På besök i en av Sveaskogs ekoparker

Jag var på en Skogskonferens i Vänersborg under den gångna helgen och på söndagen var det utflykt till en av Sveaskogs ekoparker där kunniga guider förklarade hur de jobbade med skogen. I en ekopark är 50% av skogen skyddad och man genomför restaurerande åtgärder som t ex att ta bort en del gran för att öppna upp och främja lövträd. Man använder skonsammare metoder, ibland häst för att minska skadorna på marken vid uttag. Träd som blåst omkull får ligga kvar och man lämnar även vissa träd för att det ska finnas död ved för insekter och annat att leva i.   

Här är vi i ekoparken Halle-Hunneberg och första besöket gjorde vi vid Storekov. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut och det är inte så konstigt. Naturen tar sin tid och här har man ganska nyligen genomfört åtgärder som t ex att ta bort träd. 

Det var många kunniga personer med på konferensen. Det märktes tydligt när de blev "utsläppta" i skogen och hittade den ena intressanta detaljen efter den andra. Här några väldigt små svampar.

På den här gamla grenen fanns några särskilt intressanta tickor och då kom luppen fram för att säkerställa artbestämning. Om inte Natalie, som organiserat dagen, hade ropat på alla och föst oss i rätt riktning, hade vi aldrig kommit tillbaka till bussen. 

Vi var delade i två mindre bussar, som kunde köra på de små vägarna i ekoparken, men träffades för fika vid Grinnsjö. Efter smörgåsar och kaffe bytte vi besöksmål med varandra så alla fick se samma ställen. 

Vi fick också höra om arbetet bakom att återställa Grinnsjö till vad det en gång varit. Det var naturskyddsföreningarna i Vänersborg, Trollhättan och Grästorp som gick samman och fick arrendera Grinnsjötorp 1992 för en symbolisk summa. Därefter följde tusentals timmar av arbete för att röja bort gran och sly, bränna ris och röja bort granbarrmattor. De renoverade också torpet som man kan se i bakgrunden. Länsstyrelsen tog hand om slåtter och började låta djur beta ängarna. Domänverket (numera Sveaskog) avverkade de största träden. Naturen svarade snabbt på åtgärderna och de 30 växtarter som man fann på den igenväxta ängsmarken när man började, hade ökat till 186 10 år senare. Vid den senaste inventeringen 2019 fann man 278 växterarter, därtill antagligen en hel del fjärilar och andra insekter.  

Från höjden där torpet står kan man blicka ut över en sjö. Man har också byggt en spång vid sjön och dit drogs jag automatiskt när vi kom till platsen. Spången kallas Idas spång efter kvinnan som bodde hela sitt liv i ett av de två torpen som fanns här. Hennes bror bodde i torpet som finns med på bilden ovan.

Grinnsjö är sedan 1996 naturreservat och det är numera länsstyrelsen som sköter om ängsmarkerna och ser till att de betas på somrarna. Naturskyddsföreningarna arrenderar fortfarande torpet och den närmast omkringliggande ängsmarken, som man träffas och slår med lie varje sommar.  

Det finns en vandringsled som går längs sjön som vi inte hann gå på. Man kan se ett fikabord vid den gamla eken till höger. Trots att regnet hängde i luften var det här en mycket vacker plats. 

Den finska lapphunden tittar efter sin husse som gick in i torpet. Jag kunde inte motstå det vackert tecknade ansiktet hos denna hund som dessutom gjorde sej så bra i den höstfärgade naturen runt Grinnsjö.

Efter fika och trevlig samvaro vid Grinnsjö delade vi upp oss igen och nu åkte min buss till Öjemmossen

Här var det två personer från länsstyrelsen som informerade om hur man arbetade med att återställa våtmarker i området.  

Vi vandrade iväg längs en stig som hade varit en banvall på den tiden man hade räls här för att forsla ut torven. Här arbetade man med att plugga diken för att återväta marken. Det man ser mellan tjejerna är en sådan plugg. Den har skapats med en grävmaskin och består till största delen av torv.

Här kan man se en grävmaskin som utför ett jobb och hur man lägger ut sammanfogade stockar på marken för att den tunga maskinen inte ska förstöra alltför mycket eller sjunka så att den inte tar sej därifrån. 

Torven till pluggen har man tagit på andra siden stigen som vi stod på. Det förekommer också att man pluggar för hand, om det inte går att komma in i området med en maskin. 

Här är en annan plugg som är byggd med en träpalissad som täckts med tuvor av gräs. Vilt gillar att använda dessa pluggar och ibland lägger man ris eller grenar i en hög på för att det inte ska bli alldeles för mycket trampande över. 

Svampexperten hittade en brandticka. Den förekommer främst i olikåldrig fuktig granskog med mycket död ved, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Dessa livsbetingelser fanns alltså på denna plats. 

Efter dessa besök och en trevlig lunch var konferensen slut och jag tog ett tåg till Göteborg för att delta vid The Swedish Biodiversity Conference. Anledningen att jag var med på båda dessa evenemang var förstudien om svart stork som jag jobbat med på deltid sedan i mars. Skogskonferensen var en delrapportering till de intressenter som donerat pengar till studien. Biodiversitetskonferensen var ett sätt att nå ut till en bredare vetenskaplig krets.

Hälsningar Lena