Ett morgondyk i sjölejonens barnkammare

Efter en bussresa från San Diego till Ensenada (Mexiko) med tillhörande pass- och tullkontroll, bagageröntgen etc fick vi äntligen gå ombord på båten där vi skulle tillbringa de kommande 11 dygnen. Direkt efter ombordstigning följde ytterligaren en utförlig kontroll av passen och passagerarlistan av vakter i hamnen, innan vi fick ge oss av.   

På grund av hårt väder fick vi lite ändringar i vår rutt och vi gick därför först längs kusten mot en liten ögrupp som heter Los Benitos. Det innebar att det skulle bli sjölejon och förhoppningsvis kelp under våra första dykdagar. Buren som ni ser på bilden är en av våra hajburar och den skulle få ligga oanvänd i vattnet så länge. Den stora täckta lådan till vänster är en bubbelpool, i bakgrunden är det en kran  och till höger en stor gasgrill (också täckta).

Det här är en av de två burar som sänks ned under ytan till 10 m djup under dagarna då vi förhoppningsvis ska få möta vithaj på nära håll. De gula slangarna förmedlar luft från båten ner till varje persons regulator. Man behöver alltså inte ha någon luftflaska på ryggen.   

Det tar nästan ett dygn att komma till vårt första dymål och vi tar det mest lugnt. Det gungar en hel del och det är skönast att ligga still. Trots gunget är vår kock Pibe ute och grillar till middagen. Det serverades fajitas med alla tillbehör och boostade med sjösjukepiller (och margerita) som vi var, smakade det riktigt gott.  

Någon gång i gryningen hörde jag ankarkättingen skramla och vi kunde se solen gå upp över Los Benitos.

Los Benitos Islands är egentligen tre små öar varav endast en har några få bofasta. Öarna är kända för sina stora grupper av elefantsälar och sjölejon, samt djupa kelpskogar runt om.

När jag spanar in mot land ser jag ett gäng som vilar i gryningsljuset. Det ser mycket lovande ut om några av dessa vill bada med oss. Elefantsälar brukar inte vara intresserade men sjölejonen verkar tycka dykare är spännade typer som man kan leka med.  

Dags att vakna och ta ett morgondopp ! Efter "första frukost" klär vi oss i våtdräkter, full dykmundering inklusive kamera och simmar mot land...Sikten är hyfsad men färgerna rätt blaskiga eftersom solen inte hunnit så högt upp på himlen ännu.

Vi följer botten mot grunt vatten och först händer ingenting.....och ingenting....sedan ser vi ett sjölejon på avstånd. Några minuter senare kommer den första nyfiket framsimmande...lite avvaktande först... 

....men en och annan pose för filmkameran kan man ju bjuda på. Vi märkte ganska snart att det fanns fiskar som också gärna ville vara i centrum.

Snart kommer det fler sjölejon och det är uppenbart att det är "valpar" i varierande ålder som kommer för att kolla in oss. De är helt oemotståndliga och bland det roligaste jag mött under ytan !

De spanade på oss från ytan....

...för att sedan dyka ner rakt på oss...

...och så var leken i full gång. Jag kan inte tro annat än att de gjorde detta för sitt eget höga nöjes skull och för att de var nyfikna på såväl bubblor som dykare. 

Sjölejon testar nya saker med sin mun, det lärde vi oss när vi mötte de stora sjölejonen i Alaska. De biter dock aldrig särskilt hårt. Denna GoPro tyckte de förstås var jättespännade men de bet inte sönder något. Däremot fick ägaren en del intressanta bilder från insidan av munnen och svalget...

Vattnet var fullt av sjölejon i ca en halvtimme och sedan var de plötsligt borta. Kallade mamma in dem för att "nu fick det minsann vara nog med människolek" eller vad hände?...För oss var det i alla fall dax att ta oss tillbaka till båten, äta "andra frukost" och fylla flaskorna för ett andra dyk. Sjölejonen kanske ville komma tillbaka....

