Glimtar från Island: Svarta stränder

På Island är stränderna svarta av lavasand och en del har förstås blivit väldigt kända. Margareta undrade hur Reynisfjara såg ut numera och här kommer några bilder. Det finns läckra basaltformationer vid stranden och en grotta som bidrar till dess popularitet. Stranden är dock förrädisk och det finns varningsskyltar vid parkeringen. Som ni ser var det lugnt väder när vi var där och vågorna var inte speciellt stora...

Plötsligt kommer dock en våg som når väldigt långt upp. Jag blev inte överrumplad denna gång och hinner backa undan. Stranden blir snabbt väldigt brant och suget från dessa "sneaker waves" har dragit ut människor i havet och resulterat i flera dödsolyckor. Senast 2025 omkom en 9-årig flicka som drogs ut av en våg.  

Det här ser ju rätt lugnt ut och om man backar en bit framträder mer formationer en bit ut i havet. Det är imponerande att stå där och man blir lätt lite förtrollad av platsen, tills det kommer en våg som kryper så otroligt högt upp på den svarta sanden att man inte riktigt kan tro det. Jag står bara där och tittar tills vattnet helt osannolikt når mina fötter. Trots kängor med höga skaft skvätter vattnet upp på benen och det rinner in över kanten i den ena kängan. Min sambo klarar sej bättre för han har snörat åt sina kängor hela vägen och de har något högre skaft än mina. Så fungerar en "sneaker wave"...  

Mer eller mindre blöt tar jag även en närmare till på väggen närmast stranden och förundras över strukturerna. Det finns också en grotta dit vågorna kan nå när det blåser mer än det gjorde denna dag. Det känns ändå helt osannolikt när jag står där och ser hur långt från vattnet den ligger.

Om man vänder sej åt andra hållet på stranden ser man också en serie fina formationer. Man kan köra ner även dit men vi valde att fortsätta. Här gillade jag att det gick några personer på stranden, vilket jag annars försökte undvika.

Sanden är verkligen svart och man förväntar sej kanske att man ska bli smutsig om man tar i den. Det blir man inte, i alla fall inte mer än om man tar i ljus sand.

Det här är en annan svart strand som vi passerade längs väg 1 som jag minns att Margareta också visade. Vi behövde sträcka på benen, men det regnade så det blev ingen längre strandpromenad. 

Den mest kända svarta stranden är nog ändå Diamantstranden, eller Breiðamerkursandur, där is från glaciärlagunen Jökulsárlón spolas upp och skapar en surrealistisk scen med glittrande is på den vulkaniska sanden. Vädret var lite nyckfullt när vi kom dit för trots tjocka moln tittade solen fram några korta stunder. Den här stranden har inte samma lutning eller vågor och betraktas som betydligt säkrare än Reynisfjara.  

Här kan man lugnt vandra med kameran och leta efter vackra bitar glaciäris. Sanden var förvånansvärt varm och det ångade från den av det kalla vattnet. Man förstår att platsen blivit populär och den stod högt upp på min önskelista över ställen som jag ville se. 

Här måste man ju experimentera med slutartiden, isen och vattnet mot den svart sanden. Det blev många bilder. Jag brukar inte låta vattnet bli så här "utsmetat" men jag fastnade ändå för denna bild då jag skulle välja ut några till bloggen. 

Det blev fina effekter både när vågen kom in på stranden och när den drogs tillbaka ut. Här var det också mycket lättare att förutse hur långt upp den skulle komma och vattnet nådde bara mina fötter vid ett par tillfällen, då jag inte brydde mej om att ta ett steg tillbaka. 

Ibland var det dock lite extra fart på en våg och det hände ju att den utvalda isbiten sveptes med eller i alla fall rörde sej, vilket hände här. Men jag gillar den här bilden ändå.  

Ni kanske undrar om det inte var mer folk på stranden och det var det förstås, men de gick inte så långt. De flesta stannade vid de största isflaken, men där var det mer sten på stranden och isen var inte lika vacker. Vill man ha finkornig sand och vara för sej själv med de glasklara isbitarna var det bara att gå längre bort längs den svarta stranden.  

Hej så länge,

Lena

Ringvägen runt på Island

Island, väg nr 1, är en ringväg på ca 130 mil som går runt hela ön. När det är barmark går det utmärkt att ta sej runt på stora delar av Island med bil. Vissa platser kräver fyrhjulsdrift och högre frigång, men längs ringvägen och många andra mindre vägar fungerar vilken bil som helst. Det finns däremot inga tåg. Island har ingen järnväg. Bilderna i detta inlägg har väg 1 som gemensam nämnare och är tagna vid eller på vägen. 

Ringvägen är ganska smal och saknar helt vägren dvs det är oftast mycket svår att stanna, vilket man gärna vill då naturen överraskar hela tiden. Det finns rastplatser och längs vissa delar av östra sidan är det bitvis gott om dem. Det är oftast bara en plätt vid vägen, om man har tur finns ett bord, aldrig någon toalett och väldigt sällan en sopkorg. Vi hade oftast egen lunch för det är mycket enklare än att försöka hitta någonstans att äta.

