Här får du en härfågel Margareta

Tidigt en morgon längs en gropig väg på Ungerska landsbygden. 

Vi är ute för att spana efter härfågel, en fågel som helst vill häcka i öppet odlingslandskap, där den kan fånga stora insekter och små ödlor. Solen har inte gått upp ännu och det är lite "grusigt" i ögonen.

Här är gömslet och vi skymtade en härfågel redan när vi kom med bilen. Den har sitt bo i det stora grå blocket som inte är sten utan en sorts lera. Vår guide lägger ut mjölmaskar och lite annat gott i små nedsänkta skålar på blocket. Dessa kommer inte härfågeln att bry sej om men det finns en del andra småfåglar här som gillar dessa godsaker och dessutom har en hel familj som vill ha mat.  

Vi har inte mer än satt och i gömslet så är den på plats och visar upp sej fint med resta fjädrar på huvudet.

Solljuset är ännu mycket blygsamt och det är kallt, frost på marken kunde vi konstatera. Det är mycket kallt för årstiden.

Vallmon blommar dock vackert längs vägkanterna för det var betydligt varmare bara veckan innan och försommaren har definitivt nått dessa delar av Ungern.

Härfågeln är på väg ner mot sitt bo med en liten insekt till sin hona.

En liten mumsbit denna gång. Det är honan som ensam sköter om ruvningen under de 16-18 dagar det tar. Ljuset kommer aldrig att nå boöppningen så länge vi sitter där. De som sitter på eftermiddagen kommer dock att få fint ljus här.

Härfågel kom ungefär en gång i kvarten eller möjligen var 20:e minut. Mellan dess besök tittade vi förstås på allt annat som dök upp, t ex kom en blöt hare rätt tidigt på morgonen. 

Den kom väldigt nära gömslet innan den anade att det nog var några som satt där. Då blev den lite osäker och flyttade sej bort en bit. 

Här sitter min gömslekompis Magnus och spanar. Hans gamla Nikon hade ett högt slutarljud, med det brydde sej varken haren eller några fåglar om.

Vi sitter bakom glas vilket förstås dämpar ljudet och gör att man kan föra viskande konversationer, om man behöver prata om något när man har National Geographic live rakt framför sej.

Solen gick upp och ISO ner samt att slutartiderna blev kortare och kortare. Trots att härfågeln inte är en alltför liten fågel går det undan när den kommer inflygande.

De svartvita vingarna har ett vackert mönster när den breder ut dem. På engelska heter den Hoopoe, vilket ska efterlikna dess läte.

Den är underhållande att titta på och flyger troget iväg på jakt så fort den matat honan. 

Enligt Wikipedia förekommer härfågeln i grekisk mytologi där Tereus förvandlas till en härfågel. Kanske var det därför den visade upp sej för Margareta i Aten, för att ge rätt stämning. 

Vi hade en trevlig förmiddag med härfågeln och en hel del andra arter som t ex den vackra blåkråkan, men den får komma i en annan blogg.

Hälsningar Lena

Väldigt många biätare

Under min vistelse i Ungern hade jag en heldag vid en av Europas största kolonier av häckande biätare. De håller till i en hästhage på en stor ridanläggning och där finns även två gömslen. 

Så här såg det ut då vi kom fram på morgonen. Ett enkelt staket omger varje gömsle. Biätarna håller till i gropen och har sina bon i hålen. Det gick ca 15 hästar i hagen och de passerade oss ibland men brydde sej inte det minsta om oss när vi rörde oss i hagen.

Fåglarna är där hela tiden och man hinner inte mer än in i gömslet förrän de är på plats. Solen nådde inte riktigt fram till det gömsle vi satt i när vi kom och ljuset var ganska kallt (vilket det också var ute kan jag intyga). 

Biätare är fåglar som verkligen kan tjafsa. De flyger runt och flörtar, fångar insekter och tjafsar med varandra. Ett rent nöje att sitta och titta på.

Efter en stund kom solen och vi satt på sidan med snett motljus. Mer tjafs på pinnen precis utanför gömslet. Jag hade 100-500 mm på kameran men det behövdes inte fullt ut. De flesta bilder är tagna med 150-250 mm brännvidd. 

De är praktfulla och färggranna fåglar.

Båda könen har i princip samma färger men jag uppfattade möjligen honorna som något mindre. Det gick nämligen att förstå vad som var honor när man satt och tittade på dem. Det kommer exempel på det senare.

Biätarna var om möjligt ännu vackrare bakifrån. Rena rama regnbågsfågeln. Enligt Fågelguiden är den vuxna fågeln omisskännlig. 

Efter ett par timmar bytte vi plats i gömslena. Vi fick då medljus, men en del moln gjorde att ljuset varierade.

Från detta gömsle fick vi även bättre möjlighet att fotografera boplatser. 

En del verkade ha bestämt sej för vilket hål de skulle bo i och hade kanske t o m gjort i ordning sin lya.