Hälsningar Lena

Sista kvällen i SanDiego

Efter kaktusträdgården gjorde vi en liten rundvandring i Balboa park för att bl a äta lunch. Denna vy är tydligen en av de mest fotograferade i parken och jag ville ju inte vara sämre. Flygplanet får ni ta som en bonus. Var man än befanns sej i SanDiego kändes det som att man var nära flygplatsen...

De lila näckrosorna fångade min uppmärksamhet en stund. 

Efter lunch hittade vi ett område med konstateljéer. Det här var ett kul ställe men det märktes att det var lågsäsong.  

Vi strosade i alla fall runt och tittade på all sorts läcker konst.

Vi hittade en del udda grejer som kanske inte var helt lättplacerade...

....men roliga att titta på. Efter Balboa park åkte vi till AVIS och lämnade tillbaka hyrbilen.  

Vi hade bestämt oss för att promenera till hotellet från AVIS för det fanns faktiskt både trottoarer och cykelbanor i SanDiego. Längs vägen passerade vi dessa läckra träd.

Taggiga stammar....Vi passerade också en del andra roliga träd som inte var träd, men de ska jag visa vid ett annat tillfälle.

Det blev en ganska lång promenad innan vi började närma oss vårt hotell och hamnen som låg tvärsöver gatan. Vi passerade den här långbenta kompisen som stod och stirrade ut i vattnet.

Solen låg ganska lågt då vi nådde vår "hemmapir" och den kombinerade baren/restaurangen Mitch's Seafood som var det givna stället för kvällens middag.

Fåglarna intar sina utkiksplatser i väntan på att båtarna med "turistfiskare" ska komma in till hamnen.

Vi beställde först kall öl och cider. Från uteplatserna på Mitch's har man den här utsikten och det är hur mysigt som helst att sitta här och se båtarna komma in. Stället var mycket populärt bland såväl fiskande turister som lokalbefolkning och de som jobbade på båtarna. Det blev alltid lång kö när en båt kommit in.

Förutom fågellivet, som jag tänkte återkomma till i ett annat inlägg, simmade det förstås ett antal hungriga sjölejon i hamnen. De väntade också på båtarna, då både fiskrens och oförbrukat bete kunde åka överbord.

På lite håll såg det ut så här när man närmade sig Mitch's  Seafood. Hägern väntar fortfarande på att något gott ska simma förbi....

Här sitter vi och väntar på en kombobricka med räkor, bläckfisk, crabcakes och panerad fisk. Enkel miljö och plastmuggar men supergott och hur mysigt som helst i den ljumma kvällsluften med skränande trutar och sjölejon som talade om att de minsann också var hungriga.

Hälsningar Lena

Balboa Park, kaktusträdgården och jakten på de allra minsta

Det var sen eftermiddag och vi tog en promenad i den behagliga sommarvärmen som rådde i San Diego. Vi gick längs ett litet vattendrag och mötte en gammal bekant som satt där och såg lite bister ut. Vi hade fortfarande en och en halv dag kvar innan det var dags att gå ombord på båten och vi småpratade om vad vi skulle hitta på. Det löste sig när det plötsligt svepte förbi en pytteliten fågel. Det rådde ingen tvekan om vad det var, EN KOLIBRI ! Sedan gick solen ner, men nu visste jag vad vi måste hitta i morgon, en park med blommor ! 

Det blev Balboa Park som är en jättelik "urban cultural park" med museer, San Diego Zoo, udda byggnader, flera olika trädgårdar mm. Jag föreslog att vi skulle satsa på kaktusträdgården.

Kaktusträdgården bjöd på ett fascinerande landskap och det började bli rejält varmt i solen fast det bara var förmiddag.

Det fanns också en del blommor bland alla taggiga växter. Kolibrier behöver blommor och vi spanade efter de små fåglarna.