 Det här är Islands just nu vanligaste hyrbil om man vill in på platser där vägen är av lägre standard, en vit fyrhjulsdriven Dacia. Om det är skyltat att vägen kräver 4x4 gör den det, samt viss erfarenhet bakom ratten. Någonstans längs den vägen kommer man att stöta på mycket kraftig lutning, riktigt knölig väg och/eller vatten som ska korsas.  

I detta inlägg kör vi dock vidare på ettan. Vi startade på ringvägen i Selfoss på södra Island och körde längs östkusten. Vi passerade mäktiga vattenfall, glaciärer etc men det får komma i senare inlägg. Bara att titta på naturen längs vägen var en upplevelse. Landskapet format av lava kan se väldigt olika ut och här passerade vi genom ett område där lavastenen var täckt med mossa. 

Det var eländigt svårt att hitta någonstans att stanna. Till slut blev det tvärnit på en privat väg, dessutom på "fel sida", men det var inte så mycket trafik. En annan vit Dacia följde snart vårt exempel. Vi passerade stora områden med de mjuka mossiga högarna, som inte liknade något vi sett förut.

Ganska abrupt försvann mossan och vi befann oss i ett landskap som var nästan helt svart. Det här är vid en större bro (tvåfilig dvs det gick att mötas på bron) och det gick att stanna före bron. 

Det här är ett panorama av fem bilder. Platsen var nästan apokalyptisk. Island har stora områden arktisk öken där nederbörden är låg och det finns väldig lite liv. 

Jag blev fascinerad av den här platsen. Den vidsträckta ödsligheten går inte riktigt att få fram på bild. Det är nog därför jag bjuder på tre bilder :-) Notera att bilen till höger har ljuset på. Det är lag på Island, tack och lov. 

Vi lämnar ökenområdet och fortsätter norrut på östkusten. Här lyckades vi stanna vid ett "äventyrsföretag". Vi började närma oss glaciärer och då kan man sälja extra kryddade upplevelser. Eftersom vi har upplevt glaciärer på mycket nära håll på andra ställen kände vi inte något behov av att paddla kajak eller klättra på is denna gång. Några bilder av naturen från parkeringen fick de dock bjuda på.

Europas största glaciär täcker ca 8% av Islands area och vi stannade givetvis. Jag kommer att visa bilder från den glaciärdel som vi upplevde som mest givande. Det var inte på denna plats. Det här är bron över  Jökulsarlon, där vattnet strömmar ut från Vatnajökullglaciären. Ettan går över bron och vi körde av här av två anledningar. Det fanns toaletter och jag ville absolut ut på Diamantstranden (kommer senare).  

Vi fortsatte norrut och ettan viker så småningom av från kusten. Nu är vi på norra Island och vi kom upp i ett område med mer berg. Det låg snö kvar på en del ställen. Här rann det vatten precis vid vägen och det gick att stanna.

Jag bjuder därför på ett vattenfall, det 139 m höga Rjúkandafoss, som ligger precis vid väg ett. Vi behövde verkligen en bensträckare och det var en rejäl uppförsbacke till denna del av fallet. 

Nu har vi lämnat det sista områdena som lockar mest turister och det är ganska glest med trafik.

Det här är väldigt vanligt på Island, även på väg nr 1 är de flesta broar enfiliga, dvs man får vara beredd på att stanna, vänta och köra när det är ledigt. Här pågick dessutom ett vägarbete så vi blev stående i ca en halvtimme. Vi befinner oss nu i ytterligare ett ökenområde med mest lavasten och väldigt lite växtlighet.

Det är fascinerande strukturer och storslaget på sitt sätt, även om det kanske inte är så vackert. Det som känns underligt är att bara några kilometer från denna plats ligger Europas till volymen största vattenfall, Dettifoss (kommer kanske senare). 

Det här är ettan några kilometer utanför Myvatn på norra Island. Här pyser det och bubblar ordentligt. Luften är mättad av svaveldofter och färgerna har ändrats dramatiskt.

Bakom kullarna ligger Myvatn där vi stannade två nätter innan vi fortsatte vidare mot Holar. 

Vi har passerat Akureyri och kommit in i ett område med mer berg, snö och det är kallt (2-3 grader). Notera att snöpinnarna är högre än på någon annan bild. Här blir det mycket snö och vägarna stängs ofta av på vintern. Vi lämnade ettan för att köra längre norrut till Holar, där vi skulle besöka universitetet och dess hästar, det kommer garanterat i en annan blogg. 

Därefter var det bara att köra ner till Reykjavik som återstod för oss, ca fyra timmar från Holar. Jag är övertygad om att västra sidan med dess fjordar har fina ställen, men det ingick inte i denna resa. De sista fyra timmarna på ettan dominerades av regn, kraftigt och ihållande. Därför är det här sista bilden från ringvägen på Island för denna gång.

Hej så länge,

Lena

PS. Från första januari 2026 införde Island en ny vägskatt på ca 60 öre/km. Vi bokade vår bil i september 2025 och blev rätt överrumplade när de började prata om denna extra avgift när vi hämtade ut bilen, som ju hade obegränsad körsträcka. Den gäller dock för alla bilister, inte bara turister.