Vidare vinklar under ytan

När vi ger oss av på nästa dykutfärd åker vi söderut mot Halsafjorden. Vädret ser lovande ut för dagen.

Det är vackert längs fjorden även om det inte är helt vindstilla. 

Denna dag har jag valt mitt vidvinkelobjektiv, en Tokina 10-17 mm fisheye zoom. Den är inställd på 11 mm,  för jag vill ha så lite vatten mellan objektivet och motivet som möjligt. Det betyder också att jag måste komma väldigt nära motivet för att det ska bli bra bilder. På väg ner mot djupare vatten noterar jag att det är många blåstrålar på en plats och närmar mej långsamt. Den vackra hannen simmar in precis framför kameraporten när jag tar denna bild. 

Kort därefter signalerar min sambo med lampan att han har hittat något spännande. En åttaarmad bläckfisk, alltid ett kul möte. Den är ganska liten och verkar aningen orolig. Jag närmar mej sakta och önskar att jag kunde hålla andan. Det går ju förstås inte, men om man rör sej stillsamt behöver man ju inte flåsa. Jag andas väldigt lugnt och går in i "fotomode", rör mej extremt långsamt längs botten...

Vi iakttar bläckfisken och min sambo närmar sej långsamt från andra hållet. Ibland kan man interagera med bläckfiskar och de kan hälsa på en dykares utsträckta hand med en ringlande tentakel. Vi har fått uppleva det både i Norge, här vid Tustna, samt med de stora åttaarmade bläckfiskarna i Kanada. Den här är inte intresserad utan väljer att simma iväg när vi kommer för nära.

Den simmar ut över den ljusa sand- och snäckskalsbotten, men slår sej ganska snart ner igen. 

Jag närmar mej igen och jag ser att den ringlar tentaklerna runt sej på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det kan vara en reaktion på att den inte gillar min närvaro. Även om dessa bilder är kraftigt beskurna kanske bläckfisken tycker att jag påträngande. Jag stannar där jag är och tar några bilder.   

Den ger sej sedan av igen och simmar ut bland tarebladen. Då får den vara för jag har ändå fått ett fint möte och den tyckte uppenbarligen att det räckte med fotoblixtar för denna gång. Det är bara dykare i dessa vatten tre veckor om året, så den här bläckfisken har med största sannolikhet aldrig sett en simmande människa förut.

Vi simmar vidare och jag noterar en plattfisk som ligger väl synlig på den ljusa sand- och snäckskalsbotten.

Den simmar iväg för att sedan landa på ett underlag där den är perfekt kamouflerad. På denna plats hade jag antagligen simmat förbi den utan att se den. 

Det är gott om småfisk bland tarebladen och när vi närmar oss grundare vatten blir det allt större stim. Jag spanar efter intressanta motiv som är lite större än tre centimeter...

Det hittar jag också. En riktigt stor torsk ligger och vilar (sover?) mellan tarebladen. Den ligger helt stilla när jag närmar mej med kameran och jag får ta ett par bilder innan den kvicknar till och slinker iväg i ett moln av vitt grums.

Under tiden som jag simmat runt och letat efter roliga motiv har min sambo passat på att plocka pilgrimsmusslor. De finns gott om dem bland snäckskalen och även om de också är rätt väl dolda, hittar man dem tämligen lätt.  Den här bilden är tagen med 60 mm makro och sålunda under ett annat dyk, men den passade bra här. De mörka punkterna som man ser längs skalets kant är ögon. Musslan har full koll på vad som händer runtomkring och sluter sej ofta helt när en dykare närmar sej.

Närmare ytan är det ljusare och småfiskarna stortrivs. Vi avslutar dyket och går upp för att avnjuta en lunch i solen, följt av ytterligare ett dyk. Mer från det kommer senare. 

När dagens dykning är avslutat och vi är åter i hamn väntar rensningen. Det är flera som plockat musslor och nu ska de öppnas, rensas och bli mat. Fyra dykare bildar en kedja för att göra det mera effektivt.

Första handgreppet, att öppna musslan utan att skada muskeln, är svårast. Kent som är proffs på detta står därför först i kedjan. När det är frågan om så här många musslor är det extra värdefullt att minst en person kan utföra detta snabbt och med stor precision.

När musslan är öppen ska gälar och andra organ avlägsnas, det är ganska enkelt och en av nykomlingarna i gänget blir snabbt bra på detta.