Det fanns dock mängder med intressanta kaktusar att gå runt och titta på och många av dem var mycket gamla.

Plötsligt sveper det förbi något som ser ut som en stor slända och landar i ett träd. Wow, en kolibri ! Nu gäller det att ha tålamod och se vart den här lilla gynnaren tänker ta vägen. De skarpa solljuset ställer onekligen till det men samtidigt får jag väldigt korta slutartider utan att gå upp i ISO. 

Plötsligt lättar den lilla fågeln och landar i kaktusen mitt framför mej. Den började på baksidan men kom till slut fram så mycket att jag kunde få några bilder. Jag hade bara 400 mm (70-200/f 2,8 med 2x extender). Så här små fåglar hade jag inte förväntat mej på denna resa (pelikaner hade jag nog tänkt när jag packade).

Den jobbar på i den taggiga kaktusen och vi njuter av att stå och titta på den.

När man minst anar det är den borta och vi hinner inte uppfatta var den tar vägen. Det går väldigt fort ibland. Vi fortsätter runt bland de udda växterna.

En kolibri sveper förbi ovanför våra huvuden. Reflexmässigt riktar jag kameran mot himlen och döm om min förvåning då det faktiskt blir en skarp bild. Bilden är endast beskuren lite till vänster och i ovankant för att fågeln var nästan mitt i bilden.

Den sätter sej i annan typ av kaktus som är stor som ett träd. Det ser inte ut att finnas några utslagna blommor och den flyger ganska snart vidare....

...till en blomma som jag varit och spanat på flera gånger för den ser ut som perfekt kolibrimat !

Den jobbar på och besöker blommor runt hela grenen. Jag tror den har koll på mej men den verkar inte tycka att jag är hotfullt nära. Jag står så stilla jag kan och rör mej inte ur fläcken.

Det finns inga matare eller annat för att locka till sej dessa fåglar. Bara blommor och vilda kolibrier. Upplevelsen är fantastisk och jag ryser nästan trots att solen får svetten att rinna längs ryggen.

Bilderna ovan är beskurna men jag tog med denna för att visa hur nära jag kunde stå. Jag hade ju bara 400 mm och är evigt tacksam för att kolibrier är så kaxiga fåglar, trots sin ringa storlek.

Dessa blommor är som gjorda för en kolibrinäbb. Det var vad jag tänkte då jag såg denna blomma och vad som fick mej att gå tillbaka flera gånger. Jag kunde dessutom närma mej den från bästa möjliga fotovinkel, med tanke på de skarpa solljuset.

Väldigt törstig och överväldigad av mötena med kolibrierna lämnade vi kaktusparken. På vägen ut blev jag dock "fångad av " denna besynnerliga växt. Den såg nästan ut som att den skulle anfalla om man råkade komma för nära.  

Hälsningar Lena

San Diego, del II

När vi väl hade klivit av USS Midway strosade vi vidare längs stråket vid vattnet. Det var ganska lugnt och fridfullt eftersom det inte är turistsäsong.

Vi hittade denna hyllning till Bob Hope.

Den här mannen överrumplade nog sin fru en aning när deras son skulle ta en bild. De höll nästan på att rasa omkull. Jag hann i alla fall få en bild. Det är hangarfartyget man kan se i bakgrunden.

En morgon körde vi ut mot Point Loma Lighthouse, men då det är en nationalpark med strikta öppettider (9:00- 17:00), kom vi förstås för tidigt. Vi stannade istället vid Fort Rosecrans National Cemetery. 

Utsikten mot down town SanDiego var lite dimmig.

Det finns en hel del militära anläggningar i och runt SanDiego och denna stävade ut mot havet när vi stod vid kyrkogården.

Amerikanska militära kyrkogårdar är lite speciella.... 

