Första dyken på 71 grader nordlig bredd

Vi vaknade till ännu en mulen morgon med ca 8 grader. Dagens ren gick fort för de gick utanför sovrumsfönstret. Det pågick ett byggprojekt bakom vår stuga och jag blev inte helt nöjd med bakgrunden.  

Jag smög ut med 100-400 på kameran och de var fortfarande kvar bakom vår stuga. Dessa renar går ju på en camping men det betyder inte att de släpper folk hur nära som helst. Man måste vara tyst och ta det lugnt. Så fort det började vakna människor i stugor och husbilar drog renarna iväg. Vi var ganska morgontidiga av oss... 

Den här var så fin så ni får en bild till. Efter ytterligare ett par tidiga mornar med samma djur kallad vi dem våra "frukostrenar".

Efter frukost åkte vi till en potentiell dykplats som en lokal dykare hade tipsat oss om. När vi stod och tittade ut över de stora besvärliga stenarna med halkig tång som vi måste passera för att komma i vattnet, dök det plötsligt upp små fenor på ytan. Tumlare! Initialt var de mycket nära oss men innan jag fått fram "landkameran" ur bilen hade de förflyttar sej en bit längs strandkanten.    

Det var helt uppenbart att de hade ett litet fiskstim som de jagade i och de simmade i cirklar. Ibland kunde man ana fisk som skvätte på ytan. Kul att få se, men chansen att vi skulle se dem under ytan visste vi båda var i stort sett obefintlig. De beter sej inte som "små delfiner" utan är väldigt skygga djur.  

Tumlarna var långt borta när vi till slut lyckats ta oss över de besvärliga stenarna och ut i vattnet. Vi hittade ett litet stim på grunt vatten men dessa fiskar är väldigt små. Inte tumlarmat tror jag. Vattnet var blåaktigt och 7 grader. Sikten var förvånansvärt bra. 

Lite djupare hittade vi större stenblock som var ganska kala med del anemoner och små sjöborrar. På den här bilden är det också ett par eremitkräftor mitt bland anemonerna. Vi simmade vidare. 

Mellan ca 12-18 m passerade vi genom ett vattenskikt med mycket dålig sikt. Sedan klarnade det upp en del men då var det betydligt mörkare. Vi simmade till ca 27 meter men det enda som verkade vilja posera för oss var småtorsk och enstaka plattfiskar. 

Äntligen hittade Fredrik det vi hela tiden letade efter. En kungskrabba! Ganska liten att stoppa i grytan, men finns det en så ska det väl finnas flera.

Jag kröp nära för jag hade 12 mm fisheye på kameran. Den såg fin ut med det var något som inte stämde, den var väldigt stilla... 

Fredrik petade lite på den och lyfte den sedan i ena benet. Det var en hona full med ägg på buken, men den var också död. Tyvärr, och det enda vi hittade förutom denna under dagens två dyk, och drygt två timmars sökande, var en ännu större som varit död ännu längre. 

Efter dyken skulle vi få fylla luft i våra flaskor från kompressorn hos Nordkapp dykkerklubb. 

Eskil, som visat oss flera olika platser att dyka på, kom och fyllde åt oss. Han sak att krabborna var lite oberäkneliga och att han kunde göra flera dyk efter varandra utan att se en enda och så plötsligt komma i på ett ställe och hitta mängder. Det fanns sålunda fortfarande hopp om en krabbmiddag och bilder på levande krabbor.

Det hade t o m hänt att stora krabbor letat sej in i hamnen i Honningsvåg och varit fullt synliga nedanför kajen vid lågvatten. Vattnet var klart ner till ca 5-6 m även här. Så här såg det ut precis utanför klubblokalen. 

Två dyk räckte inte för att suga musten ur oss helt denna dag så före middagen gick vi en tur från campingen upp till en utsiktspunkt som hette Skipsfjordutsikten. Det blev nästan fem km istället för tre (som en skylt antytt) och stigningen var 219 höjdmeter. Vi fick dock lön för mödan när vi kom upp och maten smakade mycket gott när vi ner till stugan igen (fast det älggryta istället för krabba).

