Projekt vit stork

En av anledningarna till min jobbresa i södra Sverige var ett studiebesök i storkhägnet vid Fulltofta. Det ligger vid en våtmark och områdena runt om betas av nötkreatur just nu. 

Hägnet påminner lite om ett cirkustält i formen men består av nät som är tillräckligt finmaskigt för att förhindra påhälsning av kråkfåglar. Det är också rovdjurs-säkrat i nederkant för att mink och räv inte ska kunna gräva sej in. I hägnet häckar 25 par vita storkar. Eftersom vita storkar är mycket sociala fåglar har några frilevande valt att häcka i närheten av hägnet eller på stolparna som ingår i konstruktionen.  

Ljudet av klapprande näbbar är påtagligt och jag hör det i bakgrunden under hela mitt besök. Ett av storkparen som häckar utanför hägnet är omärkta fåglar och man vet sålunda inte var de kommer ifrån. De har hittat hit tillsammans med andra vita storkar som återvänt efter vintern. 

Storkarna bättrar på sina bon under hela häckningen och den här är nere nära där vi sitter för att hämta inredningsmaterial.

Staffan Åkeby, tidigare kommunornitolog i Höör och fd chef för Skånes djurpark, är en eldsjäl som haft olika roller i storkprojektet sedan det startade på allvar 1989. Han var min ciceron vid hägnet och kunde svara på alla upptänkliga frågor som jag hade och mer därtill.  

Storkfodret, som mest bestod av fisk, förvarades i ett frysrum i en byggnad som även hade ett kylskåp, ett värmeskåp, vatten och diskmöjligheter, förvaring etc. Det fördes loggbok av alla som är iblandade i matning och tillsyn av fåglarna samt att alla nyvärpta ägg noterades så att man kunde hålla koll på när de kläcks. Storkarna börjar ruva innan de lagt alla ägg och ungarna kommer därför att kläckas vid olika tidpunkt. Ungarna i en kull blir därför olika gamla. Storken har en annan strategi än höns som lägger alla ägg de vill lägga och inte börjar ruva förrän det är "fullt" i redet. Eftersom embryot inte utvecklas förrän hönan börjar ruva blir alla kycklingar lika gamla. 

Staffan passar på att samla in data från kalendern med rapporterade ägg. Det är viktigt för att ha koll på när äggen kläcks (efter ca 32 dagar). Storkungarna ska ringmärkas och det finns bara ett kort fönster under deras snabba uppväxt då det fungerar bra rent praktiskt och det infaller vid ca tre veckors ålder. 

Storkprojektet har en styrgrupp, projektledare och vice projektledare, men för att hålla igång verksamheten är man också beroende av volontärer. I nuläget har man ca 60 stycken och jag mötte två trevliga herrar som var där och bl a skötte matning, daglig tillsyn mm. 

När det började dra ihop sej för "storklunch" landade den här fågeln alldeles i närheten. Han skulle inte få någon del av maten. Det verkade dock som att han hade ett visst hum om att det skulle distribueras godsaker, så någon litet spill har kanske inträffat tidigare.  

Jag fick kliva innanför nätväggen och fotografera i hägnet, men jag använde enbart 100-500 mm tele och gick inte runt bland redena utan höll mej i utkanten längs den upptrampade stig som volontärerna brukade gå. Det här var också i anslutning till att de snart skulle få mat. I hägnet finns ett antal kameror av olika typ och på olika höjd. I bakgrunden kan man se ett par på stolpen.

Nättaket är tillräckligt högt och hägnet tillräckligt stort för att de vuxna fåglarna ska kunna flyga, vilket de också visade prov på. Vissa av storkarna kan dock inte flyga för att de är rehabiliterade från olika skador som gjort dem flygoförmögna. Dessa har hämtats i Polen och ingår i avelspopulationen.

Här kan man se att ungarna är lite olika gamla och att alla inte är lika försigkomna fast det vankas mat inom kort.

