Glimtar från Island: Strömanden och några andra fåglar vi stötte på

Det var ju inte en fågelfotoresa vi gjorde på Island, men jag hade 100-500 mm zoomen med för den kan vara användbar till annat än fåglar. Jag visste att det fanns gott om vissa fågelarter som t ex sångsvanar, ejder och snösparv. Mötet med strömanden vid Gjain gjorde dock att jag började spana mer medvetet, i synnerhet när vi stannade. Det här är en privat (ordentligt skyltat) rastplats, som bara var en grusplätt vid vägen, men OK det var rätt vackert.

Där hittade vi strömanden igen, dock bara en ensam hanne. Den är en stannfågel på Island men häckar också i nordliga delar av Nordamerika och Asien, vid strömmande vattendrag. Den ses mycket sällan i övriga Europa, med endast två fynd i Sverige på 1800-talet (enligt Wikipedia).

Den är oerhört vacker och här kunde jag lätta fotografera den med zoomen. Det gick dock inte att få till en lägre vinkel då det sluttade kraftig ner mot vattnet och var väldigt blött. 

Två arter som vi stötte på överallt var rödbena (ovan) och enkelbeckasin. Rödbenan är av underarten isländsk rödbena (Tringa totanus robusta) som häckar på Island och Färöarna. Merparten övervintrar på de brittiska öarna, men även regelbundet i Danmark, Tyskland, Nederländerna och i Skåne.

Rödbenorna kunde närmast betraktas som hyperaktiva, eller så var det mängden av dem som gav det intrycket. Ljudet av enkelbeckasinerna ljöd också på många ställen där vi stannade, och vi såg dem men jag brydde mej inte om att försöka fånga dem på bild. 

Rödbenan tiggde om att få bli fotograferad. Den här satte sej på en stolpe någon meter ifrån mej då jag egentligen fotade hästar i en hage. Den blev snart bortkörd av en annan individ som också ville sitta på just den stolpen och posera. 

Ett roligt möte var med det här vackra paret av svartnäbbad islom. Vi stod på en strand vid Myvatn på norra Island och dessa två kom simmande mot oss. Det finns gott om svartnäbbad islom i världen tex i Kanada, norra USA inklusive Alaska och på Grönland, men på Island är populationen bara ca 300 individer.

Den är mycket vacker, vilket egentligen alla lommar är, men nu hade den dessutom sin finaste kostym på sej. Det är en stor lom, ca 80 cm lång med en vingbredd på upp till 140 cm och en vikt på 4 kg.

De bildar par för livet och eftersom båda könen har samma färgsättning antog vi att det här var herr och fru. Vi stod på stranden och såg dem lugnt simma förbi oss.  

Vi Myvatn fick jag också syn på en liten flock spralliga smalnäbbade simsnäppor. Det är en art som uppvisar omvänd könsordning, där honorna är de som är mest dominanta, de är större och har färgstarkast fjäderdräkt under häckningen och överlåter ruvning och ungarna till hanen.

Jag har sett enstaka smalnäbbade simsnäppor i Sverige,  t ex i Fyrisån nära jobbet. De är mycket lätta att känna igen då de födosöker, även på långt håll. De har en speciell teknik då de på grunt vatten simmar runt i små cirklar för att skapa en vattenvirvel som tvingar upp byten till ytan. Det ser ganska roligt ut och man förstår direkt vad det är man tittar på.  

Simsnäppan är en flyttfågel som häckar i arktiska områden och jag minns att vi såg den på Svalbard. Den häckar i även norra Sverige och de få jag har sett är antagligen under flytt. Vintern tillbringar de ute till havs i stora flockar.

Avslutar med sångsvanar för det finns stora mängder av dem på Island och det är den enda arten av svan på ön. Vi såg många par vid sina bon längs vägen, givetvis på platser där det inte gick att stanna.  Dessa, plus ett 20-tal andra, hade landat i en "blå pöl" utanför Myvatn, mest för att bada såg det ut som. Det här paret ville dock inte bli störda.

De hade bara ögon för varandra.

Hej så länge, 

Lena

Den lilla ringvägen

Egentligen kallas den "Gyllene Cirkeln" men man kan lika gärna säga "Rundresa från Reykjavik" eller varför inte "Lilla ringvägen". Den börjar oftast vid en historiskt mycket intressant och imponerande plats, Tingvellir eller Þingvellir, en nationalpark av UNESCO utsett till världsarv. Vi hade en stuga i Selfoss och kunde därför vara på plats långt före bussarna från Reykjavik och det var bara ett fåtal bilar på parkeringen när vi kom. Första bilden visar vattenfallet Öxarárfoss i den stora ravinen vid Tingvellir. 

Från vattenfallet kan man vandra i ravinen till en plats som bl a använts för avrättning genom hängning, många domar har utdelats här enligt en informationstavla. Tingvellir är belägen mellan den Nordamerikanska och Eurasiska kontinentalplattan, vilket gör den stora ravinen geologiskt intressant. En förklaring till hur den bildats är att den är en del av den kontinentalspricka som sträcker sej genom Atlanten från syd till norr och utvidgar sej med ca 2,5 cm per år. En alternativ, och kanske mer trolig, förklaring är att Tingvellirs spricka bildats genom magma- och sprickrörelser i ett system kopplat till vulkanen Hengill.

