Fåglarna i Kruger

Man kan inte rapportera från en safari i Kruger utan att ha åtminstone ett inlägg om fåglar. Man skulle kunna göra en resa med enbart fokus på fåglar i denna nationalpark och ändå känna att man bara sett en bråkdel av det som finns. Jag är ingen utpräglad fågelfotograf men jag lyckade fånga några på bild.

Världens största fågel måste man ju ha med. Men de är knepiga att få bra bilder på med den långa halsen och lilla huvudet.

Afrikas tyngsta flygande fågel är koritrapp (eng. kori bustard) och det här var verkligen en bonus som en ihärdig medresenär med kikare lyckade få syn på. Mitt 300 mm med 1,4 extender räckte egentligen inte till och bilden är kraftigt beskuren och brusig. 

Näshornsfågel är också lite av ett måste att visa. Roliga fåglar som ofta satt längs vägen. Ett par höll till vid en utkiksplats och verkade mycket vana att posera för fotografen. Den ena passade dessutom på att sandbada inför publik.

Jag blev snabbt förtjust i de vackert blåglänsande stararna. Insåg efter en tag att det var minst två olika arter. Detta är en Burchell's starling med svarta ögon.

Greater blue-eared starling hade gula ögon och skimrade om möjligt ännu mer när man såg den i solen.

En annan vacker och relativt vanlig fågel som ofta satt i buskar vid vägen var denna "European Roller".

En vacker släkting som var betydligt ovanligare var den här "Lilac breasted roller". Återigen räckte min utrustning inte alls till för att göra denna vackra fågel rättvisa.

Pärlhöns är desto vanligare och denna variant har en hård kam på huvudet.

När vi stannade för att köpa lunch en dag hittade jag ett fågelbad. Det nyttjades av främst tre olika arter under den stund jag stod och tittade på badet (vilket var längre än någon annan, småfåglar har inte så hög status bland lejon och elefanter). Fågel till höger är en "White-browed robin-chat, helt bedårande i vattnet. Till vänster tror jag är en "Dark-capped bulbul" för den är knallgul runt kloaken.

En mycket ivrig badare var denna "Arrow-marked babbler" och det blev många skvättiga bilder på denna i badet. Den var också ganska högljudd.

Det finns oerhört vackra små fåglar som liknar kolibrier men är något större och dessutom färgranna småfåglar som heter "bee-eaters". Denna ovan finns inte i min lilla bok men den hör antagligen till någon av dessa grupper. Vi såg också flera olika sorters kungsfiskare, men på för långt avstånd eller i hopplöst motljus.

Mot slutet av den sista dagen, då vi hade bråttom till grinden efter mötet med lejonen passerade vi ett stort dött träd med dessa två. Det är en vacker örn som heter Bateleur med ett vingspann på 170-185 cm. Vi hade sett dem på långt håll tidigare men här satt det två i ett träd som dessutom jobbade hårt på att göra flera. Det blev tvärstopp en kort stund och jag lyckades vinkla upp kameran mot fåglarna. Ljuset var besvärligt och grenarna i vägen men några bilder blev det.  

Jag hade kunnat stanna mycket längre i Kruger...

Hälsningar Lena

Den vita giraffen

Giraffer fanns med på min önskelista och jag behövde inte bli besviken. Vi såg mängder med giraffer, men de är inte helt lätta att få bra bilder på.

Giraffen är världens högsta djur. En tjur kan bli fem meter hög och väga nästan två ton. Hur ska man beskära bilder på ett djur som har flera meter lång hals?

Ta en närmare titt på deras bordskick. Giraffer äter gärna akacia träd och många av dem är fulla med långa taggar. Ingen match för giraffen verkar det som. Den 45 cm långa tungan hjälper antgligen till. Giraffen är idisslare. Lång väg att stöta upp foder för att tugga igen kan man tycka, men så fungerar de.

Vid ett vattendrag fick vi syn på fyra giraffer som stod en lång stund vid kanten och spanade innan de sakta vadade ut i vattnet.

I Kruger är det lejonen som är giraffens värsta fiende. Vi fick veta att lejonen kommit på ett nytt sätt att jaga giraff. De har genom slumpen sett att hovdjur lätt halkar på asfalt. Girafferna är de hovdjur som har svårast att ta sej upp eller återfå balansen om de halkat. Lejonen jagar sålunda upp giraffen på någon av de asfalterade genomfarts-vägarna och slår till när den halkar. Stor måltid till en grupp lejon.

Vi väntade på att få se om girafferna skulle dricka. Till slut, efter mycket spanande, bestämde de sej för att dricka en i taget, medan den andra höll utkik.

Plötsligt får vi syn på en ensam giraff på andra sidan floden. Den är väldigt ljus i färgen och  beter sej mycket försiktigt. Den vill dock till sina kompisar, det verkar helt klart.