De röda byggnaderna är hotellet på campingen och vägen som slingrar sej bort leder till Nordkapp, ca 3 mil norrut. Kanske skulle vi satsa på en tur dit i morgon... Det berodde helt på "vädergudarna". Det var aningen ljusare denna kväll än tidigare.

Hälsningar Lena

Att upptäcka Mageröya och "dagens ren"

Ön Magerøya (som stavas så här men specialtecken kan inte infogas i rubriken) har lite mer än bara Nordkapp och eftersom vädret inte inbjöd till ett besök på den nordligaste udden, där det dessutom kostar rätt mycket att parkera, körde vi mot en liten fiskeby som heter Gjesvaer. Det blev en bild på renar i deras naturliga miljö längs vägen och jag började fundera på om jag inte skulle ta minst en renbild om dagen, "dagens ren" alltså. Hittills hade det ju inte varit några som helst problem.   

Landskapet som först var böljande med mycket grönt blev plötsligt väldigt kargt och stenigt. Det här är en lång nedförsbacke, vilket knappt framgår av bilden, men vi stannade i alla fall längst ner för att fota lite. 

Som ni ser har vi också hemfallit till att skaffa en ny liten fotopryl. Det är min sambo som är bäst på att flyga med den men jag måste erkänna att det är rätt kul och vyerna blir helt annorlunda. Det här är mitt första fotoförsök från min första flygtur. Vi har inte haft den så länge...Mer om denna senare. 

Gjesvaer är en liten by med ca 130 fastboende som livnär sej på fiske och turism. Trots att Gjesvaer fanns redan på vikingatiden finns inga hus eller byggnader som är äldre än 1944. Tyskarna brände allt under kriget och hela det lilla samhället har fått byggas upp igen. 

En typisk gata med trähus i olika färger. Det finns en liten kyrka, en lågstadieskola och ett större företag där man processar fisk. 

På en husvägg hittar vi denna utsmyckning. Senare hittar vi kartan ingen på museét i Honningsvåg. Den är tecknad av holländaren Jan Huygen van Linschoten 1594 som deltog i William Barents första expedition för att finna nordostpassagen. Originalkartan finns hos kartsamlare Erling Walsøe i Gjesvaer.

Vi vandrar vidare och tyvärr visar sej den lokala grillen vara stängd. Turistsäsongen är i stort sett över när de stora kryssningsfartygen slutar komma, vilket är redan i början på augusti. 

Utanför den lokala affären hittar vi en karta till mellan postlådan och hjärtstartaren. Den här kartan är från Barents sista resa 1596, som han själv inte överlevde, och ska vara baserad på hans egna skisser och anteckningar. Förstora för att se mer av detaljerna. Bara 12 sjömän överlevde denna expedition då fartyget blev fast i isen och de fick rädda sej genom att ro en livbåt till Kolahalvön. 

Det är inte så mycket blommor i trädgårdarna och jag funderar lite över vad som tål att växa här över huvud taget. Just dessa gula, som även finns i vitt och orange, verkar dock trivas. Penséer är det vanligaste i blomlådor, de är ju tåliga. 

Min svåger som bor i Texas tycker att vi har konstig lutning på vår parabolantenn i Knivsta, så jag tog denna bild för att visa honom hur det ser ut på 71 grader nordlig bredd. 

Om man ska överleva som småföretagare på en plats som Gjesvaer måste man nog jobba med lite av varje. Om man förstorar framgår det av skylten att Sandnes gör just det, dessutom är det alltid öppet.  

Så här såg det ut på kajen utanför Sandnes multiservice. De gröna högarna är hopvikta burar som man fångar kungskrabba i. De ser mindre och smidigare ut än det som används av krabbfiskarna i Alaska, men här sköts också det mesta av krabbfisket från båtar som är mindre än 11 m och bara har två personer ombord.

