En nostalgitripp ner i djupet

Jag har börjat göra fotoböcker av våra digitala årskavalkader och har i veckan nått år 2020. Där hittade jag bilder från ett dyk vi gjorde på Tasmanien som var mycket minnesvärt. Jag försökte söka i bloggarkivet och hittade inte något inlägg där bilderna visats, så här kommer några. De flesta dyk vi gjorde på Tasmaniens sydöstkust var ganska grunda, sällan under 20 m. Vi fick dock veta att det fanns en riktig pärla som skulle vara dykbar (ur vind och strömsynpunkt) om vi var villiga att gå till 42 m. Vi fick en kort beskrivning av platsen och gjorde en negativ igång, dvs vi hoppade i från båten och sjönk som stenar, allt för att träffa rätt i den skreva som vi skulle följa för att komma till rätt ställe. Jag hade ställt in kameran enbart på erfarenhet från tidigare dyk och tog en bild på väg ner, det var mörkt i djupet. 

Efter en snabb nedstigning bromsade vi upp strax ovanför botten. Djupmätaren visade 42 m och det såg inte ut som något vi någonsin sett förut. Det var mycket fin sikt och fullkomligt magiskt. 

Jag minns att jag var euforisk och det berodde inte bara på miljön. Vi hade bara luft i flaskorna och på det här djupet kommer kvävet i luften att ge en rejäl berusning. Skämtsamt kan man kalla det "martinieffekten" , en martini per 10 meter, dvs vi var på fyra martini. Lyckligtvis hade jag fått till inställningarna på kameran rätt bra. Jag vet av tidigare erfarenhet att jag inte kommer ihåg fler knappar än tid, bländare och avtryckaren när jag passerat 35 m. 

De små blålila anemonerna finns bara i dessa vatten och utanför Nya Zeeland. Tasmanien är inte tropisk dykning utan snarare ett mellanting mellan kalla vatten och tropik. Vi dök tyvärr i hyrda våtdräkter, för vi orkade inte släpa våra torrdräkter runt halva Australien, och det var kallt (16-17 grader). 

Nu hade vi ju inte så mycket tid på oss och hann inte bli kalla på detta dyk. Vi hade bara åtta minuter på 42 m innan vi måste påbörja uppstigning. Om vi stannat längre hade vi behövt göra stopp längs vägen, för att inte dra på oss dykarsjuka, men med enbart en enkel 15 l flaska med luft fanns det inte tillräckliga marginaler för att göra den typen av stopp. Alltså håller man tiden, åtta minuter exakt. 

Vi lämnade motvilligt botten och började gå upp. Givetvis steg vi ganska långsamt och passade på att se oss omkring ordentligt i den skreva som vi bara svept ner genom i början av dyket. Men vi måste ändå gå ganska snabbt upp till ca 20 meter och då försvann magin (eller två martini) då miljön förändrades. 

Väggarna var helt täckta med små gula anemoner, men sikten blev sämre i det grundare vattnet. De små fina fiskarna minskade också i antal. 

Jag hittade en "rock lobster" i en skreva och gick så nära jag kunde med min 10-17 mm fish-eye zoom, bilden är dessutom beskuren. De är trots allt ganska stora skaldjur som påminner om en hummer fast utan de stora klorna. Jag såg sedan att det fanns minst 10 stycken i de smala öppningarna, men nu led dyket mot sitt slut och de klolösa humrarna fick vara. De fanns på andra ställen. Vi försökte göra ett dyk till här dagen efter men det var för strömt. Den här platsen kommer vi inte att få uppleva igen.   

Hälsningar Lena

Kulmagad sjöhäst och sjödrake

Vi dök ju även på Tasmanien och här kommer några glimtar från livet under ytan. Vi fick återigen möta flikfiskar, som också kallas sjödrake. Här var de större (ca 50 cm) och färggrannare än den vi såg i Esperance.   

Det var väldigt svårt att få med hela fisken och de bilder jag har där jag lyckats med det är inte tillräckligt bra av andra skäl. Sjödrakarna håller till bland tareblad där det är grunt och sandigt. Sikten var inte alls bra och de gömde sej ofta, med huvudet före, bland bladen. 

Vi såg ofta dessa "rock lobster", en hummer utan klor. De fiskades en hel del här men det verkade finnas gott om dem. Här har den en massa räkkompisar.

En vacker eremitkräfta med blå ögon.

Klippväggarna var ibland helt gula, täckta med små anemoner. Jag ska visa mer miljöbilder i nästa inlägg, men mycket av det vi såg kändes som en blandning av kallvatten- och varmvattendykning. Vattentemperaturen var ca 16 grader och det kallar jag kallt, åtminstone i våtdräkt. Vilket var det enda vi kunde hyra.

Det här är en fisk som man möter i tropiska vatten, en "porcupine-fish", den har taggar som den kan fälla ut som en igelkott.  Mycket av det gula i bakgrunden är anemonerna som jag visade på bilden före.

En anemon som jag aldrig sett ens något som liknade. 

Havsborstmaskar finns överallt så den här kanske inte är så unik, men den var stor.

Nakensnäckor finns också överallt men just den här sorten var ny för oss. Som vackra godisbitar eller kanske glasprydnader.

Vi såg väldigt få sjöstjärnor men här är i alla fall en, helt olik något jag sett förut.

Havsspindlar har vi sett och fotat i Norge. De var betydligt större än denna men i övrig ser de rätt lika ut. Den här är ca 2 cm och har fullt med ägg på "magen". 

Vi mötte också de små hajar som finns här. De är ganska vanliga och ligger ofta stilla när man hittar dem. Man kan greja och fota hur mycket man vill, de flyttar sej ändå inte. De blir max en meter långa, men jag tror inte någon vi såg var så lång. 

