Trollskogen och möte med en intressant fotograf

När jag sett mej nöjd på sandstränder och pittoreska små hus körde jag västerut (från Simrishamn), för det fanns ett ställe som jag måste besöka. Jag parkerade och strosade in i det lummiga gröna. En hare överlistade mej flera gånger och jag lyckades inte få den på bild. Det fanns fortfarande en del vitsippor kvar, även om de helt klart var på väg att vissna ner. 

Inledningsvis ser det ut som vilken bokskog som helst, med raka höga stammar och det där speciella gröna ljuset som man får i en bokskog där löven precis slagit ut. Efter en stunds promenerade stöter man på det första krokiga trädet. Nu känner nog många bland bloggarna igen sej. Jag är i Prästaskogens naturreservat i Torna Hällestad, mer känt som trollskogen.

När man fortsätter på stigen blir det snabbt uppenbart varför det kallas trollskog. Jag står i Europas största naturbestånd av vresbok, en sagomiljö som ingen filmskapare ännu lyckats återskapa till en sådan fulländning som här. 

Träden liknar inte några träd jag sett någon annan stans. Här hittar jag formen av ett hjärta. Det finns ju tallar med roliga former t ex på norra Öland, men i den typen av skog finns inte det magiskt gröna ljuset som man bara kan uppleva i en bokskog.   

Här inne bland bladen går det långsamt och det är fridfullt folktomt. 

Träden är gamla. Historiska kartor visar att denna skog fanns för 300 år sedan och den har aldrig avverkats helt. Här har en vresbok delvis knäckts och de knotiga grova grenarna ligger mot bänkarna där man kan slå sej ner och fika, eller bara vila tillsammans med det gamla trädet. Stammen är slät och mjuk på ställen där jag antar att många händer strukit den fallna delen av trädet. 

Hur man än vänder sej upptäcker man nya spännande former och det går inte att sluta förundras över hur träden formats på detta sätt. Människan har haft ett finger med i spelet här för historiskt värderades bok- och ekskog, sk ollonskog, efter hur många svin som man antog att skogen kunde föda. Ollonens värde gjorde att man behöll träd som hade en kort stam och en vid krona.   

När skogsbruket började intressera sej för bok, ville man helst ha höga raka stammar som gav ett högt virkesvärde. På några få platser i världen har dock de knotiga, strävsamma vresbokarna fått stå kvar och förutom i Torna Hällestad finns det små bestånd i Frankrike och Tyskland.

Av de skogar jag besökt på olika platser i världen finns det ingenting som slår stämningen och miljön på denna plats. Om ni har vägarna förbi Skåne kan jag varmt rekommendera ett stopp här. Det är inte en lång promenad, och absolut inte ansträngande, men den kan ta lång tid...

Jag njöt av att vara ensam bland träden men tycket ändå att det var fint att dessa två herrar dök upp mot slutet av mitt besök. Det ger en bättre känsla för trädens storlek om man kan få med en och annan människa ibland. Marken är mjuk och täckt med löv. Här kan man ta en stillsam promenad och bara kan njuta.

När jag kom tillbaka till parkeringen mötte jag detta par som var i färd med att lasta ut någon sorts kamera som verkade väldigt tung. Jag blev nyfiken och stannade till för att ta en bild, vilket ledde till ett samtal. Kameran med stativ vägde 17 kg. 

Det finns en riktigt fin vresbok väldigt nära parkeringen och där riggade han upp sin kamera. Hans fru är assisten och bär med sej en del av de tillbehör som behövs vid den här sortens fotografering.  

Så börjar processen med att ställa in skärpan. Jag får ta en titt och ser till en början ingenting under duken, fast det finns en baksida stor som ett A4 att titta på. " - Titta inte för nära" säger Per och plötsligt framträder vresboken, givetvis upp och ner och spegelvänd. 

Det här tar tid men jag har inte bråttom och vill gärna vara med till i alla fall en bild blivit tagen. Ljusmätning och korrigering därefter. Notera att solen skiner. 

När "filmbladet" är på plats har dock solen gått i moln och vi väntar en stund. Det ser dock så pass mulet ut att Per får mäta om och korrigera för ljuset igen. Sedan, vips, är bilden tagen. Men innan det blir en färdig bild att titta på återstår en lång process, som delvis görs utomlands. 

Jag ska åka vidare och tar en sista bild då Per bär iväg på sin tunga utrustning för att hitta ett motiv till. Hållaren för filmbladet hade plats för två och då kan man ju passa på och ta två bilder. Man går inte så långt med en 17 kg tung kamera men en ny var på gång, handgjord i England och med ett trästativ som skulle ge en totalvikt av 5,5 kg. Till Er båda om ni läser detta: Tack för en mycket trevlig pratstund och för att jag fick en kort inblick i en fotokonst som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med.

Hej så länge,

Lena

Min närmaste bokskog

Nina visade bilder från Fånö bokskog för någon vecka sedan och då kände jag att jag verkligen behövde åka dit. Skogen är inte stor, så ni känner säkert igen en del utsnitt. Det blir alltid mängder med bilder när jag åker dit, men nu bestämde jag mej för att gallra hårt och bara visa fem kvadrater. Välkommen in i skogen.

