hade den lyckats fånga en rejäl fisk och vi kunde promenera vidare.

Förutom purpurhäger, ägretter och gråhäger såg vi också flera silkeshägrar. De är mindre än ägretterna och har gula fötter. 

Den här kom in för landning rätt fint i den buskiga terrängen.

Skedstorkar såg vi både på håll och i luften.

En styltlöpare födosökte nära spången som vi gick på.

En bit längre bort häckade två par styltlöpare och man kan se äggen i boet. Det här paret hade inte börjat ruva dem ännu.

Vi kom fram till ett fågeltorn och här gränsade gångvägen till en golfbana. Jag mindes vad vår guide sagt om att den Iberiska blåskatan ofta höll till i parker och på golfbanor. Vi hann inte mer än sätta oss med vår matsäck förrän det satt en på räcket. 

Det här är en riktigt vacker skata, något mindre är våra svartvita. De rörde sej på en liknande sätt på marken och var minst lika vaksamma.

Den skuttade fram på gräsmattan och letade efter något ätbart med näbben här och där.

De blå fjädrarna skimrar vackert i solen, bättre än vad som går fram på denna bild.

På golfbanan huserade också två härfåglar men de behöver jag knappast visa fler bilder på. Jag blev förstås glad när jag fick syn på dem för det här var ju före resan till Ungern.

Småtärna fiskade i vattnet längs promenadvägen.

En gulärla sjöng för full hals...

...innan den slog sej ner i en buske.

Den försökte kanske överrösta flygplanen som med jämna mellanrum passerade väldigt nära över våra huvuden. Området ligger nämligen väldigt nära flygplatsen i Faro och det var dit vi skulle efter vår promenad. Vi skulle flyga hem vid sjutiden på kvällen.

Jag lyckades ta ett par bilder när vi lyfte och här kan man se byggnaderna som jag påtalade på första bilden. De ligger längs en tunn landremsa. Dit ut kom vi aldrig. vilket nog var en miss för det såg spännande ut. Ganska väderkänsligt får man anta.

Hälsningar Lena

Albufeira

Från blåkråkorna gör jag ett hopp tillbaka till vår semesterresa till södra Portugal. Vi bodde i Albufeira, vilket nog är lite mer turiststad än jag hade föredragit men samtidigt praktiskt för allt finns inom gångavstånd. Dessutom hade turistsäsongen inte börjat ännu, vilket var ett medvetet val från vår sida. Vi hade en fin lägenhet för ett mycket bra pris och det här är en bild från vår uteplats. Det stod "poolutsikt" i beskrivningen, men om vi ville se poolen fick man luta sej så långt ut över blomsterprakten att man riskerade att ramla över kanten. 

Här fick jag uppleva årets första tornseglare. En tjuvstart på sommaren. 

Det här är en bild från vår lägenhet. Trappan leder upp till sovrummet. Notera dörren i nivå med lampan. Det sitter även en ljusknapp vid denna dörr. Oklart var den ledde eller hur man skulle ta sej dit.

Det här är gränden utanför vårt boende. Sluttningen är betydligt brantare än det ser ut på bilden. Kvällen när vi kom försökte vi hitta ett sätt att köra fram till vårt boende. Min syster och svåger hade ett rum på samma hotell och vi kunde inte ens hitta entrén. Vi fick parkera och gå till fots tills vi hittade in bland dessa gränder och till rätt husnummer. Att hitta nycklarna krävde dock ett telefonsamtal, men det löste sej när vi väl fick kontakt. 

Precis som Margaretas upplevelse i Grekland och mina tidigare erfarenheter från Portugal (Porto), så var det väldigt mycket trappor och nivåskillnader. Den här gränden ledde ut till en huvudled där man kunde hämta och släppa av folk med bil. Det är bara 400 m till vägen men trappor nästan hela sträckan.

Vi promenerade mest runt till fots i staden, för hade man hittat en gratis parkering till sin hyrbil så fick den stå där tills nästa längre utflykt. En del fasade var klädda med kakel, men inte så många som i Porto.

En dörr som jag förstås inte kunde motstå.

Det var mysigt och lagom varmt för att vara ute och se sej om. 

Jag fotograferar ju inte människor så ofta, men den här killen hade ju satt sej fint på bänken. 

