Vårkänslor även hos smörbultarna

Bara ett par meter djupare än ålgräset i förra bloggen hittar vi dessa smörbultar. Det kan vara ett par för även smörbultar har vårkänslor men de borde vara över vid det här laget och rommen lagd. I fiskvärlden kan man dock inte riktigt veta för det finns mycket som kan påverka dem som vi inte har koll på.

Det var dybotten och rätt dålig sikt på platsen, men ett par som dessa måste ju förevigas.

Ganska nära hittade min sambo den här smörbulten. Det här är en hanne och han har lyckats bättre för han har både ett bo och det är fullt med ägg. Smörbultshannarna har ofta bo i skrevor mellan stenar, i gamla musselskal eller liknande och försöker locka till sej honor som ska lägga rom i boet som den sedan sköter om och vaktar.

Den här smörbulten hade hittat en flaska med avslagen hals och på så sätt fått ett bo med fönster åt alla håll. Det hade också attraherat en hona (eller kanske flera) för det ljusa man kan se på insidan är ägg. Här är den inne i boet och den har precis viftat runt med fenorna så att äggen fått syrerikt vatten. Sedan tittar den ut genom mynningen igen, ständigt på vakt. 

Även om det nog är lite vasst i kanterna så verkar den mycket nöjd med sitt bo och sin fina äggsamling. 

Svartmunnad smörbult som är en invasiv art som börjat breda ut sej i svenska vatten. Det är dock inte så enkelt att se skillnad på dem och det här är nödvändigtvis inte alls en sådan bara för att den är blåsvart. Jag måste i alla fall se ryggfenan, och om det finns en svart fläck där, för att ens kunna gissa art.   

Vi dök också i en småbåtshamn och på 4-5 m djup hittade vi den här smörbulten som tyckte att ett gammalt järnrör kunde bli ett bra bo. Här kan man kanske ana sej till en svart fläck på ryggfenan och då skulle det kunna vara en svartmunnad smörbult.  

Nästa dyk går vi ner på djupare vatten...

Hej så länge,

Lena

I ålgräset...

Efter Umeå blev det en långhelg på västkusten och förstås lite dykning. Jag börjar väldigt grunt i Gullmarn. På ca 3-4 meters djup hittar man ibland en zon med ålgräs och där kan man hitta en hel del annat kul. Ett givet motiv är ålgräsrosor. Det är en anemon och alltså ett nässeldjur, inte en växt som man kanske kan tro.  

Genom att fotografera ut mot djupare vatten och välja bländare 14 kan jag få en mörkare och renare bakgrund.

Bland ålgräset simmar små grupper med nästan helt genomskinliga små fiskar som heter klarbult. Det finns en annan variant som heter glasbult, men den har en kortare andra ryggfena så jag tror detta är just klarbult. Hur som helst är de helt hopplösa att fokusera på och jag har egentligen inte en enda riktigt skarp bild på dessa.

En pytteliten eremitkräfta kan jag ju förstås inte motstå.

Den roligaste fisken att leka kurragömma med i ålgräset är kantnålen. Det är en långsmal fisk som blir upp till 50 cm. Jag ligger stilla och väntar på att den ska komma fram mellan gräsen.

Den har en lång nos som fungerar ungefär som en pipett när den suger i sej smådjur och annat som den betraktar som mat.

Hos kantnålarna är det hannen som tar hand om avkomman. De har en yngelpåse på buken där en eller flera honor kan deponera befruktade ägg. Hannen bär dessa i ca en månad innan de kläcks och de små ynglen simmar ut. Väl ute i havet får de dock klara sej själva. Vi såg några mycket små kantnålar på en annan dykplats, ca 5-6 cm långa, men jag lyckades inte få någon på bild. Ynglen är dock mindre så de var inte nykläckta.

Hej så länge,

Lena

Björkarnas stad

Jag har just tillbringat tre dagar på en "jobbkurs" i Björkarnas stad, alltså i Umeå. Jag kan intyga att det fanns mängder med björkar.

Varje morgon  promenerade jag till universitetet och sedan hem på eftermiddagen längs gator med björkar. 

Jag passerade en hel del vackra gamla trähus. Alla hade björkar framför.

Här hade man öppen gemenskap och dessutom pyntat med björk.

Cyklisterna for som skållade råttor och det var bara att se upp.

Det strömmade på bra i älven som låg inom gångavstånd från mitt hotell.

Just de här maskinerna är jag inte särskilt förtjust i men jag gillar speglingen i bakgrunden så de fick vara med.

Umeå rådhus.

Våren hade inte riktigt kommit ikapp ännu. Fruktträden blommade, syrenerna hade precis börjat slå ut och det fanns fortfarande tulpaner och pingstliljor.

Här möter gammalt nytt. Jag bodde i den nya delen men åt frukost i den gamla. Den här fusionen var mer lyckad på insidan än på utsidan och frukosten var fantastisk utan att vara överdådig.

Hälsningar Lena

Naturbete och biologisk mångfald

" - Wow kolla!!! Det kommer ett helt gäng med människor! Undrar vad de ska göra i vår hage? "

" - Vad kollar ni på? Vår mat ??? "

" - Maten är jättegod här men du kanske har lite smågodis eller nåt annat kul med socker på ? "

I går var jag på naturbetesvandring från lunch och hela eftermiddagen. Ciceron för dagen var professor Urban Emanuelsson som under många år var föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid SLU. Han är expert på naturvård i odlingslandskapet och berättade om hur viktigt det är med naturbeten för den den biologiska mångfalden. Naturbeten är permanenta gräsmarker som inte plöjs, sås in, gödslas eller bearbetas. Det ska finnas en lagom mängd träd samt djur som betar och håller öppet, helst kor men får och hästar går också. Som ni sett betade unga nyfikna nötkreatur i denna hage. 