Här ligger en haj men nosen i en svamp (tyvärr). Inte direkt hotfull för att vara haj :-)

Sista dagen blåste det så mycket att vi kunde bara dyka i hamnen. Men där fanns de kulmagad sjöhästarna, de heter "pot-bellied seahorse" och det blir för mej kulmagad sjöhäst. De är en av de största sjöhästarna som finns och kan bli 35 cm höga. Den här var kanske 20 cm, vilket ändå är en stor sjöhäst, men den var väldigt blyg. 

Sjöhästarna sitter med svansen rullat runt skaftet på en stort tareblad. För att hitta dem i en skog av tare får man lyfta på bladen. Det var sandbotten, ca 10 m djupt och hur mycket tare som helst. Vi armbågade oss fram bland bladen i 50 minuter och lyckades hitta två individer, som inte direkt sträckte upp sej för fotografen...Men den visar den runda magen en kort stund. Som ni ser var sikten inte så bra, mycket sand och grums i vattnet.

Hej så länge, Lena

Tasmaniens södra östkust - bilder från en liten båt

Tasmaniens södra östkust, runt Eaglehawk neck, har spektakulära klippformationer och är ganska väderkänsligt om man vill ut med båt. Vi var ute med en mindre öppen båt fem dagar, främst för att dyka, men det fanns ju även en del annat att se. Längst bort vid horisonten på denna bild...

...såg det ut så här om man bara har med sej ett 100-400 mm objektiv. Våra båtfärder var ofta blöta ock skvättiga även om det ser lugnt ut här och att byta objektiv kändes alltför riskfyllt. Jag var ju dessutom blöt själv (mer om det senare). 

Strax till höger om klipporna på bilden ovan låg en koloni sjölejon och vilade. Det tog ringa notis om vår båt, kanske kände de t o m igen den.  

Vi var väldigt nära sjölejonen och jag är övertygad om att vår skeppare visste att de inte skulle bry sej. Blir de oroade brukar de snabbt hoppa i vattnet. En och annan öppnade i alla fall ögonen och kollade på oss. 

Här är en pampig hanne som är vaken och har koll på honorna. Inte en sådan som man vill möta när man dyker. Här gick det dock inte att hoppa i vattnet pga av ström och vågor. 

När vi körde mellan dykplatser fick vi ofta sällskap av delfiner. Hade vi varit en fiskebåt hade de stannat runt oss men så fort vi svängde av mot land lämnade de oss. Vi dök nämligen alltid vid klippväggar och grottor, där ville inte delfinerna vara.

Men det var fint att ha dem som sällskap och inte alls så lätt att fånga dem på bild som det kan se ut. Här gungar vår båt mer än man kan tro och det slår in vatten från sidan.

Delfinerna simmade lätt förbi oss för att sedan plötsligt vara bakom båten igen. Det verkade enbart vara en lek för dem.

Det som var en överraskning för oss var att få se dessa fåglar. Delfiner och sjölejon har vi sett många gånger förut men aldrig albatrosser. Det här är en gråkindad albatross (shy albatross). En medelstor albatross med ett vingspann på ca 2,5 m. 

Jag stod på knä med objektivet mot relingen när jag fotade denna. Jag testade alla möjliga positioner för att hålla kameran riktad mot fågel och fokuspunkten på rätt ställe. Vi gungade hela tiden.

Tills slut tröttnade den på oss, vi var ju ingen fiskebåt så det lönade sej inte att ligga kvar och vänta. 

Det tar ett tag för den att komma iväg trots att den här inte hör till de största arterna. 

Det här nog en vitpannad albatross (Southern buller's albatross). Den är endemisk för Nya Zeeland men man ser dem utanför Tasmaninen när de är där och "provianterar". Det här är inte heller en av de största arterna men den är otroligt stilig när den seglar fram ovanför vattenytan.

Vi såg flygande albatrosser alla dagar vi var ute med båten men det var ofta för blåsigt för att ens ta fram kameran. Jag kunde inte följa fåglarna i sökaren och det skvätte för mycket vatten. Båten var öppen och gjort för blöta sporter, inte foto med stor kamera. Vår skeppare var dock tålmodig och försökte göra sitt bästa för att jag skulle få albatrosserna på bild mellan dyken. Vi körde ofta långt ut från land (med överhängande risk för sjösjuka), för det var där de höll till, precis som delfinerna. 

Det här var den enda fågeln som bestämde sej för att lätta från vattnet rakt mot båten. Jag lyckade sätta fokuspunkten på huvudet på några bilder i alla fall. 

Här är den nästan mitt framför fören på båten och viker av åt sidan när den lättar...

...sedan seglade den iväg ut över havet. Tur att man kan räta upp horisonten i datorn efteråt. 

Under vatten undrar ni säkert? Jodå, jag fotade där också och det kommer i nästa inlägg, eller efter påsk kanske.

Hälsningar Lena

Hej Bob, här är den!

För några veckor sedan frågade Bob Bovin efter bilder på vombat. Här kommer de. Bilderna är tagna på Maria Island, en ö på Tasmaniens södra östkust. De är inte skygga direkt och absolut inga "actiondjur" som studsar iväg så fort man rör sej. Tvärtom verkar de se lite halvtaskigt och går rakt mot en om man sitter still. Men de ska kunna springa 40 km i timmen....det såg vi inte.

Vombater är pungdjur och blir ganska stora, ca 1 m långa och de kan väga 20-35 kg. De är växtätare och kan uppenbarligen leva på ganska torftigt bete för det fanns inte mycket att på backen på Maria Island. Det regnade dock när vi var där så det kanske kommer lite grönt till dem.

Det är inte så ofta som de tittar upp men jag fick i alla fall denna bild. Rätt goa, eller hur?

Hälsningar Lena