Min sambo har tränat ganska mycket och hans uppgift blir att skära loss muskeln, dvs mumsbiten,  från skalet. Det har också öppnats en och annan öl i samband med rensningen, men de är så koncentrerade att den blir stående efter första klunken.

En sista sköljning och godbitarna räknas, 103 stycken. Vi hade gissat på allt från 100 till 110. En fin fångst och vi njuter av några till förrätt redan samma kväll, tunt skivade med syltat ingefära, wasabi och soja. Färskare än så kan man knappast få pilgrimsmusslor.

Hälsningar Lena

En till undervattensblogg

Vi brukar ofta åka och dyka i Norge vecka 38, men i år blir det ingen resa till Tustna.  Plockade därför fram några bilder från gamla Tustnaäventyr som inte varit publicerade förut. Ni har antagligen sett snarlika, ni som läst min blogg länge, men just dessa bilder har inte varit med förut. Ovan en långa. De stöter man alltid på och eftersom det är en ganska nyfiken fisk är den inte så svår att få på bild.

En liten torskfisk, osäker på vad men den har en skäggtöm. 

En del motiv är vanligt förekommande som t ex denna ishavssjöstjärna. 

De stora röda brännmaneterna brukar vi också alltid stöta på några exemplar av. 

Just denna manet hade en liten skyddsling bland sina brännande trådar. Det är ett vitlingyngel. De producerar en typ av slem som skyddar dem från de brännande nässelcellerna på trådarna och kan sålunda simma i skydd av dessa. 

Andra motiv som vi stött på men som är betydligt mer ovanliga är den här hula-hula maneten. Den kallas så för den ser ut att dansa i vattnet och då vickar "kjolen" vackert fram och tillbaka. De orangefärgade tentaklerna kan också variera i längd och ju längre de är desto mer svårfotograferad blir den förstås.  

Vi stötte på två av dessa udda maneter 2018, vid två olika dyk. Den här var betydligt djupare . Vi har aldrig sett dessa maneter någonstans, vare sej före eller efter vecka 38, 2018. 

För det mesta är vattnet klargrönt med en varm grön ton, vilket beror på att det är mycket partiklar i vattnet. Detta år hade vi ovanligt klart vatten (mindre partiklar) då blir vattnet blåare eller som här, blågrönt. Fisken på bilden är en berggylta.

De små snultrorna ser kaxiga ut när de visar huggtänderna. Den här är nog inte mer än ca 10 cm lång, så det är svårt att ta den på allvar. 

En av de jättestora anemonerna som vi alltid passerar då vi dyker i närheten av boendet på Tustna. För många år sedan hade en av dem alltid små räkor vid basen, men det har vi inte hittat på senare år. 

En liten anemon med vackra färger som jag hittade under bryggan där båten lägger till. 

Vi har också mött åttaarmade bläckfiskar under dyken vid Tustna under flera år. Bläckfiskar är bland de mest fascinerande djur man kan möta och ibland har de också varit förvånansvärt sociala. 

De kan också ändra färg från nästan vita med mörkare mönster till kraftigt röda. Skinnet kan också ha olika struktur beroende på vilken typ av underlag de sitter på. Den här tog en liten simtur, men flyttade sej bara några meter. Generellt uppfattar de inte dykare eller fotografer som något farligt, snarare något som man måste titta lite närmare på och kanske t o m sträcka ut en tentakel för att "smaka" på. 

Vi åker bort nästa vecka men inte till Norge utan till ett annat grannland. Det kommer förhoppningsvis en del bilder från den resan senare.

Hälsningar Lena

Under ytan i Nordnorge

Det har inte blivit så många dyk denna säsong, men vi gjorde ju några fler i Nordnorge än de då vi mest hade fokus på det ätbara. Så här långt norrut är det dock inte alls så mycket liv som t ex vid Saltströmmen, där vi dök förra sommaren. Det visste vi också från tidigare besök. 

Men kungskrabba fanns det och jag bjuder därför också på en närbild. Vi åt inte upp den här. När vi gjorde ett andra dyk och jag hade makro på kameran var det mycket svårare att hitta krabba än vid första dyket. 

Något som var häpnadsväckande var den rikliga förekomsten av bägarmaneter och att de var så stora. 

Ofta när vi ser dessa sitter de väldigt grunt på tareblad och är ca 3-5 cm långa. Här var de större än min handflata (vissa minst 15 cm) och de fanns i mängder ner till 10-12 meters djup. 

De här var så stora att det var svårt att fota dem med 60 mm makro. Men en detaljstudie kunde man förstås göra. 

