Vi åkte till Norge och möttes av regn

Vissa delar av Norge är lika torra som Sverige men ju närmare kusten vi kom på vår färd mor Runde desto tätare blev molnen. Vid en färjepassage ca en och en halv timme från slutdestinationen regnade det, även om solen skymtade mellan molnen ibland.

När vi körde över den enfiliga bron till Runde såg det ut så här, dvs ön syntes knappt. Termometern i bilen visade 13 grader. Semesterväder.....eller vad?

Vi installerade oss i campingens minsta stuga som kallas Svenskhytta, för det är bara svenskar som vill bo i den. Den är verkligen billig men innehåller allt man behöver och är mycket välplanerad, samt har havet nästan utanför dörren. Regnet avtog mot kvällen och vi gick en bit upp längs den branta stig man ska gå för att komma upp till fåglarna.  

Solen kom fram en kort stund och trotsade de mörka molnen, kanske fanns det hopp för morgondagen ändå....Bilden är tagen framför vår stuga men snett åt höger, rakt fram är det bara hav.

Nästa morgon var det mulet men uppehåll och vi gick ut tidigt för rekognosera, även om vi visste att lunnefåglarna inte skulle visa sej i några större antal förrän på kvällen. Halvvägs upp till utkiksplatsen blev det stopp....en storlabb.

Storlabbarna häckade på båda sidor om en stig man följer för att nå upp till toppen. Eftersom de hade sina bon på marken fick man inte gå utanför den märkta rutten.

Storlabben har väl inte det bästa rykte eftersom den kan vara både aggressiv och dessutom stjäl mat från andra fåglar. Men de var mycket intressanta att titta på och hade högljudda hälsningsseremonier när makarna möttes vid boet.

Vi upptäckte snart att det låg storlabbar lite överallt i terrängen och man kunde bara stå still och invänta att partnern skulle återvända.  

Storlabben delar på arbetet med bobygge, ruvning och ungvårdnad och lägger oftast två ägg. Fåglarna är stora som gråtrutar ungefär och försvarar sitt bo med aggressiva utfall och attackdykning, vilket vi skulle få se mer av senare.

De häckar helst på höglänta kusthedar på Svalbard, Island, Färöarna, Norge m fl liknande platser. De har inga naturliga fiender mer än kungsörn och havsörn, men ungar kan dödas av t ex katter, råttor och fjällräv.

Ungarna lämnar boet ganska snart efter kläckning men det tar ca 45 dagar innan de är flygga. Vi såg enstaka ungar men de var svåra att upptäcka i växtligheten och verkade ligga rätt lågt när båda föräldrarna var ute och skaffade mat.

En liten unge som väntar på lunch.

Båda föräldrarna verkade väldigt engagerade vid matningen. Maten är ofta fisk men tro inte att storlabben fiskat själv. Den är en sk kleptoparasit som jagar andra fåglar och tvingar dem att lämna ifrån sej (stöta upp) sin fångst till dem.

Den här lillen har troligen fått mat fiskad av en sula. Sulorna har ökat i antal på Runde och i takt med dem även storlabben. Vi fick t o m se en jakt mellan storlabb och sula, men fick tyvärr inga bilder på förloppet. Storlabben kan även jaga trutar, måsar och tärnor men drar sej inte heller för att äta fiskrens, andra sjöfåglar, ägg , bär och as.

Vi började närma oss lunchtid och nu sken solen från en blå himmel. Det blev plötsligt en större utmaning att fota de flygande fåglarna. 

Vädret höll sedan i sej under i stort sett hela vår vistelse på Runde och såväl vandring som foto blev i skarp sol, med sina för- och nackdelar. Vi behövde dock inte frysa, inte ens efter flera timmars stillasittande högt upp på sluttningarna.

Efter vår första rekognoseringstur åt vi en stor lunch och vilade inför eftermiddagsturen upp till lunnefåglarna. Mer om det mötet senare.

Hej så länge,

Lena

Semestercollage

Det blir mycket bilder när man är borta ett par veckor så jag avrundar vår resa till British Columbia med några collage. Hunden med de blå ögonen hette Nanuk. En jättelik blandras med bl a siberian husky, därav de blå ögonen. Har man hund och bor i vildmarken är det stora hundar som gäller, för de ger sej pumorna inte på...