Någon kanske tycker att det ser trångt ut med så många storkar i hägnet men det är inte ovanligt att man ser vilda storkar som bor så här pass nära varandra. Jag har visat exempel på det från Portugal och Nina Erkenius har också visat hur de kan samsas många par i ett specifikt träd eller i en särskilt populär kraftledningsstolpe.

Här kommer lunchen och dessa ungar är betydligt äldre än de på den tidigare bilden, det skiljer sålunda både inom bon och mellan bon.

De här två glufsar girigt i sej av de små fiskarna som serveras. 

De vuxna fåglarna flyttar sej i allmänhet från boet när matserveringen äger rum, men inte många meter och de tycks inte vara särskilt störda av mannen med skottkärran som går lugnt från bo till bo. De långbenta ungarna växer fort och de blir flygfärdiga efter 58-64 dagar. Alla ungar som är tillräckligt stora samlas upp i ett hägn tillsammans och släpps ut vid det gemensamma storksläppet vid Hemmestorps Mölla i Veberöd, som i år äger rum den 26 juli. Det brukar dra en stor publik så kom i god tid om du vill uppleva detta. Inträde 120 kr för vuxna och då ingår kaffe. 

Det är hög tid för lunch och jag väljer att stanna kvar vid hägnet och äta det som finns kvar av min egen matsäck vid ett av de uppställda borden. Storkar passerar ovanför mitt huvud och kommer in för landning i de bon som de byggt i anslutning till hägnet. Näbbarna klapprar hela tiden.

När jag lämnar Fulltofta storkhägn passar de betande köttdjuren på att dricka i dammen. Nu ska jag vidare på min resa men kommer att göra ett sista stopp i Skåne innan jag kör vidare in i Hallands län där min nästa intervju/studiebesök finns.

Hälsningar Lena

Hemma-hos reportage vit stork

I Portugal finns det mängder med vita storkar. De första hittade jag i dessa husruiner då vi var på väg uppför en backe till borgen i Silves. De bodde "mitt i byn" och jag stod på en trottoar när jag tog bilden, med 24-105 mm på kameran. Vi skulle ju se en borgruin och då släpar man inte med sej ett teleobjektiv.  

Här är det småttingar i boet och i flera av de andra kunde man också se små storkungar sticka upp sina duniga huvuden. 

Uppe på toppen av kullen låg ruinen efter det medeltida slottet i Silves, en röd sandstenfästning med morisk design från 1100-talet. Grabben till höger hade förstås inte en aning om att han kom med på bild. 

Från slottsmurarna hade vi en spännande utsikt över stadsgatorna runt slottet. Jag gillar bakgården med tvätten och alla krukorna. Vi såg förstås också...

...rakt ner hos storkfamiljerna. Här hade det varit kul med 100-500 mm. 

Men jag bjuder på en något beskuren bild i stället, där man kan se att det är ungar i fyra bon och möjligen ungar på gång i det femte.

Efter vår historiska rundvandring i borgen åt vi lunch på lokal restaurang och hittade sedan ett litet ställe där man kunde provsmaka portvin. Som äkta turister slog vi oss ner och beställde provning för två, som vi sedan delade på fyra. Vi valde en torr vit, men det var ändå den mörkröda som var mest smakrik.

På väg tillbaka till bilen hittade vi den här storken, som faktiskt såg ut att ha TV i sin bostad.

De här storkarna hade hittat en perfekt boplats på några gamla silotorn, eller vad det nu var

Här kan man också se att det sitter sparvar inne i den stora bobalen. Vi fick senare beskrivet hur småfåglar skapar sina små bon tillsammans med storkarna.  

De vita storkarna tycks verkligen trivas bland människor och drar sej inte för att bo mitt i ett höghusområde. 

Den här storken bor i en stolpe ute på landsbygden och här kan man tydligt se alla de små grannar som den har i sin bobal. Det är sparvar och en typ av stare.

De små sparvarna till höger jobbar på att göra fler sparvar. Det är inte den gråsparv som vi är vana att se men jag minns inte vad arten hette. Hannen har ljusa kinder vilket gör att den påminner om en talgoxe på håll.