Vi hittade också mängder med valthornssnäckor.

Här har det samlats flera stycken och man kan även se en äggsamling under snäckorna. Kanske de samlats för att alla var reproduktiva och de lägger sina ägg tillsammans. 

Haneskjell fanns det gott om även på denna dykplats och vi plockade några som blev förrätt när vi åt kungskrabba. 

Precis som pilgrimsmusslorna har dessa rader med ögon i kanten av skalet. De ser oss bra och de sluter sej ofta snabbt när en dykare närmar sej. 

En väldigt liten eremitkräfta. Det fanns större men just denna lilla fastnade jag för. Hen har en liten havstulpan på skalet som viftar med sina gälar som en gles plym.

Vi såg inte så mycket fisk men här är det i alla fall en sjurygg som vaktar sina ägg. Det var helt omöjligt att fota denna fisk i en bättre vinkel utan att störa den, så vi backade undan och lät den vakta sin barnkammare ifred. 

Hälsningar Lena

Kongsfjord med omnejd

I Kongsfjord fick vi bo i det högra huset, i en fullt utrustad lägenhet för fyra personer där det t o m fanns tvättmaskin och torktumlare. Det var inte vad vi bokat (eller behövde) men när vi slutligen kommit överens om ett pris för två nätter, som var betydligt lägre än att bo där en natt till ordinarie pris, och det enda andra alternativet var ett pyttelitet rum med "hostel" standard, så blev det detta. 

Vi hade en lanthandel med café ett par hundra meter från huset. Pyntat för turister var väl ganska uppenbart, men de hade ägg och det behövde vi. Vädret var extremt växlande och här var himlen plötsligt blå. 

Vi bestämde oss för att göra ett dyk från denna strand. Norrmannen i receptionen sa att det var OK att dyka där. Han sa dock inget om hur långgrunt det var. 

Vi hoppades på möjligheten att hitta en kungskrabba eller två, för en sista festlig måltid innan vi åkte hem. Det blev inga krabbor men när vi simmade runt på sandbotten fanns det mycket gott om "haneskjell". Det är en musselsort som bara finns norr om Lofoten och i vattnen runt Jan Mayen, Bjørnøya och Svalbard. De är mindre än pilgrimsmusslor (kamskjell på norska) men smakar lika gott. Man får bara plocka fler.  

Det fanns också en hel del eremitkräftor, men de fick vara ifred när vi plockade på oss en halv kasse med haneskjell. 

Sambon rensade med van hand de mindre musslorna på bryggan bakom vårt boende. Nu trodde vi att vi skulle få sällskap av de tretåiga måsarna som också bodde här...

...och hade sin utkiksplats på bryggans räcken. Men de här måsarna äter inte "rens" och inte en enda visade sej när vi bjöd på musselgälar och annat gott. Vi har vid andra tillfällen blivit bestulna på rensade musslor av fiskmås och gråtrut, men här var det inga problem. Det par som rensade några fiskar vid bryggan fick också vara ifred.

De kunde dock föra väsen på bästa måsmaner. Tyvärr såg vi också spår av fågelinfluensa här och i veckan läste jag att just tretåig mås har drabbats hårt i Nordnorge, medan det främst är skrattmåsar som drabbats i Sverige.  

Vi hade också silvertärnor i närheten som vi kunde spana på om vi gick ut på bryggan bredvid vår. De var riktigt duktiga på att precisionsskita om man kom för nära. 

Silvertärnor har kortare ben än fisktärnor och helröd näbb. Silvertärnan är det djur som är känt för att det flyttar den längsta sträckan mellan häckningsplats och övervintringsplats, vissa populationer flyger årligen ca 90 000 km! Inte illa för en fågel som väger drygt 100 g.

Här visar den upp sej fint med middagsmat i näbben.

Vi gjorde också en tur till Berlevåg, där tar vägen slut. Vilket man kan se på kartan som jag visade i förra inlägget. Längs vägen var det liknande bergsformationer som ut till Hamningberg, men inte alls lika mycket. Blåklockorna blommade i det karga landskapet.

Berg i platta skivor på högkant. Det ser verkligen annorlunda ut. 

Vädret i Berlevåg var ostadig och regnet hotade. Vågorna är ofta hårda utanför Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare lastas över i en mindre båt för att ta sig in till land. År 1975 blev nya vågbrytare färdigställda och därefter lägger fartygen till vid kaj. Bygget av vågbrytaren tog 70 år. 