Blandar med lite makro från den våta världen. De små röda anemonerna i högra övre hörnet heter jordgubbsanemon och jag kan avslöja att den lilla fisken bredvid den färggranna snäckan såg jag inte när jag tog bilden, den blev ett bonusdjur.

Sheryl med parter uppe till vänster är amerikanska kråkor. De påminner om korpar men är betydligt mindre. Den vackra ormen var stammis på kvällar och nätter då den alltid låg ringlad på ett varmt rör under en trappa tillsammans med en eller flera kompisar.

Nakensnäckor, fiskar och räkor fanns det gott om och även om sikten var dålig ibland går det alltid att fota smått. Då fungerar Canons 60 mm makro alldeles utmärkt för både fisk och små nakensnäckor.

Goda vänner på Rendezous med hunden Sam, en annan stor korsning, denna med misstänkt rottweilerinslag. Sam älskade råa morötter och fick alltid en när vi la ut med båten varje morgon. Han vaktade stället när vi var ute men en dag när vi kom hem satt det ett visitkort i ytterdörren.....Någon som kunde "prata med hundar".

Hälsningar Lena

Bald eagle

Man kan inte tillbringa två veckor i Kanadas vildmark utan att stöta på den amerikanska nationalsymbolen, den vithövdade havsörnen. Oftast ser man den så här....dvs man får syn på det vita huvudet i den annars mörkgröna omgivningen.

Ofta sitter den högst upp och spanar. En morgon med dimma gav lite extra stämning.

När vi var ute med dykbåten hade jag alltid en "landkamera" med 100-400 och spanade örn så fort tillfälle gavs. Avstånden blev oftast väldigt långa....

...och om örnen flög var det förstås åt fel håll.

Ett örnbo men ingen var hemma. Det här är betydligt större än det ser ut. Träden är grymt stora.

Den här har hittat ett riktigt coolt träd att sitta i.

Grova stammar och spännande former. Jag vet dock inte vad det är för träd. Här finns Douglasgran som blir enormt stora och ceder. Det gröna i bakgrunden tror jag är ceder men det behöver inte höra till denna stam.

Ibland kom vi lite närmare som t ex denna ungfågel som skrek och skrek för att bli matad. Vi såg, och hörde, båda föräldrarna men de satt högt upp och det var ingen ide att fota dem mot en ljus himmel.

Bästa tillfället att fota dessa pampiga örnar är när laxarna samlas i vattendragen. Då frossar örnar, fiskgjusar och björnar tillsammans. Det kan man göra i juli....men då är det ofta mycket dålig sikt om man vill kombinera örn och björn med dykning.

Tills vidare får vi nöja oss med att se dem på lite avstånd. Bästa fotomöjligheterna inträffar ju dessutom när man står med full dykutrustning och inte har en chans att greppa rätt kamera.

Hej så länge,

Lena

Udda djur

I ett förvånansvärt smalt utrymme ligger den store och vilar. En "giant pacific octopus" som var rejält stor för det är bara bråkdelen som syns av den åttaarmade bläckfisken. De har inget skelett och kan däför tränga in sej på vad som verkar vara helt omöjliga platser. Om man tittar noga kan man se att den har en sjögurka, en sjöstjärna och en gul naknesnäcka (bakom sjöborren) som "kompanjoner" i skrevan.

Det här är en riktigt "udda typ". En "puget sound king crab". De finns från Alaska längs hela västkusten ned till ungefär Californien. De ser ut som en korsning mellan en stridsvagn och en "transformer".  Det kan t o m vara lite svårt att förstå vad man tittar på.

Här en närbild där man faktiskt kan skönja ögonen mitt i bilden. De är orange med en svart prick i mitten.

På den här bilden kan man kanske få en viss uppfattning om hur stora de är.  De är rödorange och gula med en del blålila prickar när de är vuxna.   

