Sötchock vid Hjälstaviken

Jag inledde min semester med att sätta klockan på 04:00 och dra iväg till Hjälstaviken. Solen hade gått upp när jag kom fram till spången, men jag visste att den inte hade nått gömslet ännu. Några gulärlor höll som vanligt till på och runt spången, som har blivit lite ojämn med tiden och räcket är nog inte att lita på. Det fick en annan bloggare här erfara förra året.

Det prasslade i vassen och jag hittade vad jag tror är en ung sävsångare. Det fanns flera, men de flaxade runt och bjöd inte på några poser. Jag gick vidare genom vasshavet, som var blött av dagg, och kom till gömslet. Där satt jag och spanade på familjen fisktärna ett par timmar. Det får komma i en senare blogg. 

Jag lämnade gömslet men kom inte långt förrän det satt två väldigt söta småfåglar på räcket. Förvånansvärt nära dessutom. Det visade sej vara ett helt gäng med skäggmesungar som var ute och upptäckte världen. 

Det fanns mycket att picka på och testa om det gick att äta eller inte. Oklart om dessa fortfarande får mat från sina föräldrar eller om de nu ska klara sej själva. 

Det där hängande vassbladet måste ju undersökas. 

Givetvis blev det också "kurragömmafoto" inne i vassen. Det var minst sex individer och helt omöjligt att hålla koll på dem alla. Det "pingande" lite överallt i vassen runt mej. 

Plötsligt poserade en ung hanne mitt framför mej och den satt stilla i minst 15-20 sekunder! Vilket är länge i det här sammanhanget. Men jag var ju ensam på spången och stod stilla, så det fanns väl inte så mycket som skärrade dem.

Trots det lättade plötsligt hela flocken och landade på andra sidan spången. Vilket gjorde ljusförhållandena betydligt mer knepiga.

Här testar de "vanDamme posen", mest känd från en reklam för Volvo lastbilar :-) Här verkar det snarare som att den inte kunde bestämma sej för vilket vasstrå den skulle sitta på. 

Här är de ju bara så otroligt gulliga. Notera färgen på näbbarna. Gul näbb är en juvenil hanne och mörk näbb en unga hona. När de blir vuxna har båda gula näbbar men skiljer sej i färgerna på andra sätt. 

De pysslade lite med varandra. Kanske berättar hon att det kliar i nacken...

...och undrar om inte brorsan kan kolla om det kryper något där, som han givetvis får äta upp som tack för hjälpen. Plötsligt försvann alla små skäggmesar iväg över vasshavet och jag fortsatte gå mot bilen. Jag hörde dem men det blev inga mer fototillfällen.

En liten sävsångare, tror jag, hoppade fram på räcket.

När jag kom till slutet av spången hade hela klanen gulärla samlats. Förstora så ser ni hur många det faktiskt är. De flög åt alla håll och det hade nog kunnat bli en och annan bild där, men jag ville hem och äta frukost.

Hälsningar Lena