När dikena svämmar över...

....förvandlas söndagspromenaden till en euforisk vattenlek. Max fick inte jaga änderna men när han insåg att det var OK att hoppa i vattnet glömde han bort fåglarna.

En blöt viftande labradorsvans. Ni som har upplevt detta vet hur den känns mot byxorna.

Här vill han så gärna hoppa i....och när Fredrik sa OK, flög hunden ut i vattnet.

Upp på andra sidan och så en rejäl skakning.

Varpå han värdigt simmade tillbaka till vår sida av diket igen.

Naturligtvis måste han återigen skaka av sej vatten...

....för att sedan drabbas av någon slags glädjefnatt,  

som avrundas med att han grundligt rullade sej i det torra gräset. Vilket hundliv ! 

Men den lyckliga hunden sansar sej och visar på promenaden hem att han verkligen kan uppföra sej när det gäller. Eftersom det är öppen terräng får han springa lös runt oss och vi upptäcker rådjuren precis samtidigt. De springer framför oss och trots att Max så gärna vill dra efter dem stannar han på kommando. Han skakar av iver när vi kopplar honom men han vet vad som gäller. Efter några minuter kan vi släppa honom igen och fortsätta hem.

Han avstår också snällt från att störa herr padda som vi stöter på under promenaden.

Bad betyder ju också att man får ett jättemysigt gos med handduken när man kommer hem. Om man har tur som denna gång får man t o m  "döda" handduken. Den skulle ju ändå i tvättmaskinen.

Hälsningar Lena  

Max till max

Vi är hundvakt under några dagar till en underbar jaktlabrador vid namn Max. Husse till Max var doktorand på min institution för ca ett år sedan och Max var med på jobbet varje dag. Max har nu fått följa med mej i två dagar och han tycks gilla att vara tillbaka på "jobbet". Han fick direkt gå i tjänst på övningar med veterinärstudenter. De övar att känna på muskler och strukturer med fingrarna på hundar och Max älskar verkligen detta. Att stå i centrum är verkligen hans grej.

När vi kom hem var det en dax för en stund i skogen tillsammans. Max är oerhört lyhörd och jag kan tryggt ha honom lös på promenaden.

Den här skogsbacken vimlar av nya intressanta dofter och träd som måste markeras.

Max går lite i förväg men kommer alltid tillbaka för att kolla in var jag är. Om jag ropar på honom är han vid min sida på nolltid. Efter ett par dagar har vi lärt oss så pass av varandra att jag kan känna mej helt lugn i den lilla skog som vi promenerar i.

Max på språng i skogen.

Naturligtvis hittade vi en pöl med vatten, Max provsmakar först...

Sedan gäller det att göra det bästa av den lilla pölen.

I bästa labradorstil skvätter han runt i det bruna vattnet. Det blir spolning med slangen ute när vi kommer hem. Max tar detta med ro och krumbuktar sej förtjust när jag sveper en stor gammal handduk omkring honom. Om man badar i skogen får man extra mycket gos när man kommer hem.

Hälsningar Lena 

Små grodorna...men inte som ni tror

När jag fyllde år fick jag tre grodor av min sambo i födelsedagspresent. Idag var det dax att hämta hem grodorna till det gamla akvariet som nu rustats och inretts för att hysa mina små favoritdjur.

Jag har tidigare haft grodor som husdjur i 15 år bl a när jag var student, men nu är det många år sedan jag hade små gröna vänner i köket.

Det här är Bombina orientalis, eller orientaliska klockgrodor (eng. fire-bellied toad). De är lättskötta och vill ha en bostad med både land och vatten. Jag löser badfrågan genom att ha vatten på ett stort krukfat. Lätt att byta och göra rent. Den här är just på väg att testa sin nya bassäng.

Jag gör en miljö för dem med grus i botten täckt med mossa som jag hämtar i skogen, ett par pinnar och en krukväxt som tål mycket vatten. Ibland tog jag in ormbunke med mossan och skippade krukväxten, jag kommer nog att prova på lite olika varianter även denna gång.

Här sitter den grönaste av grodorna och funderar kanske på om den ska provsimma i bassängen men sin lilla mörka kompis. Det är svårt att bestämma könet på dem men förhoppningsvis kommer någon av dem att börja ge lockrop ifrån sej. Det är det bara hannen som gör... 

Lite blyg i början...måste ju utforska hela sitt nya hem.

Badet är definitivt uppskattat. Alla tre har varit i och provsimmat. De har också en sten att sitta på. Samma gamla sten som mina första grodor hade. De som jag fick av mina kurskamrater när jag fyllde 25.

Ha en härlig helg alla

Lena 

VÅRTECKEN !

Vi går väl alla och spanar efter olika vårtecken och ikväll tänkte jag dela ett av mina säkra vårtecken med Er.

När det kommer killingar i den här lilla getbesättningen gör jag alltid en tur dit och hälsar på. Killingar som bara är några dagar gamla studsar redan runt i vilda lekar.

Även vuxna getter gillar att hoppa upp på inredningen så de har fått ett gammalt bord att stå på när de så behagar. Den här killingen vill nog helst att mamma ska komma ner så den kan ta för sej i mjölkbaren.

De är ju lite extra oemotståndliga när de ler mot fotografen...

ID-nummer måste man ha om man är en svensk get och även om brickorna inte är så stora som till nötkreatur så är det väl så tunga för örat på en killing.

" - Yeah, plastbackar är hur kul som helst ! "

" - I kväll ska vi ha fredagsmys"

Ha en bra helg allihopa

Lena 

Vinter i hagen

På min väg till och från jobbet passerar jag en hage där det går fem stora ardennerhästar. Så här års är det tyvärr mörkt både när jag åker till och från jobbet. Idag när solen tittade fram tog jag en tur till hagen.

Det här är min favorit. En pampig valack som någon tålmodigt borstar manen på.

Han är också den mest nyfikna av dem och kan inte motstå att komma och kolla vad som pågår brevid staketet. Idag hade jag  mitt fasta 300 mm på kameran så det blev lite väl tajt när han kom ända fram.

Mor och son närmar sej varandra.

Ett av de andra stona vill också vara med i centrum en stund.

Det är dock dessa två, mor och son, som visar upp sej mest idag.

De putsar, gnussar och smånafsar på varandra. Helt oemotståndliga. Jag provar lite svartvitt för den vita snön med hästarnas röda toner blev lite besynnerlig.

Det är stora hästkrafter och det blir uppenbart när det finns en människa att jämföra med. Stora, snälla och alltför ovanliga på den svenska landsbygden numera.

Hälsningar Lena