Coola Rosa var också med på vandringen men hon tyckte det gick alldeles för långsamt. Det fanns på tok för mycket för människorna att titta på.

Det ska finnas träd på ett naturbete och djuren verkade gilla de gamla ekarna. Jag har inte en aning om vad de var ute efter men de slickade stammen på den här eken som var uppskattningsvis 300 år gammal. Just nu räknar forskare på hur många träd det krävs för att ett naturbete med ett visst antal djur ska bli klimatneutralt. Det får inte vara för mycket träd för då blir det för skuggigt för vissa växter. Balans mellan djur, träd och växter är vad som gäller.  

Här är det en fallen asp som drar till sej stort intresse. Det var tickor på stammen, hål med småkryp, andra hål där det antagligen bott fladdermöss mm mm. Urban betonade att stammen skulle få ligga och att man kunde gå tillbaka hit och titta på hur livet utvecklades med tiden. 

Det blev förstås en hel del fokus på blommor och när vi hittade den här blev Urban riktigt förtjust. Det är en blåsuga och trots att jag faktiskt är lite intresserad av växter har jag aldrig sett den förut eller hade en aning om vad den hette. 

Vanlig midsommarblomster fanns det förstås. Vad som är speciellt med denna är att det utvecklas en lågväxande sort där det betar djur. De som börjat blomma var bara ett par decimeter höga. 

Smultron stortrivs på naturbeten och det fanns såväl vanliga vilda smultron som backsmultron i mängder. Smörblommorna blommade också för fullt.  

En av mina favoriter, humleblomster, hade precis börjat slå ut. 

Det diskreta lilla junfrulinet var bara ett av många tecken på att det här är ett välskött naturbete som har högt kulturhistorisk värde. Vi kunde heller inte låta bli att spekulera i om inte Linné  själv vandrat i dessa marker (han bodde ganska nära) och att flera av de stora ekarna antagligen fanns där redan på hans tid. 

Den här kombon kan man ju bara inte låta bli att göra. Jag antar att ni känner igen sångtexten....Just kattfot (tredje bilden) är en blomma som minskat kraftigt de senaste 20 åren men som kan komma igen på ett välskött naturbete. Vi hittade en liten plätt med nästan utblommade kattfötter.  

Ungdjuren tröttnade på att följa efter oss och drog ut på egna äventyr, men vi stötte på dem igen mot slutet av vandringen. 

Naturbetet som vi gick i är ca 40 hektar stort och hör till Lövsta forskningscentrum utanför Uppsala. Marken har skötts som ett naturbete i ca 15 år och det har gett mycket bra resultat. 

Om ni undrar över hur vi kunde ha djuren så nära inpå utan problem så var de flesta som gick på denna vandring professionella djurskötare som jobbade på anläggningen med antingen kor, grisar eller fjäderfä. Jag törs nog påstå att alla som var med, även de som inte jobbade där, hade stor djurvana. Den här mannen kan mycket väl ha skött om dessa djur från att de var småkalvar. 

Djuren var väldigt nyfikna och närgångna i början men eftersom ingen som var rädd och betedde sej osäkert lämnade de oss ifred efter ca 15 minuter. När vi sedan mötte dem innan vi skulle lämna hagen kom några fram och "hälsade", men just detta tror jag var mer personligt.

Hälsningar Lena

Nu spirar det i växthuset

Hittills har vårt växthus mest varit en kuvös för sticklingar och övervintrade pelargoner samt tomatplantor, men nu har vi nästan alla grönsaker på plats, utom chili som vill ha mer sommarvärme. Än så länge får vi plats att sitta där och äta på helgerna. Med den typ av väder vi har nu är det väldigt behagligt att sitta i växthuset när solen försvunnit bakom träden.

Tomatplantorna blommar för fullt...

...och små gröna tomater har börjat dyka upp här och där.

Jag odlar dill i kruka för det är det mest pålitliga sättet och den börjar bli riktigt fin. Två pelargonsticklingar och några penséer har jag fortfarande kvar men de flyttar snart ut.  

Pak Choi är en toppengod salladsväxt som man ofta använder i asiatisk matlagning. Tyvärr helt hopplös att odla på friland för det är så många små djur som gillar den. Det brukar vara mer hål än blad när man ska skörda. I växthuset brukar vi dra upp några i krukor när det finns plats, dvs innan chiliplantorna flyttat ut.  

Penséerna som jag inte kan motstå på våren och lite prydnadsväxter kan man ju ha i början på säsongen.

Våra gurkplantor kom på plats idag och även näten som de ska klättra på. Längst ner till vänster kan man se en av de första små gurkorna. Just dessa är slanggurkor men vi har också västeråsgurkor för inläggning och till saltgurka.

Salladen stortrivs och den äter vi av varje dag. Nästa låda är på gång men den får stå utomhus. Nu börjar odlingssäsongen verkligen ta fart och alla små plantor som vi drivit upp från frö under vinter/vår ska få börja leverera godsaker.

Hälsningar Lena