Från Helsingborg till Kåseberga

Jag lämnade Peter och Minna vid lunchtid och körde i sydöstlig riktning. När det blev "grusigt i ögonen" hittade jag en fin bokskog där jag kunde stanna till och promenera runt en stund. Frukosten på Albertsgården och fikat hos Peter gjorde att lunch inte kändes nödvändigt. 

Jag körde till Fulltofta för att ta en titt på storkarna. Det var förstås många par med ungar i hägnet men också flera par som bor utanför på plattformar som de byggt åt dem. Vit stork är mycket social och häckar gärna tillsammans. De som bor utanför hägnet får inte del av maten som serveras, men deras ungar märks. 

Den här bobalen har nog nyttjats mer än en gång. Den ser definitivt ut att ha blivit tillbyggd. 

Visst ser ungen ut att njuta av omvårdnaden den får av sin förälder? 

Det var förstås också storkar i luften. När en flög följde flera andra efter och jag tyckte lite synd om de som var i hägnet och kunde flyga. Man såg att de gärna hade velat hänga med. Flertalet av dem kan dock inte flyga pga tidigare skador som gjort att de hamnat där de är. 

Nära storkhägnet finns Fulltofta strövområde, också kallat Gäddeken. Där finns både en plattform och ett utkikstorn, men vädret var inte alls särskilt mysigt och ljuset rätt trist. Där fanns också fina betesmarker och enorma ekar som man nog hade kunnat utforska mer, men jag beslutade mej för att köra vidare. Fördelen med att vara själv är att man kan ändra sej utan att det blir någon diskussion :-)

Jag körde mot Vomb, som alltid brukar ge utdelning, och när jag precis passerat Vombsjön stod en liten flock dovhjortar på vägen. Jag körde inte särskilt fort och stannade för att de skulle passera i sin egen takt. Precis efter upptäckte jag en liten sandplätt bredvid vägen där jag kunde köra in och öppna sidorutan. Kameran låg givetvis på passagerarsidan, en annan fördel när man är själv.     

De visste ju att jag var där, men de blev inte särskilt störda. Jag stannade några minuter och tittade på dem. Vinkeln var knepig och alla bilder krävde ordentlig upprätning i efterhand. När hjortarna bestämde sej för att promenera in i skogen backade jag ut och fortsatte min färd. Jag körde förstås genom våtmarken vid Vomb och det var sej likt. De bilderna får komma någon annan gång.

En stund senare passerar jag en åker där de sätter potatis (tror jag i alla fall). Då blev det tvärstopp igen och jag klämde in bilen på en plats där det var högst tveksamt om jag kunde stå ur militär synpunkt. Men det kom ingen och jag var snabb. Storkarna plockade mask tillsammans med råkor och kajor.

När ungarna är små går det åt väldigt mycket mask i ett storkhushåll. 

Den här pampiga gladan passerade plötsligt över mitt huvud. Här kände jag mej rejält uttittad. Den kände antagligen till att det faktiskt pågick en militär övning...

När det började skymma kom jag fram till mitt boende, ca en och en halv kilometer utanför Kåseberga. Det här var ett mer "upscale" BnB med hotellrumsstandard som hette Vinkille BnB. Det var en gård som de renoverat och parkeringen var en gammal gödselplatta. Det var mysigt men på ett annat sätt än Albertsgården. Det fanns också ett kök där man kunde laga mat och ett kylskåp för gäster. Perfekt för jag reser ofta med matsäck och det kan ju vara gott med en kyld dryck när man kommer hem efter en heldag i naturen. Jag var den enda gästen, men under sommarmånaderna är det fullsatt. 

Vid vägkanten satt den här som väl bara kan vara en stenskvättehona, eller en juvenil om det finns så här tidigt på säsongen?

Ca 150 meter från min parkering såg jag en mörk skugga uppe i ett träd. Jag körde ut med bilen igen, för att reka inför morgondagens gryningstur, och passade på att ta en närmare titt. Det var en glada.