Vi kör tillbaka mot Honningsvåg och konstaterar att vädret har om möjligt blivit sämre. Molnen ligger lågt och det regnar nästan...men det blåser inte så mycket....alltså är det dax för dykning istället. Kanske kan vi få tag i några krabbor till middag. Vi har den stora syltkastrullen med oss på resan.

Hej så länge,

Lena

Resan går vidare

Norr om Alta öppnar landskapet upp sej, storslaget och vidsträckt med stora mjuka former. Bebyggelsen är sparsam men det finns enstaka hus, spår av samer och strukturer kopplade till renskötsel. Vissa vägskyltar har namn på tre språk, norska, finska och samiska.

Mil efter mil och inte ett enda får slår det mej. Får vid vägkanten är annars ett väldigt vanligt inslag när man kör bil i Norge, även längs "stora" vägar. Här finns det inga får men naturligtvis ren. Träden och den blommande mjölkörten vi såg runt Alta är borta. Landskapet har blivit kargare.

Vi kör genom ett område med sten som jag tror kallas skiffer. Havet har nu öppnat sej på vår högra sida och sjöfåglarna sitter i grupper lite här och där. Nu bara måste jag ut ur bilen en stund så vi stannar bland stenformationerna.

Det här var väldigt läckert att vandra runt och jag förlorar mej en stund med kameran (och svär över den blaskiga himlen).

Här finns öppningar och prång där man kan kika in...

...sten, sten, sten...

...samt en och annan sommarblomma.

Mellan stenformationerna är det grönt, mjukt och mossigt...

Men, vad är nu detta? Skal från sjöborrar! Havet ligger ju ganska nära och det är nog måsar och trutar som släppt sjöborrarna på land, antagligen mot stenarna för att komma åt innehållet. Antar att de kan plocka dem när det är lågvatten, men jag blev ändå lite förvånad.

Det här fyndet bådar mycket gott. Det är ett ben från en kungskrabba och just de stora krabborna ser vi särskilt fram emot att få se när vi tar en titt under ytan. Vi har också med oss en stor kastrull för det är lagligt att ta upp dem i området. Fåglarna gillar uppenbarligen också krabba och måste ha kommit över resterna på något sätt för jag hittade fler bevis spridda på marken.

Nu börjar vi närma oss slutdestinationen som är Nordkapp camping strax norr om Honningsvåg på ön Magerøya. Vi passerade genom en 6875 m lång undervattenstunnel för att komma till ön och det är en hisnande känsla att köra ner över 200 m under marken för att sedan plana ut en stund och köra uppför på andra sidan. För de som väljer att cykla till Nordkap (förvånansvärt många) måste tunneln vara en mardröm. Det fanns förstås också några till riktigt tunga uppförsbackar (och livsfarliga nerförsbackar) innan målet var nått.

Nu är det inte långt kvar och de tunga molnen vägrar lätta. Temperaturen är 9 grader, men det regnar i alla fall inte...

Nordkapp camping, 1663 km från Knivsta (inte inräknat våra kringelikrokar i Alta). Här ska vi bo en vecka. Det borde ju kunna klarna upp en dag i alla fall...

Hej så länge,

Lena

Hornborgasjön, men inte som Ni tror....

I går morse, efter tre timmar i olika gömslen vid Hornborgasjön, kände jag för att röra på mej. Jag hittade en skylt vid Naturum där det stod tog Vässtorpsåsen 2 km och bestämde mej för att det verkade som en lagom promenad. Först följer man sjön en bit men efter ca 700 m blir det mer kuperat och landskapet ändrar karaktär.

Jag hade som tur var ett 24-105 i ryggsäcken och fick byta ut min 100-400. Jag var ju trots allt där för att spana på fåglar och brukar inte tynga ner packningen med alltför många gluggar, men just 24-105 brukar vara användbar till lite blandat.