Andra höll som bäst på med utgrävningen av gången in till boet. Det jobbades ordentligt i några hål. 

Hästarna visade sej ibland. De hade nog extra skönt i hagen för att de delade den med en flock fåglar som tillbringade dygnets alla ljusa timmar med att fånga insekter.

Vi hade vår lunch i köket till en stor byggnad som hörde till ridanläggningen. Där fanns även toaletter och man kunde förstås sitta inne om man ville. Det hade dock blivit varmare vid lunchtid så vi satt ute. När vi precis ätit lunch kom en svart, mycket glad hundvalp och hälsade på oss.

Eftersom det inte var särskilt många människor på anläggningen denna dag, tyckte den att det var jättekul att den hittat oss och hälsade ivrigt på alla. 

Det pågick förstås en hel del uppvaktning och flörtande mellan fåglarna. Det var långt ifrån alla honor som uppskattade dessa närmanden. 

Hannarna hade en rolig men ganska burdus taktik. Den landade väldigt nära en hona, nästan på henne och puffade eller tryckte sej sedan mot henne. Hannen la sedan vingen runt sin presumtiva partner och försökte nog ibland även smyga upp på henne. Det gick för det mesta inte bra.

Det här är samma par och nu har han bytt sida men använder sej av samma taktik. Landa pinsamt nära, trycka till ett par gånger och sedan smeka med vingen. Nä, det gick inte denna gång heller.

Från andra hållet kunde det se ut så här. Denna gång har han även en gåva med sej. 

Här kan man se att hannen också stryker honan på bröstet med näbben samtidigt som han smyger upp vingen över hennes rygg. Snacka om att vara påträngande.

För det mesta resulterade inte dessa uppvaktningar i någon som helst inbjudan från honan.

Vi såg också en del fåglar som satt på marken bland blommorna. Kanske försökte hannen få till en mer romantisk miljö? Resultatet var dock ungefär detsamma. Nobben för det mesta.

Men vissa lyckades och vi fick se parningar från alla olika vinklar innan dagen var slut. Oftast var det hela över på ca 30 sekunder. Hannen tog nästa alltid tag i några fjädrar på honans huvud, antagligen för att hålla sej kvar.

Här ska han precis hugga tag i några fjädrar. Det var ganska vingligt i vinden och innan dagen var slut blåste det ordentligt. Regnet kom så småningom, men då var vi ändå mer än nöjda av den tid vi fått med dessa underhållande fåglar. 

Det var mycket svårt att välja ut bilder till detta inlägg och det blev många. Men så får det bli efter en heldag bland biätare.

Hej så länge,

Lena

Hemma igen

Nu är jag hemma igen efter ytterligare en vecka på resande fot. Denna gång var det en kombinerad tjänsteresa med några dagars semester. Det blev mängder med bilder bl a då jag fick möjlighet att besöka en av Europas största kolonier med häckande biätare. Det kommer sålunda mer bilder på denna regnbågsfärgade fågel i en kommande blogg.  

Hälsningar Lena

Det lönar sej att ha guide ibland

Under vår vistelse i Algarve hade vi bokat en heldag med en fågelguide vilket blev en mycket givande dag. Vi startade tidigt på morgonen och körde norrut, genom ett kuperat landskap med låg befolkning och kom sedan till ett mer plattare jordbrukslandskap. Inledningsvis var det dimma på morgonen. 

  En ängshök passerade oss på första stället där vi stannade. Vår guide George, som ursprungligen kom från Tyskland, visste precis var chanserna var som störst att få syn på olika arter. Det här är dock inte som att sitta i gömsle och avstånden blir ofta långa. 

Jag hade stortrapp på min önskelista och den hade vi absolut inte hittat utan George. De är skygga och väldigt svåra att se i terrängen. Avståndet är mycket långt och det är dessutom en del oönskade effekter värmedaller (dimman var helt borta). Stortrapp är en världens tyngsta flygande fågelarter. Vi såg även småtrapp men det var på lika långt avstånd och inte så mycket att visa. Vi såg dock dessa fåglar mycket fint i George tubkikare.

Det fanns gott om lärkor, samma sånglärkor som vi har hemma men även andra arter som George pekade ut. Vi stannade ofta eller krypkörde med bilen och hade rutorna nere. 

Det var full fart på småfåglarna som hade ungar i sina bon så här års. Det här tror jag är en kalenderlärka.

En stor fördel med att åka med guide var att han körde in på småvägar där vi nog inte hade vågat köra. Dessutom på en del privata vägar och ibland skickade han ett SMS till någon lantbrukare för att kolla att det var OK att köra igenom ägorna. Området har blivit populärt bland fågelskådare och guiden är förstås mån om att det ska fungera bra med lokalbefolkningen. Fågelskådare har t ex en tendens att parkera längs vägar där det inte alltid är så lämpligt...och vägarna var ibland väldigt smala. De röda skyltarna har med jakt att göra och det var inte säsong för det nu.

