Här får du en härfågel Margareta

Tidigt en morgon längs en gropig väg på Ungerska landsbygden. 

Vi är ute för att spana efter härfågel, en fågel som helst vill häcka i öppet odlingslandskap, där den kan fånga stora insekter och små ödlor. Solen har inte gått upp ännu och det är lite "grusigt" i ögonen.

Här är gömslet och vi skymtade en härfågel redan när vi kom med bilen. Den har sitt bo i det stora grå blocket som inte är sten utan en sorts lera. Vår guide lägger ut mjölmaskar och lite annat gott i små nedsänkta skålar på blocket. Dessa kommer inte härfågeln att bry sej om men det finns en del andra småfåglar här som gillar dessa godsaker och dessutom har en hel familj som vill ha mat.  

Vi har inte mer än satt och i gömslet så är den på plats och visar upp sej fint med resta fjädrar på huvudet.

Solljuset är ännu mycket blygsamt och det är kallt, frost på marken kunde vi konstatera. Det är mycket kallt för årstiden.

Vallmon blommar dock vackert längs vägkanterna för det var betydligt varmare bara veckan innan och försommaren har definitivt nått dessa delar av Ungern.

Härfågeln är på väg ner mot sitt bo med en liten insekt till sin hona.

En liten mumsbit denna gång. Det är honan som ensam sköter om ruvningen under de 16-18 dagar det tar. Ljuset kommer aldrig att nå boöppningen så länge vi sitter där. De som sitter på eftermiddagen kommer dock att få fint ljus här.

Härfågel kom ungefär en gång i kvarten eller möjligen var 20:e minut. Mellan dess besök tittade vi förstås på allt annat som dök upp, t ex kom en blöt hare rätt tidigt på morgonen. 

Den kom väldigt nära gömslet innan den anade att det nog var några som satt där. Då blev den lite osäker och flyttade sej bort en bit. 

Här sitter min gömslekompis Magnus och spanar. Hans gamla Nikon hade ett högt slutarljud, med det brydde sej varken haren eller några fåglar om.

Vi sitter bakom glas vilket förstås dämpar ljudet och gör att man kan föra viskande konversationer, om man behöver prata om något när man har National Geographic live rakt framför sej.

Solen gick upp och ISO ner samt att slutartiderna blev kortare och kortare. Trots att härfågeln inte är en alltför liten fågel går det undan när den kommer inflygande.

De svartvita vingarna har ett vackert mönster när den breder ut dem. På engelska heter den Hoopoe, vilket ska efterlikna dess läte.

Den är underhållande att titta på och flyger troget iväg på jakt så fort den matat honan. 

Enligt Wikipedia förekommer härfågeln i grekisk mytologi där Tereus förvandlas till en härfågel. Kanske var det därför den visade upp sej för Margareta i Aten, för att ge rätt stämning. 

Vi hade en trevlig förmiddag med härfågeln och en hel del andra arter som t ex den vackra blåkråkan, men den får komma i en annan blogg.

Hälsningar Lena

Påskhararna smider planer...

Eftersom solen inte går ner förrän vid åtta på kvällen, hann jag ut en kort sväng till Gredelby hagar i Knivsta. Promenerade genom både gegga och snö innan jag kom upp på fastare mark bland glesa träd och enar. Jag såg att det rörde sej något på marken och upptäckte snart en hare, den hade också upptäckt mej. Kolla in de imponerande långa morrhåren.

Sedan såg jag att det var inte bara en utan två harar. Hmmm....det måste vara påskharar. 

Man kan ju inte låta bli att undra vad de håller på med så här års ?

Här verkar den ena ladda med lite skuggboxning. Det skvätter fina vattendroppar. 

De har mej under uppsikt men verkar tycka att det är OK med en fotograf, så länge jag håller ett lagom avstånd.

Eller, vad nu?...

Jo, det verkar vara OK. Jag lämnar hararna som äter kvällsmat och garanterat smider planer inför vad de ska hitta på i påskhelgen.

Hälsningar Lena

Harens morgonbestyr

Söndag morgon och klockan är halv sju. Jag krypkör längs en smal grusväg någonstans mitt i Skåne och får syn på en hare som sitter lite besynnerligt. Jag stannar bilen och hoppas att det inte ska komma någon annan, för det kommer inte att gå att köra förbi mej som jag står just då. Jag hissar ner sidofönstret och tar några bilder. Inser att haren tvättar sej på bröstet. Den har noterat mej men fortsätter lugnt med sina bestyr.

Kompisen, eller möjligen maken/makan, verkar inte ha vaknat riktigt än för den ligger lågt en bit bredvid. Den ser mej också, men avvaktar. 