Jag blev fullkomligt överrumplad av det böljande landskapet och tänkte både en och två gånger på vad en landskapsfotograf hade kunnat åstadkomma på denna plats. Jag kände mej som en riktig amatör....Jag störs dock av de orangefärgade märkena, men det var stigens markering.

Jag fortsatta min promenad och de täta molnen började spricka upp...solen kom fram och småfåglarna sjön ikapp.

Hornborgasjön fanns där hela tiden i bakgrunden och jag hörde en del större fåglar. En och annan kvardröjande trana passerade över mitt huvud.

Träden blommade ikapp...

...och bland ännu kala grenar skymtade jag flera gulärlor (här är det 100-400 igen men bara kortvarigt).

Jag kom upp på det som måste vara Vässtorpsåsen och följde den med sjön på höger sida.

Det var bedårande vackert och jag tog en paus i solen. En mulen och kylig gryning hade nu övergått i solig och varm förmiddag. Jag fick trycka ner två klädlager i ryggsäcken.

Jag kom ner på andra sidan åsen men valde att vända efter ca 2,5 km. Ibland blir en promenad inte alls det man väntat sej och jag kan varmt rekommendera denna tur till de av er som åker till Hornborgasjön.

Hälsningar Lena

Nr 59

Den pampiga isbjörnen som vi fick se äta upp resterna av nattens byte var märkt med stora siffror i rumpan, nr 59. Alltså fanns det uppgifter om denna björn och nu har vi fått ta del av dem.

”Nr. 59”, som vi träffade på i isen utanför Mohnbukta på Spetsbergens östkust, är en välmående 14-årig hane. Han fångades första gången som 3-åring 2005 vid Sarstangen, på Prins Karls Forland, och nu senast i april i Dunérbukta, bara några kilometer söder om där vi var. Forskarna har bara stött på honom dessa två gånger. Det är ovanligt att isbjörnar blir äldre än 15-20 år, men denna kommer nog att bli gammal.

Forskare vid Norsk Polarinstitutt fångar årligen in isbjörnar för att ta prover, mäta, och åldersbestämma dem etc. En del (honor) får också GPS halsband så de kan följa deras rörelser så länge halsbandet fungerar och sitter kvar. Björnarna tatueras i munnen så att de ska gå att identifiera om de fångas igen. De stora siffrorna på rumpan är gjorda med hårfärgningsmedel som går bort efter en tid. Den märkningen är bara till för att man inte ska fånga samma björn igen under den period på vår/försommar då man genomför detta.

Vi såg Nr 59 försvinna bort på packisen samtidigt som motorerna åter startade och Malmö började tråckla sej ut mot öppet vatten.

Långsamt rörde vi oss genom att "putta undan" isflaken framför båten. Det var fortfarande helt stilla.

Det fanns en del rejält stora flak....

Vyerna imponerade som vanligt och trots att det var mulet glimtade solen fram helt kort i en spricka i molnen. Lagom för att ge en liten spegling.

Vi fortsatte norrut mot Negribreen för ett kortare besök.

Här kom det faktiskt lite snö. Inga mängder och det upphörde snart, men sikten blev för en stund väldigt begränsad. Nu måste vi vända och påbörja resan söderut pga av att det var dåligt väder att vänta, dvs vi skulle möta det dåliga vädret, men hade inget annat val.

När snön dragit förbi gick det dock alldeles utmärkt att sitta på däck igen...

...och stormfåglarna inbjöd hela tiden till fotografering.

Det blev en serie bilder förstås.

Ett isberg i finaste blå nyans.

Under middagen uppmanade man oss att säkra allt löst i hytten och packa ner kameror där de inte kunde skadas. Vad i hela friden hade vi att vänta oss...? 

När vi gick och la oss var havet fortfarande blankt som en spegel och inte minsta gungning kunde kännas i hytten. Men så såg det inte ut när vi vaknade...

Hälsningar Lena