Vi tankade vid macken i Berlevåg, gjorde ett snabbt besök i mataffären och hos glaskonstnären Daniela Salathés. Det blev dock inte fler bilder än de jag visar här.  

Vi åkte tillbaka till Kongsfjord och gick ut för att titta lite mer på fågellivet vid bryggorna där vi bodde. Solen tittade fram men oväder hotade igen.

Regnet var nära. 

En annan fågel som också höll till här är tobisgrissla. Här kommer en inflygande med mat till familjen.

De bodde i lådor under en av de stora bryggorna. Tobisgrisslan tillhör också familjen alkor, som lunnefåglar och sillgrisslor.

Från en annan brygga kom jag lite närmare inflygningen till en bolåda.

Det började bli sent och dags för middag. Med musslorna som vi plockat tidigare under dagen blev det en pastarätt med lite bacon, hackad vitlök och en skvätt vitt vin. Musslorna är så små att de behöver inte mer än 30-40 sekunder i stekpannan. Det här är en klassiskt rätt när vi är i Norge och dyker, fast oftast med stora pilgrimsmusslor. Tomaterna är från egen odling. De har varit med oss på resan i 10 dagar och är fortfarande mycket fina. 

Vi avslutade som kvällen innan med att sitta och titta ut på fåglarna och landskapet. Dagen efter påbörjade vi hemresan på drygt 1700 km. Den första etappen gick till Korpikylä, ca 740 km

Hälsningar Lena

Marulk - en lurig filur

Under ett dyk vid Tustna hittar vi en liten marulk. Den ligger fint kamouflerad på den ljusa sand- och snäckskalsbotten. Jag såg den inte förrän Fredrik riktade sin lampa rakt på den. Belyst med blixtljus framträder den bättre än den gör i enbart lampsken. De här fiskarna är riktigt svåra att få syn på.

Jag sjunker ner mot botten för att komma i rätt nivå bredvid marulken men jag ser att den rör lite på sej. Det här är en ganska liten marulk, ca 25-30 cm, och då är de nog fortfarande rätt försiktiga. En stor marulk bryr sej inte om vare sej dykare, kameror eller blixtar och man kan fota ett öga på dem med makro utan att de rör sej ur fläcken. 

Den här tycker att jag är för nära och flyttar sej en bit, men inte särskilt långt, så särskilt hotfull var jag nog inte.

Den kommer faktiskt tillbaka mot mej och visar upp sej mycket fint väldigt nära kameran. Vi är på ca 15 m djup, vattnet är klart och har den där speciella gröna nyansen som man förknippar med kalla hav. 

Marulken väljer att simma bort från mej över taren och jag fortsätter vidare.

Dagen därpå och i slutet av ett dyk har vi kommit upp på ca 5m. Där stannar man alltid och gör ett sk säkerhetsstopp i tre minuter, för att vädra ut kväve. Det är inte alls så klar sikt som på djupare vatten, men det finns fullt med småfisk och jag tar ett par bilder för jag har inget annat för mej. Jag antar att ni inte ser marulken? Det gjorde inte jag heller då jag tog den här bilden. 

Här hade jag fått syn på den. Ögat är mitt i bilden men bara delar av fisken är synlig. Den här är mindre är den vi mötte dagen innan och jag antar att den ligger här och lurar på småfiskarna med sitt "metspö" på huvudet.

Jag smyger runt en del av växtligheten och tar mej närmare. Jag ser att den anar visst oråd för den har lättat lite från botten. 

Jag ligger lite vid sidan om fisken (det är tareblad i vägen) och har placerat kameran med den välvda porten mitt framför marulken. Den borde nu se sej själv i porten. Den ligger i alla fall kvar och jag får ta ett antal bilder. Jag kan inte titta i sökaren med den position jag har utan förlitar mej på att fokuspunkten är någorlunda rätt placerad på fisken. Den är ju dessutom inte så stor. Det blir några bilder med acceptabel fokus på fiskens ögon och främre del av ansiktet.

Den tröttnar på mej eller på sin spegelbild och simmar några meter åt sidan. Jag tar en bild när den ger sej iväg och sedan avbryter vi dyket. Dykdatorn visar 60 minuter och då har vi sagt att vi ska vara på ytan. Fredrik har skickat upp den röda bojen som markerar vår position, så de vet att vi är nära och på väg upp. 

När vi bryter ytan småregnar det. Men det blåser inte och det är inte ytströmt, vi har haft en fint dyk med en perfekt avslutning. Det är bara att klättra ombord och invänta övriga dykare. 

Hälsningar Lena