Dax att tvätta magen....Jag slår av tändningen och sitter stilla. Nu vill jag verkligen inte att det ska komma en bil. Det är dock fri sikt långt åt båda hållen så skulle någon komma ser de mej utan problem. Dessutom är det en väg som frekventeras av fågelskådare som ofta stannar och står stilla, ibland även på fel sida av vägen. 

" - Hmm, är du kvar?" 

Haren fortsätter med morgonbestyren och tvättar de nedre regionerna, eller så tar den möjligen några "blindtarmspiller". En boost med protein och vitaminer på morgonen kan ju inte vara fel. Haren vet när det kommer träckpiller från blindtarmen, att de ska ätas upp och gå genom systemet "en gång till". 

Den kollar av mej igen men det verkar OK att jag sitter där och smattrar lite emellanåt. Tack och lov inte en bil i sikte. Inga morgontidiga fågelskådare här inte.

Sedan följer lite fotvård. Naglar, bakben och tassar. Den har inte rört sej ur fläcken sedan jag kom.

Undrar om det är klart nu...

Nej, inte riktigt. Först måste man ju sträcka på sej, ordentligt. Ni som har hund känner igen den här posen. Den trampar med framtassarna, sträcker och drar.

Sedan gör den en sån härligt ryggstretch att jag riktigt känner hur det knakar. Den skjuter rygg två gånger och det ser faktiskt skönt ut.

Nu är den klar och verkar ha siktet inställt på frukost. Det häpnadsväckande är att den nu bestämmer sej för att komma ännu närmare mej där jag sitter i bilen med kameran ut genom det öppna fönstret. 

Solen har stigit ytterligare men det är fortfarande frostigt i gräset. Här verkar det lagom grönt och gott.

Kompisen ser lite trött ut men har börjat äta och flyttar sej med några långsamma halvskutt alldeles nära. Det svarta fältet på svansen betyder att det är en fälthare (fast det kanske inte ens finns skogshare här).

Den bryr sej inte heller om fotografen. Kanske är just dessa två vana vid bilar och kameror, men jag har inte sett det hos några andra harar som snabbt skuttat iväg när jag skymtat dem på samma plats dagen innan. Jag har åtskilliga bilder på skuttande rumpor (som jag nu kan rensa bort).  

Jag startar bilen och kryper sakta iväg från hararna som mumsar i sej frukost. Helt ensam vid Vombs ängar en strålande vacker men krispig söndagsmorgon.

Hälsningar Lena

PS. Bilderna är nytagna. Jag var på en kort visit i Skåne över helgen. Mer om det senare.

Morgonskutt

Tidigt en morgon på väg till jobbet körde jag en spaningsrunda längs en mindre väg och fick syn på dessa två harar. Jag parkerade och öppnade fönstret på förarsidan, sedan var det bara att sitta där med kameran och titta på dem. 

Den hör kamerans ljud och vet att jag är där men tycks inte bry sej alltför mycket. 

" - Vill du att jag ska springa lite kanske?..." Den viftade med framtassarna i luften och såg faktiskt ut som att den retades. Jag ville ju gärna att den skulle göra något mer än bara sitta still.

" - OK! Jag tar några morgonskutt!"

" - Blir det bra så här? Lagom snabbt och inte för långt bort..."

" -Sträcker ut lite..."

Vid det här laget hade hare nummer två insett att den höll på att bli lämnad och den kom farande från höger i spänstiga skutt.

De skuttade inte så långt utan stannade på vad som verkade vara en bra plätt för att fortsätta äta frukost. 

Jag lämnade hararna i det guldgula och fortsatte till jobbet. Trots att jag måste vända bilen brydde de sej inte och jag fick en fin stund med hararna.

Hälsningar Lena

18/100 Av springarnas ätt

I morse fick jag möjlighet att vara ute lite i tjänsten för min doktorand är bortrest. Då mötte jag den här...jag hoppas ni ser öronen till höger om stolpen.

Haren verkade inte det minsta bekymrad över att jag stod på vägen med min kamera....

....lite vårkänslor som påverkar omdömet kanske. Den skuttade i alla fall fram mot mej...

..och vek sedan av. Nu tyckte den nog att kamerasmattret var lite läskigt för den ökade på tempot när den passerade mej. Den hade flera kompisar i området men ingen som poserade så här villigt. För en gångs skull satt jag inte i bilen när hararna visade sig. Ännu ett vårtecken, eller vad tycker ni ?

Titeln på inlägget kommer från Dan Anderssons Sissi av Lasso.

Hälsningar Lena