Lär känna din nationalpark

Jag har varit på tjänsteresa i södra Sverige under den gångna veckan och för min första övernattning hade jag valt ett pensionat nära Söderåsens nationalpark, för jag tänkte förena nytta med nöje och göra en gryningstur till Kopparhatten. Jag steg upp fyra för att vara på säkra sidan och var på plats innan solen gick upp, men det här är ett ställe där jag bara varit en gång förut och jag insåg snabbt att jag hade inte en aning om var jag borde vara för att få fina bilder i gryningen. Det är ju en stor och brant "hatt" så där jag körde upp var det fortfarande mörkt. (Det är inte ens lönt att visa en bild på hur det såg ut, den här är tagen en halvtimme senare).  

Jag kunde ju skönja var solen var på väg att gå upp, men innan jag letat mej fram till den här platsen var det nästa för sent. Jag försökte se var de flesta andra hade gått och det här måste vara ett välkänt ställe. Utsikt över Skäralidsdalen har jag förstått. Jag var för övrigt helt själv i bokskogen och längs vägen upp hela tiden jag var där. 

Det här är en vy från nästan samma ställe bara åt andra hållet. Det finns 53 km markerad vandringsled i denna Nationalpark så det gäller att veta var man ska ta vägen,  helst innan man kommer dit.  

När solen kommit lite högre upp på himlen blev det ganska fint även ute på den slingriga vägen som leder upp till toppen och utkiksplatsen där. Till den platsen hade dock solen inte riktigt nått ännu. Min första tilltänkta fotoplats låg alltså fortfarande i mörker, men ljuset var nära nu. 

En stund senare hade jag parkerat på toppen och när jag gått runt en stund och kollat läget var det dags att äta frukost. Jag var fortfarande ensam och kunde välja den finaste platsen. Klockan var drygt halv sex när jag markerade bordet med min matsäcksväska.

Från toppen fångade jag ett par bilder, men nu började ljuset blir ganska svårt och de skuggiga delarna blir väldigt mörka. Riktigt bra bilder får man egentligen bara på ställen där man varit många gånger och vet precis när man ska vara på plats, vid den aktuella årstiden, för att få det finaste ljuset. Det räcker inte med gryning när det är kuperat som här (vilket jag ju borde har förstått :-).

Det här blev i alla fall en bild som jag gillar och det är antagligen ett av de mest fotograferade träden på platsen. Eftersom klockan inte ens var halv sju, och jag bara skulle packa ihop mina prylar på pensionatet, skulle jag hinna med en plats till innan mötet i Fulltofta som var bokat till klockan 10:00 (och väl förberett kvällen innan). 

Hälsningar Lena

Tillfälligt besök i "Bjarneland"

Jag har varit på tillfälligt besök i de södra delarna av vårt land och på lördag morgon gjorde jag ett kort besök på en plats som många här har visat bilder från. Trots det blygrå vädret och att det nog kanske är den sämsta månaden på året att åka, hit så häpnade jag över hur vackert det. 

Här kände jag att jag var i "Bjarneland", bland de mossbeklädda stenarna, som var så osannolikt gröna trots tidpunkten på året. 

Stammarna med sina mossbeklädda rötter...

...jag vandrade runt och fastnade för det ena motivet efter det andra. 

Några enstaka karaktäristiska grenar med bladen kvar fanns förstås också.  

Till slut hamnade jag förstås uppe vid utkiksplatsen och nu gällde det att hitta det där trädet som så många har med i sina bilder. De flesta känner nog igen sej nu, jag står alltså uppe vid Kopparhatten i Skäralid, Skåne.  

Utsikten är enorm trots vädret och jag blev helt tagen av denna plats. 

Färgerna var, trots årstiden, ändå väldigt vackra. Även om jag ju sett på bild att det är ett ställe som ska besökas helst vår eller höst.

Jag blev tvungen att testa stående format också, även om det kanske inte är vad man väljer spontant i ett sådant landskap.

Vilken otrolig miljö! Det lilla jag sett av Skåne har ju annars varit mest platt :-).

Nu måste jag förstås försöka få till fler besök på denna plats, vid andra tider på året. Synd bara att det tar sju timmar att köra från Knivsta.

På väg tillbaka till bilen mötte jag detta gäng. Jag var förvånad att de fick rida där och när jag frågade fick jag veta att det finns åtta mil mjuka småvägar som de får använda. Vilket ställe att rida på, wow! 

Hälsningar Lena