Min syster och sambo känner på vattnet. Kallt, kanske 15 grader. Det var en del som badade, men vi hade inga behov av att vara på stranden eller bada. 

Mot slutet av eftermiddagen avrundade vi ofta på en bar i närheten av vårt boende och läskade oss med en kanna sangria. Här provar vi den vita. 

Hundens matte jobbade också i baren, men hennes skift hade inte börjat ännu. 

Nästa dag blev det en rosesangria, den vita var godare. 

Vi hann förstås också prova den röda, den var också god men jag tror att den vita nog ändå var den bästa. Här kunde vi sitta till ungefär halv sex. Då startade karaokebaren och då var det bäst att gå någon annan stans, eller bara gå till våra rum innan det var dags att gå till ett lämpligt ställe och äta middag. 

Sånt här förekommer nog på många semesterorter i Europa, men jag blev ändå fascinerad av mannen med de stora såpbubblorna. 

En kväll vandrade vi ner längs en gata med en hel del högljudda ställen. Inte något för oss men det blev en lagom promenad efter middagen.

En kvällsbild från vår uteplats. Inte kunde vi föreställa oss att det skulle vara helt svart vid samma tid nästa kväll och dessutom helt tyst, men så blev det ju när Iberiska halvön slocknade.

Hälsningar Lena

Blåkråkor och hungriga småfåglar

När vi satt i gömslet och tittade på härfågeln kom det också en del andra fåglar, t ex var tofslärkan en flitig gäst som gärna plockade åt sej av mjölmasken i burken. 

Det fanns också en familj (minst) svarthakade buskskvättor. Den har jag aldrig sett i Sverige, även om den förekommer. Peter brukar visa bilder på den från Danmark (om jag inte minns fel). Dessa hade en kul hungriga ungar som krävde ständig uppmärksamhet så fort en förälder visade sej.

När det inte fanns någon som kunde stoppa mat i deras gapande näbbar höll de på med lite annat bus. 

Att hoppa på sitt syskon blir inte uppskattat.

Annars kan man ju hoppa och flaxa lite för sej själv. De var fullt kapabla till allahanda flygkonster, men såg ut att testa en del ibland.  

De var förstås ständigt hungriga...

...och får man inte mat från sina egna föräldrar, kanske en intet ont anande tofslärka kan dela med sej litegrann. 

Den fick dock inte en enda mask av lärkan som hade försett sej ordentligt. Maskarna var lätta att plocka men det verkade inte som att ungarna förstått var de kunde hämta mat själva. Det kanske skulle ta en dag till innan de förstod hur "köket" fungerade.

Det här kan jag bara tolka som en hona som inte riktigt tycker att hannen sköter sitt jobb, eller vad tror ni?

En vacker törnskata passerade några gånger.

Turturduvan slog sej ner på den gamla stolpen en stund. 

Den flög sedan över till pinnen där ljuset var betydligt bättre den här tiden på dagen. 

Det vi egentligen satt och väntade på, förutom härfågeln som var med i förra bloggen, var de läckra blåkråkorna. De var på jakt efter en bostad och det fanns två möjliga vid detta gömsle, men bara den ena var ledig.

När den första anlänt dröjde det inte länge förrän båda i paret var på plats. 

Bostad nummer ett kollas noggrant. Fågel är faktiskt in i hålet och vänder ett par gånger.  

Det fanns också ett lämpligt bohål på andra sidan om pinnen de satt på. 

Den måste också undersökas.

Det blev visserligen några bilder på när den tittade in, men det gick mycket fort. I det hålet bodde en minervauggla som låg på ägg. Vi såg aldrig till ugglan men den var tydligen tillräckligt kaxig för att avhysa blåkråkan omedelbart.  

Kråkorna ägnade en stund åt att fånga insekter, putsa sej och prata med varandra...

...samt att kolla in den lediga bostaden. Vi trodde att de kanske skulle bjuda på lite kråksamvaro på pinnen, men att hitta rätt lya var viktigare.

De visade i alla fall upp sej i all sin prakt, åtskilliga gånger.

De är oerhört läckra i sina blåskimrande fjädrar och slår blåskatan, som jag såg i Portugal. Den ska jag visa vid något annat tillfälle.

Hälsningar Lena