Det är hur läckert som helst att vandra här och fritt fram att klättra upp i ravinens ena ände. Jag skrev i mitt första inlägg från Island att det tog sex dagar innan vi såg solen, men vi hade korta solglimtar på förmiddagen under vår första hela resdag på ön.  

Om man går tillbaka genom sprickan och sedan fortsätter i motsatt riktning kommer man till Lögberg. Det var här som islänningarna höll sitt första riksmöte år 930, det sk Alltinget, en lagstiftande och dömande församling. 

Här har jag klippan Lögberg bakom mej. Den hade utmärkta akustiska egenskaper och här föredrogs tingsordningen av lagsagomannen. Platsen användes också som domstol. Man kan lätt föreställa sej folket samlat på den vida ytan framför mej där man nu byggt promenadstråk. Det här är ett stort ställe och man behöver ganska gott om tid för att se hela. Vi stannade nog ett par timmar och gick ändå inte hela vägen till besökscentret. 

Nästa etapp på denna "rundresa" som vi kände att vi också ville se var Geysir. Nu uppvisar inte själva Geysir längre någon sprudlande aktivitet men Strokkur sprutar vatten i högan sky med ca 5-10 minuters mellanrum. Det finns också en del andra bubblande pölar och jag fastnade för den här blå kokande kitteln och fick ett sprut från Strokkur i bakgrunden.

Jag mindes från Margaretas inlägg att man skulle invänta Strokkurs utbrott och ta en bild precis när den är på gång. Då bildas en stor blå bubbla. Det här var inte alls så lätt som jag först trodde. Det går väldigt fort när det väl sker och efter några misslyckanden valde jag att ställa in "pre-capture" på kameran, ett läge som jag normalt bara använder vid fotografering av flygande fåglar. Det fungerade utmärkt.  

Det här är två bilder senare och efter denna blir det bara en explosion av vatten som inte fungerar så bra på bild när det är mulet. Det blåste också lite nyckfullt och om vinden plötsligt vänder mitt i detta event blir man blöt. Som ni kan se var det inte så mycket folk här och det märktes på några av de riktigt populära sevärdheterna att turistsäsongen inte riktigt kommit igång ännu. Det var därför vi valde att åka så tidigt på sommaren. Även om det inte ser ut att vara så mycket folk var det nästan fullt på parkeringen (den närmaste).

Från Geysir tar det nio minuter att köra till Gullfoss. Det är ett vattenfall som hör till den Gyllene rutten, men här kände vi oss rätt trötta på att följa strömmen och även om vi såg fallet stannade vi inte särskilt länge. Jag ville ju vidare till ett ställe som Margareta hade med i sin blogg och som jag hade högt upp på min önskelista över platser jag ville se på Island. Dit kunde inte heller busslaster med andra turister åka och det ingår sålunda inte i den "Gyllene cirkeln". 

Den lilla dalgången Gjain kan bara nås med fyrhjulsdrift och det finns nog inte plats för mer än kanske 8-10 bilar när man kommer fram. Det är en liten dalgång som är häpnadsväckande vacker, även om färgerna i naturen inte alls var lika mättade så här tidigt på säsongen, som när Margareta var där i september. Notera hur öde naturen är i ovankant. Så såg det ut när man körde in till detta ställe, gråsvart lava och lavagrus, sedan öppnade sej dalen. 

Vi klättrade ner och förundrades över grottorna som man inte ser när man står på kanten. Det spelades visst in scener till Game of Thrones här och det kan man förstå. Det känns nästan som en fantasivärld och vi är i stort sett ensamma. Som ni kan se väljer en del att inte klättra ner.

Det strömmade vatten i små forsar längs dalens botten. Mossan var tjock och otroligt grön. Man kunde också se hur växtligheten var på gång att ta fart.  

De låga björkarna hade musöron och skiftade i gröna nyanser. Jag använde en slutartid som gav viss mjukhet åt det strömmande vattnet, men jag kunde fortfarande handhålla kameran. Jag bar varken stativ eller fotoryggsäck ner hit utan hade 16-35 mm på kameran och 24-105 mm i jackfickan på min rymliga vinterjacka (som behövdes).  

Dalgångens väggar hade de mest underliga formationer som bildats när lavan stelnade. Basaltpelare som vi skulle stöta på betydligt mer av på andra ställen.

Det var svårt att slita sej från denna miljö och jag skulle väldigt gärna besöka denna plats vid olika tider på året. Jag har tittat på Margaretas bilder igen och de ser helt annorlunda ut. När vi var på väg att påbörja klättringen upp till bilen pekade plötsligt min sambo mot vattnet bakom mej och frågade " vad är det där?"

Där låg en vacker fågel som först fick mej att utbrista rödhalsad gås, men den röda färgen var ju på fel ställe. Den var dessutom för liten. Nu svor jag förstås över att telet låg kvar i bilen. Jag kunde bara inte föreställa mej att jag skulle få användning för den här nere och jag var inte så sugen på att bära hela ryggsäcken.  

Den vackra anden jobbade på mot strömmen och vi såg snart att den dessutom hade makan med sej, en något mer blygsamt färgad individ. De var rätt oskygga och kom så pass nära att jag kunde ta dessa bilder med 105 mm, men en större brännvidd hade varit önskvärt. Vi listade ut att fågeln heter strömand. Den häckar främst i de nordliga delarna av Nordamerika och Asien, men även på Island.

Hej så länge,

Lena