Det har blivit lite mer gulbruna löv nu och man står som i en sal av gula färgtoner när man kommer in i skogen. Notera skylten, parkeringsförbud är det också. 

Det var mulet med solen glimtade fram ibland och förvandlade det gula till guld.

De typiska bruna boklöven som ger hela skogen en roströd matta. 

I år ska jag försöka åka hit när det är vinter. Det har jag ännu inte lyckats göra.

Hälsningar Lena

Tillfälligt besök i "Bjarneland"

Jag har varit på tillfälligt besök i de södra delarna av vårt land och på lördag morgon gjorde jag ett kort besök på en plats som många här har visat bilder från. Trots det blygrå vädret och att det nog kanske är den sämsta månaden på året att åka, hit så häpnade jag över hur vackert det. 

Här kände jag att jag var i "Bjarneland", bland de mossbeklädda stenarna, som var så osannolikt gröna trots tidpunkten på året. 

Stammarna med sina mossbeklädda rötter...

...jag vandrade runt och fastnade för det ena motivet efter det andra. 

Några enstaka karaktäristiska grenar med bladen kvar fanns förstås också.  

Till slut hamnade jag förstås uppe vid utkiksplatsen och nu gällde det att hitta det där trädet som så många har med i sina bilder. De flesta känner nog igen sej nu, jag står alltså uppe vid Kopparhatten i Skäralid, Skåne.  

Utsikten är enorm trots vädret och jag blev helt tagen av denna plats. 

Färgerna var, trots årstiden, ändå väldigt vackra. Även om jag ju sett på bild att det är ett ställe som ska besökas helst vår eller höst.

Jag blev tvungen att testa stående format också, även om det kanske inte är vad man väljer spontant i ett sådant landskap.

Vilken otrolig miljö! Det lilla jag sett av Skåne har ju annars varit mest platt :-).

Nu måste jag förstås försöka få till fler besök på denna plats, vid andra tider på året. Synd bara att det tar sju timmar att köra från Knivsta.

På väg tillbaka till bilen mötte jag detta gäng. Jag var förvånad att de fick rida där och när jag frågade fick jag veta att det finns åtta mil mjuka småvägar som de får använda. Vilket ställe att rida på, wow! 

Hälsningar Lena 

Min närmsta bokskog

Från Hjälstaviken till Fånöö bokskog är det bara drygt nio kilometer och jag chansade att jag skulle hinna dit innan det började regna. Lika bra att göra det mesta man kan under några lediga timmar i dagsljus. Väl framme insåg jag direkt att novembergrå inte var en term som gick att använda i en bokskog så här års. 

Det var som att kliva in i en grotta av gult i olika nyanser. Bilderna gör inte upplevelsen rättvisa och här hade en gnutta sol inte varit helt fel. Nu började det regna istället, ganska stilla i början.

Jag testade lite olika sätt att gestalta boken med dess typiska blad.

Men regnet tilltog och jag hade dessutom lite bråttom. 

Det är en liten skog, men enligt hemsidan är det Sveriges nordligaste självföryngrande bokskog och den som är såväl närmast som lättast för mej att nå. 

Jag ska försöka åka hit när det är vinter i år, eller antagligen efter nyår för någon snö som ligger kvar kommer det nog inte förrän i januari eller februari. 

Avslutar med en sista ruta från "den andra änden av skogen". Vi det här laget regnade det stora droppar och det var bara att åka hem och jobba.

Hälsningar Lena

Sveriges nordligaste bokskog

För några dagar sedan besökte jag Sveriges nordligaste bokskog, Fånöö, utanför Enköping. Välkommen in i det gröna för en titt.

Skogen är inte naturlig utan planterades i slutet av 1800-talet av herrgårdens ägare. Plantorna hämtades från Skåne. I dag föryngrar den sig och betecknas därför mer som skog än park. Den hör till en gård och det går nog djur på vänster sida ibland. Det slog mej att det här kanske också betraktas som "tillrättalagd naturfotografi". Planterade träd kan väl inte vara naturligt eller?

Det var i alla fall grönt, lummigt och väldigt mysigt samt parkeringsförbud längs vägen i hela skogen. Jag parkerade ändå men vågade inte gå så långt från bilen. Det växte mer än bok i skogen men det var vackert ändå. Det som förvånade mej var att träden ännu inte börjat skifta i höstfärger annat än möjligen på toppen.

Här kan man ana lite gult mot himlen, men annars var det väldigt grönt och inte alls vad jag hade förväntat mej. Jag tog bilen och körde genom skogen, det var bara några hundra meter. Jag fortsatte en bit längs den smala grusvägen för jag ville att solen skulle går ner lite till innan jag vände, talboken fick gå ett kapitel. 

Jag körde tillbaka till skogen och parkerade på samma ställe (fast mot körriktningen, det var ju redan fel bara att stå där). Nu var skogen helt magisk. Planterad eller ej, man får ta vad som finns om man bor i Uppsalatrakten. 

Jag förlorade mej en stund i grönskan och hade gärna gått ut bland träden. Men jag ville inte utmana ödet. Det kan ju hända att jag vill återkomma hit igen och parkera utan att se skylten. Synd att bli känd redan vid första besöket. 

Hälsningar Lena