Det här är en mycket liten (ca 3 cm) juvenil krabba. De ser ut som små kantiga orangefärgade stenar som rör sej över botten. Under det här dyket höll vi oss längs en bergvägg för det var mycket dålig sikt i vattnet. På ytan passerade en knölval längs väggen precis ovanför våra bubblor. Peter som var på båten var i extas när vi kom upp och trodde förstås att vi sett valen, men icke....Om man inte kan se längre än en halv meter missar man även en knölval. Han hade fått största upplevelsen under detta dyk för valen hade även kommit förbi båten på ett par meters avstånd och tittat på honom.  

Det här är en annan speciell varelse som man kan möta i vattnen runt British Columbia. En "wolf-eel" som närmast kan översättas till havskattål på svenska. De kan bli två och en halv meter långa och väga upp till 20 kg.

Huvudet är mycket likt den havskatt som man kan se i Skandinaviska vatten, men den är lång som en muräna. Vuxna djur är blågrå och kan se ganska grymma ut med sitt skrynkliga och ibland ärrade ansikte. Ibland kan man hitta två i samma skreva för de bildar par och vaktar sina ägg tillsammans.

Unga individer är brunaktiga och blir sedan blåare i tonen.

Den här är inte tjockare än min tumme men ser redan "gammal och tandlös" ut. Det finns dock en rejäl uppstättning tänder i munnen på varje individ. 

Efter en lång dykdag slår vi oss ner på verandan och tittar ut över Rainy Bay. I går skymtade vi faktiskt valen (mest troligt den Peter såg idag) när vi satt här. Vi såg den blåsa och så småningom visa stjärtfenan.

Det är helt vindstilla och fortfarande minst 25 grader varmt....kall dryck står på bordet, blixtar och batterier ligger på laddning...

....och på grillen ligger middagen.

Nästa inlägg bli en hajspecial.

Hälsningar Lena

Smaragdhavet

Jag brukar alltid mjukstarta med 60 mm makro när jag fotar undervattensbilder. Det är ett objektiv som alltid levererar och det kan bli lite blandat, t ex små fiskar som denna lilla "goby"... 

...en vacker nakensnäcka...

....eller en färggrann liten simpa.

Anemoner går alltid att experimentera med när man har makro på kameran.

Det är ju dock vidvinkelmotiven som ofta blir de mest spektakulära och så här häftigt mycket fisk var det när vi kom ner på en dykplats andra dagen. Vattnet i Barkley Sound är mycket grönt och kallas också Smaragdhavet.  Vattentemparaturen var ca 8 grader och det känns som ett slag i ansiktet när det är 30-35 grader i luften.

Båten har ankrat på denna plats och det gäller att hitta tillbaka till ankarkättingen när man ska gå upp, i synnerhet om det är strömt. Man gör ett tre minuters säkerhetsstopp vid ca 6 m och har man då inte något att hålla i kan man hamna långt bort från båten. Kättingen syns på denna bild och det ser ut som att den försvinner i ovankant. Det är för att vattnet är mycket grumligt ner till ca 6 m djup, sedan blir det betydligt klarare.

På bergsformationerna trängs alla former av liv. De stora vita anemonerna är typiska i området. man ser också olika musslor, små anemoner, havstulpaner mm.

Det var otroligt mycket fisk på denna dykplats, stora och små.  

Man kunde "lägga sej" tillrätta vid en vacker formation med anemoner och sedan bara invänta de stora fiskarna tills de bjöd på en trevlig komposition. Vid det här laget hade vi varit i vattnet ca 40 minuter och det började bli dags att leta rätt på ankarkättingen....jag antog att vi var ganska nära...

...men jag kunde inte se den. Började fota dessa vackra stora "rockfish" och insåg efter en stund att där var ju kättingen, bakom stimmet. När man väl vet var den är kan man njuta en stund till trots att tanken med luft börjar bli väldigt "lätt".

Vidvinkelbilderna är tagna med en fisheye så dessa fiskar var mycket nära. Hur häftigt som helst. 

Så här nöjd är man efter ett bra dyk och en hembakad kaka sitter perfekt precis när man kommit upp. Om ni tycker det ser ut som att den här killen har mycket konstiga prylar runt halsen är det för att han dyker med en sk rebreather. Det är en återandningsapparat som renar luften så man kan återanvända den.

Hej så länge,

Lena