Den satt där för att de hade ett bo i samma träd. Det ligger en fågel i boet, men det kunde jag bara se med kikaren. Den här gladan kanske jag kunde få några bra bilder på senare. Jag skulle ju bo här två nätter och den där "ringen med stenar" kan man väl inte ägna all sin tid åt... 

Hej så länge,

Lena

Skåne del I

För mej så är det här Skåne. Storkar på taket till en stor gårdsbyggnad. Dessa storkar bor på Flyinge Kungsgård, som är en av landets tre riksanläggningar för hästsport. Här har man hjälpt storkarna med en stadig plattform att bygga på. 

Jag var på en kort tur till Skåne förra helgen och kom fram sent på eftermiddagen till Flyinge. De var stängt och ganska öde men några ryttare trotsade den isande vinden. De må se soligt och vackert ut med det blåste 18-20 m/s i byarna och jag hade vinterjacka, mössa och vantar.

Storkar är stora fåglar med ett vingspann på 180-215 cm. Vinden gjorde det svårt för den här storken att klia sej och den fick hela tiden parera med vingarna. 

När den istället bestämde sej för att flyga var det bara att fälla ut de stora vingarna och fångas av en vindby. Det fina med att titta på storkar här är att även om de bor på taken på rätt höga byggnader, finns det många par att titta på och man kommer nära husen. De är ju dessutom vana vid att det rör sej folk och hästar runt byggnaderna så man stör dem inte. 

Här ger den sej iväg för att leta efter något smaskens till fredagsmyset.

Det här är en annan individ som är på väg in mot sitt bo. Vad som inte framgår av bilden är hur vinden får fågeln att fara lite hit och dit inför landningen på hustaket.

Här ser man hur det blåser på fjäderdräkten och den landar galant trots att det såg vingligt ut när den kom nära boet. 

De påbörjar direkt hälsningsseremonin genom att resa upp näbben och klappra med den.

Här klapprar de högljutt med varandra och vinden tjuter runt de stora stallbyggnaderna. Det vore kul att åka hit när det är halvstora ungar i boet eller när de börjar övningsflyga. 

Bakgrunden blir ju lite andefattig men solen strålade från en klarblå himmel och då får man ta det. Hemma snöade det så jag fick väl ändå vara nöjd. 

En annan fågel som också "hör till" för mej under en tur till Skåne är förstås röd glada. Det seglade runt två stycken vid Flyinge och jag fick några bilder på en. 

Gladorna ser man hela tiden, ofta från bilen på ställen där man inte kan stanna. Jag fick flera chanser men alltid mot blå himmel. Hela helgen präglades av isande vindar och sol. Det finns även brun glada, som ska vara en av världens vanligaste rovfåglar. Men i Sverige ser man den sällan och jag har aldrig sett någon. 

Gladan får avrunda detta inlägg. Jag fick en guidad fågeltur under helgen av en känd bloggare här på FS. Ni förstår säkert vem. Mer om det i ett annat inlägg.

Så här såg det ut när jag åkte ner. Det var snöstorm från Uppsala till ca 2 mil före Jönköping. Där fick jag stanna och ta bort frusen snö från sensorerna framtill på bilen för den larmade att jag höll på att köra på något. Nummerskylten och halva framljusen vart också täckta. Det hade jag inte ens sett då jag stannade för att ta bort snöklumpar från vindrutetorkarna (3 gånger). Det var bättre väder i Skåne. 

Hälsningar Lena

Glada!

Glada stod förstås högt på min lista under resan till Skåne. Oftast såg man dem så här dvs högt upp, flygande över landskapet, ofta dessutom från bilen.

Min räddning blev en lantbrukare som kom körande med traktor och harv på ett fält där jag råkade stå på andra sidan ett litet vattendrag (vid Vomb). Fem glador cirklade efter harven.

Wow, nu gällde det bara att hänga med och invänta att någon skulle komma lite närmare och lägre.

Solen strålade och gav en del hårda skuggor, men i vissa lägen blev också fåglarna bra belysta och jag behövde inte oroa med för höga ISO eller för långa slutartider.

Till slut kom en praktfull glada rakt över huvudet på mej och jag fick en serie bilder på den vackra rovfågeln.

En bra avrundning på den dagen.

Hälsningar Lena