....och jag kan inte låta bli att fascineras av precisionen, samtidigt som mängden gravstenar blir nästan överväldigande. Vi inser dock när vi läser på stenarna att alla dessa människor har inte dött i krig. Det är även familjemedlemmar till krigsveterander som ligger här och många som varit miltärer men dött av helt naturliga orsaker.

Det finns också fåglar bland stenarna...

...en rosenfink kanske...

Upprepningar är intressanta motiv och vi har ingen brådska...

Det är ett team med trädgårdsarbetare som jobbar på kyrkogården och jag kunde inte låta bli att föreviga deras bil. Man kan ju undra över hur lyckat det är att lägga nycklarna på vänster framdäck om man kör en bil av det här slaget?

Hälsningar Lena

USS Midway, svårt att undvika....

Innan vi drog ut med vår dykbåt som tog oss till både vithajar och sjölejon hade vi två dagar i SanDiego. Enligt min sambo måste man då göra ett besök på hangarfartyget USS Midway. Jag lät mej övertalas och vi traskade ombord så fort biljettluckorna öppnat på morgonen.

Hangarfartyg är gigantiska ! USS Midway är 1000 fot lång, 258 fot bred och vägde 54 000 ton när hon togs ur bruk 1992. Fattar ni hur länge man kan vandra runt på den här !

Tack och lov var det lågsäsong och inte packat med folk. En och annan turist med obligatoriska tillbehör var det ju dock.  Här framför en A4-Skyhawk som tydligen var "populär" i Vietnamkriget.

Annars var det visst den här sortens plan, en Phantom, som spred stor förödelse över Vietnam. Downtown SanDiego tronar i bakgrunden. USS Midway deltog även i den första attacken mot Irak, Desert Storm, 1991.

Här fick jag lite andra associationer och kunde inte motstå att ta en bild.

Om man ville ställa frågor fanns det mängder med människor att prata med, såväl pensionerade piloter som det lite yngre gardet (marinkåren antar jag).

Mannen i den gula kepsen var en gammal pilot som själv flugit uppdrag från hangarfartyg. Han hade en lång utläggning om hur planen startade, eller snarare sköts iväg från fartygen. Först hade man en teknik som närmast får mej att tänka på en gigantisk slangbella. Sedan övergick man till att slunga iväg planen med en katapult driven med ånga. Det var fullt med folk runt den här mannen innan han hade pratat klart.

Trots att jag upplevde fartyget som mycket stort hade inte planen särskilt lång startsträcka. Den här bilden är tagen från bryggan och planet som är redo för start är det som står med nosen mot fören, längst bort i bilden. Den gamle piloten betonade att tajming var mycket viktigt vid start om det gick stora dyningar. Man ville helst inte stirra rakt ner i havet när man lämnade fartyget...Hans berättelser var mycket målande och jag var onekligen fången där en stund.

Det ingick en guidad tur på bryggan så där klättrade vi upp med ett blandat gäng. Flera av "gubbarna" var där på en återförening, piloter allihopa.

Jag insåg att vi fotograferade från lite olika vinklar och såg nog på miljön på väldigt olika sätt.

På dessa genomskinliga tavlor skrevs informationen spegelvänt, på baksidan. En speciell egenskap som var bra att kunna för de som jobbade här.

USS Midway hade en besättning på 4500 man (inga kvinnor) och det serverades 13 000 måltider per dygn. I mässen hittade jag denna Midway special.

I officersmässen såg det ut så här. Det som skymtar till höger är "ribeye steak" så det var väl "surf and turf" på menyn denna kväll.

När jag var helt slut måste vi förstås ner i maskinrummet. Där mötte vi dessa två roliga gubbar som gärna ville prata om allt som fanns där. Fartyget drevs med ånga från 12 pannor som genererade 212 000 hästkrafter och tillräckligt med ström för att försörja en stad med en miljon invånare. Det fanns fyra 18 fots propellrar som vägde 22 ton styck och kunde ge en maxhastighet på 33 knop. Som sagt, gigantisk...

Hälsningar Lena