En nostalgitripp ner i djupet

Jag har börjat göra fotoböcker av våra digitala årskavalkader och har i veckan nått år 2020. Där hittade jag bilder från ett dyk vi gjorde på Tasmanien som var mycket minnesvärt. Jag försökte söka i bloggarkivet och hittade inte något inlägg där bilderna visats, så här kommer några. De flesta dyk vi gjorde på Tasmaniens sydöstkust var ganska grunda, sällan under 20 m. Vi fick dock veta att det fanns en riktig pärla som skulle vara dykbar (ur vind och strömsynpunkt) om vi var villiga att gå till 42 m. Vi fick en kort beskrivning av platsen och gjorde en negativ igång, dvs vi hoppade i från båten och sjönk som stenar, allt för att träffa rätt i den skreva som vi skulle följa för att komma till rätt ställe. Jag hade ställt in kameran enbart på erfarenhet från tidigare dyk och tog en bild på väg ner, det var mörkt i djupet. 

Efter en snabb nedstigning bromsade vi upp strax ovanför botten. Djupmätaren visade 42 m och det såg inte ut som något vi någonsin sett förut. Det var mycket fin sikt och fullkomligt magiskt. 

Jag minns att jag var euforisk och det berodde inte bara på miljön. Vi hade bara luft i flaskorna och på det här djupet kommer kvävet i luften att ge en rejäl berusning. Skämtsamt kan man kalla det "martinieffekten" , en martini per 10 meter, dvs vi var på fyra martini. Lyckligtvis hade jag fått till inställningarna på kameran rätt bra. Jag vet av tidigare erfarenhet att jag inte kommer ihåg fler knappar än tid, bländare och avtryckaren när jag passerat 35 m. 

De små blålila anemonerna finns bara i dessa vatten och utanför Nya Zeeland. Tasmanien är inte tropisk dykning utan snarare ett mellanting mellan kalla vatten och tropik. Vi dök tyvärr i hyrda våtdräkter, för vi orkade inte släpa våra torrdräkter runt halva Australien, och det var kallt (16-17 grader). 

Nu hade vi ju inte så mycket tid på oss och hann inte bli kalla på detta dyk. Vi hade bara åtta minuter på 42 m innan vi måste påbörja uppstigning. Om vi stannat längre hade vi behövt göra stopp längs vägen, för att inte dra på oss dykarsjuka, men med enbart en enkel 15 l flaska med luft fanns det inte tillräckliga marginaler för att göra den typen av stopp. Alltså håller man tiden, åtta minuter exakt. 

Vi lämnade motvilligt botten och började gå upp. Givetvis steg vi ganska långsamt och passade på att se oss omkring ordentligt i den skreva som vi bara svept ner genom i början av dyket. Men vi måste ändå gå ganska snabbt upp till ca 20 meter och då försvann magin (eller två martini) då miljön förändrades. 

Väggarna var helt täckta med små gula anemoner, men sikten blev sämre i det grundare vattnet. De små fina fiskarna minskade också i antal. 

Jag hittade en "rock lobster" i en skreva och gick så nära jag kunde med min 10-17 mm fish-eye zoom, bilden är dessutom beskuren. De är trots allt ganska stora skaldjur som påminner om en hummer fast utan de stora klorna. Jag såg sedan att det fanns minst 10 stycken i de smala öppningarna, men nu led dyket mot sitt slut och de klolösa humrarna fick vara. De fanns på andra ställen. Vi försökte göra ett dyk till här dagen efter men det var för strömt. Den här platsen kommer vi inte att få uppleva igen.   

Hälsningar Lena

Margareta Cortés 2026-03-12 22:23

Kan lite föreställa mig magin och dessutom upplelsen i kombination med 'martinieffekten'.
Förmodar ett dyk du sent kommer glömma. Dessutom lyckades du få med en knippe fina bilder.

Besvara