Storkarna gillar bra utsikt och väljer gärna att bosätta sej så högt upp det bara går. Här är det en "pensionerad" kran i hamnen i Portimao som blivit plats för två storkfamiljer.

Höga kraftledningsstolpar är också poppis fast en del har olika typer av spröt och pinnar för att förhindra att stora fåglar landar på dem och kanske dör på kuppen (och orsakar strömavbrott). Den här bilden är tagen vid en påfart till en motorväg.

Det här är en bild tagen genom framrutan i bilen och den är inte av särskilt bra kvalité. Högst upp sitter pinnar som ska hindra fåglarna, men det verkar som att de överlistat dessa och storkarna kanske t o m tycker att det är en fördel för det skyddar dem mot stora rovfåglar.

Hej så länge,

Lena

Skåne del I

För mej så är det här Skåne. Storkar på taket till en stor gårdsbyggnad. Dessa storkar bor på Flyinge Kungsgård, som är en av landets tre riksanläggningar för hästsport. Här har man hjälpt storkarna med en stadig plattform att bygga på. 

Jag var på en kort tur till Skåne förra helgen och kom fram sent på eftermiddagen till Flyinge. De var stängt och ganska öde men några ryttare trotsade den isande vinden. De må se soligt och vackert ut med det blåste 18-20 m/s i byarna och jag hade vinterjacka, mössa och vantar.

Storkar är stora fåglar med ett vingspann på 180-215 cm. Vinden gjorde det svårt för den här storken att klia sej och den fick hela tiden parera med vingarna. 

När den istället bestämde sej för att flyga var det bara att fälla ut de stora vingarna och fångas av en vindby. Det fina med att titta på storkar här är att även om de bor på taken på rätt höga byggnader, finns det många par att titta på och man kommer nära husen. De är ju dessutom vana vid att det rör sej folk och hästar runt byggnaderna så man stör dem inte. 

Här ger den sej iväg för att leta efter något smaskens till fredagsmyset.

Det här är en annan individ som är på väg in mot sitt bo. Vad som inte framgår av bilden är hur vinden får fågeln att fara lite hit och dit inför landningen på hustaket.

Här ser man hur det blåser på fjäderdräkten och den landar galant trots att det såg vingligt ut när den kom nära boet. 

De påbörjar direkt hälsningsseremonin genom att resa upp näbben och klappra med den.

Här klapprar de högljutt med varandra och vinden tjuter runt de stora stallbyggnaderna. Det vore kul att åka hit när det är halvstora ungar i boet eller när de börjar övningsflyga. 

Bakgrunden blir ju lite andefattig men solen strålade från en klarblå himmel och då får man ta det. Hemma snöade det så jag fick väl ändå vara nöjd. 

En annan fågel som också "hör till" för mej under en tur till Skåne är förstås röd glada. Det seglade runt två stycken vid Flyinge och jag fick några bilder på en. 

Gladorna ser man hela tiden, ofta från bilen på ställen där man inte kan stanna. Jag fick flera chanser men alltid mot blå himmel. Hela helgen präglades av isande vindar och sol. Det finns även brun glada, som ska vara en av världens vanligaste rovfåglar. Men i Sverige ser man den sällan och jag har aldrig sett någon. 

Gladan får avrunda detta inlägg. Jag fick en guidad fågeltur under helgen av en känd bloggare här på FS. Ni förstår säkert vem. Mer om det i ett annat inlägg.

Så här såg det ut när jag åkte ner. Det var snöstorm från Uppsala till ca 2 mil före Jönköping. Där fick jag stanna och ta bort frusen snö från sensorerna framtill på bilen för den larmade att jag höll på att köra på något. Nummerskylten och halva framljusen vart också täckta. Det hade jag inte ens sett då jag stannade för att ta bort snöklumpar från vindrutetorkarna (3 gånger). Det var bättre väder i Skåne. 

Hälsningar Lena