På ett ställe där vi stannade för att spana efter stortrapp flög dessa svartbukiga flyghöns upp (Black-bellied sandgrouse). De var tydligen inte så vanligt att man fick se. 

Blåkråka fanns det däremot gott om och det satt häckningslådor uppe på många ställen (ett projekt) som de helt klart hade flyttat in i.

De är läckert blå dessa kråkfåglar. Vi mötte även kvinnan som ansvarar för projektet, som var ute och inventerade bolådorna. Blåkråkor hade vi sett utan guide. 

Däremot hade vi aldrig fått syn på den här utan George, en liten minervauggla som låg och spanade på ett klippblock. Vår guide visste att ugglan brukade hålla till bland dess stenar, men det tog ett tag innan vi fick syn på den. 

När vi svängde in på en liten väg tvärstannade George och pekade mot ledningen. Där satt vad jag antog var en tornfalk, de var mycket vanliga i området och vi hade sett många. Det här var dock en rödfalk (Lesser kestrel) och inte alls särskilt vanlig. Han såg det direkt på fötterna. Tornfalken har svarta klor och dessa har gula. Jag fick snabbt fokus på honan och tog några bilder. När jag gör det landar hannen på henne. Pang på bara!

Jag får hela parningsakten i samma bildserie, det går rätt fort. Hannen hade lite problem med balansen ett ögonblick.

Vips var det klart och han tar plats bredvid honan. 

Det var då de upptäckte att vi satt där i bilen och att de hade blivit fotograferade i denna intima stund. 

Efter lunch svängde vi av på ytterligare en liten grusväg mot en gård. På långt håll kunde vi se stora rovfåglar cirkla i luften. Det var väldigt långt bort men kanske kunde vi komma närmare på denna väg.

Vi såg fyra stora fåglar och minst två av dem var gåsgamar. Det fanns också ett par stora, väldigt mörka fåglar som cirklade med dessa. George sa Black vulture, vilket på svenska borde bli "svartgam" men det är faktiskt grågam. Enligt George såg man oftast bara dessa på långt avstånd, men en mörk individ såg ut att flyga åt vårt håll...

Den stora grågamen kom förbi och gjorde en överflygning på häpnadsväckande låg höjd. George hade också sin kamera framme och var exalterad över hur nära den kom. Det här är en riktig bjässe, i samma storlek som en kondor. Det är Europas största rovfågel och enligt fågelguiden kan den ha ett vingspann på upp till 295 cm (max vingspann för havsörn 240 cm).  

Den stora gamen passerade oss och flög sedan bort åt samma håll som den kommit från. Grågamen är sällsynt och det uppskattas att det bara finns ca 1800 par i Europa. Den har dock ökat något på senare år för att man lägger ut mat till dem på vissa platser i t ex Spanien (vissa åtelplatser har även gömslen). 

Vi körde vidare men dagen började lida mot sitt slut. Det kändes som att vi hade haft en fantastiskt utdelning. Vi såg en hel del rödhöns (Red-legged partridge), de var ganska vanliga. Den här poserade fint på den gamla stenmuren.

När det passerade en härfågel framför bilen stannade vi igen. Det var en gård med får och från någonstans i fårhagen flög det upp en annan fågel. Den gjorde också George glatt överraskad för det var en rödvingad ladusvala. De är betydligt större än en ladusvala och flyger mer som en tärna. Den kom snart tillbaka för den hade ett bo mitt i fårhagen. 

Vi lämnade den rödvingade svalan och körde upp på en utkiksplats. Utsikten över landskapet var imponerande men vi kunde inte se några fler stora rovfåglar, vilket annars inte var så ovanligt på denna plats. Efter en lång dag körde vi tillbaka till Albufeira och tackade George för en strålande fågeltur. Men jag hade två arter kvar på önskelistan Iberisk blåskata och härfågel, båda vanliga arter och vi hade sett dem flygande, men jag ville ju gärna fota dem. Golfbana föreslog George.

Hälsningar Lena

Första skörd!

Idag har vi skördat våra första små gurkor, de som växer i vardagsrumsfönstret och som ska ge färsk gurka fram till att vi kan börja skörda i växthuset. Det fungerade förra året. Gurkorna är aningen mindre i år, fast det är samma sort.

Vi har också skördat ramslök från odlingen som min sambo har byggt upp under ett par års tid. Nu vågade vi plocka en knippe blad och jag gjorde en pizza med ramslök, sparris (som vi tyvärr inte odlat) och tunt skivad potatis. Tomatsåsen på botten är från förra årets tomatskörd, jag har två burkar till kvar i frysen. Osten är mozarella, hemkört från affären. 

Det riktigt gröna på denna pizzabit är en tjock olja gjord på ramslök, chiliflakes och lite salt som man mixar med en neutral olja (typ rapsolja). Den ska man drälla på lite av vid servering. Det blev en förstklassig lunch och det känn kul att återigen börja plocka mat från egen odling.

Hälsningar Lena