När den väl kommit ut i vattner skyndar den på stegen fram till sina kompisar.

Giraffen är nästan helt vit men har mindre bruna fläckar på halsen. Den har en hel del ärr och märken men ser för övrigt OK ut. Den är dock minst i denna grupp.

Vår guide har aldrig sett denna giraff förut och han kör i parken 2-3 dagar i veckan, samt en del extra turer på sin fritid. Den vita giraffen verkar lite försynt, men de är fortfarande långt från oss och bilderna är tagna med 300 mm.

Avslutar med ett porträtt. Har provat göra en del bilder i svartvitt och denna tyckte jag fungerade rätt bra för det.

Hälsningar Lena

Växtätarnas mångfald I

Att köra runt i en nationalpark som Kruger är inte som att köra genom safaridelen i en djurpark. Själklart tycker kanske många, men jag har fått flera frågor om just den aspekten. Kruger genomkorsas av vägar, både grus och asfalt, men våra guider på promenaden påtalade att man bara ser ca 1% av parken från fordonen. Helt klart är i alla fall att man ser betydligt mer från ett safarifordon än en hyrbil av mindre modell.

Ser man mycket djur ? (en vanlig fråga). Ja, visst ser man mycket djur, men det finns ingen garanti att man ska se t ex lejon, leoparder och geparder. Däremot törs jag nog lova att impala antiloperna på bilden ovan, de får man garanterat se. Impala är ganska små (ca 50 kg) och lever i stora grupper med honor och unga djur samt mindre grupper med hannar.

Ett smeknamn på dem var parkens ”Mc Donalds” både för att de förekom i så stor mängd (och därmed ofta på köttätarnas matsedel) och för de mörka bågarna man kan se på dess bakdel.

Precis som det ska förhålla sej så är växtätarna de vanligaste djuren man ser, medan de stora rovdjuren är oerhört mycket färre till antalet. Djuret med de stora öronen är en kudu. De är betydligt större än impalan (honor ca 180 kg, hannar ca 250 kg).

Den här honan har järnkoll på oss för hennes två ungar står i buskaged bakom henne.

Kuduhannen har stora horn och de vita mönstren i ansiktet ser ut som krigsmålning.

Hannen till vänster på bilden är lite yngre. Hornen växer med åren. Dessa djur har också ett roligt mönster med vita ränder på bakdelen.

Man ska inte glömma att växtätarna kan vara nog så imponerande och definitivt inte ofarliga. Afrikansk buffel hör till ”The Big Five” dvs de djur som är farligast att jaga och som många vill se under sitt besök i parken.

Vi passerade genom en hjord med betande bufflar (ca 80-100 st). De organiserade sig snabbt med de vuxna djuren ytterst och ungdjur i mitten. De kollade också in oss noga genom att använda luktsinnet.

Det här är ett koncentrerat sätt att bilda sej en uppfattning om dofter som kallas "flema". Det här beteendet kan man se hos flera tamdjur t ex häst.

Bufflarna är stora idisslande växtätare som kan väga mellan 650 till 800 kg. När de luktat sej till att vi inte var hot mot dem återgick de till att beta. Vår guide påpekade då att det hela tiden fanns ett djur som höll oss under uppsikt. Det stämde. Ett djur tittade på oss medan de andra åt och uppgiften att vakta växlade mellan djuren på ett för oss helt obemärkt sätt. 

Det djur som ofta omtalas som det farligaste i Afrika är faktiskt en växtätare, nämligen flodhästen. De håller mest till i vattnet på dagtid och kommer upp på natten för att beta av växtligheten.

Vuxna flodhästar väger mellan 1700 till 2000 kg. De är förvånansvärt snabba, bevakar sina territorier´noga och kan bli mycket aggressiva.

Man kan ju fundera om dessa höll på med något storts koordinerat gruppsim ...

På dagtid ser man mest öron, ögon och näsborrar men ibland kan man ha tur och då tittar det upp lite mer av det stora djuret ovanför ytan.

Det får räcka från Afrika för idag

Lena

Till Sander

Jag har fått veta att det finns en krasslig liten kille som heter Sander som följer mina blogginlägg från Afrika för att han gillar de vilda djuren. Han vill gärna se mer vilda djur och då helst köttätare. Dagens inlägg får därför handla om stora katter och förhoppningsvis är Sander lite piggare i morgon bitti när han hittar dessa bilder tillsammans med mamma eller pappa.

I Kruger finns det två stora köttätare, leopard och lejon. Leoparden såg vi aldrig men vi hörde den morra och eftersom vi befanns oss till fots räckte det bra med ett morr. Vi backade undan och lämnade leoparden (och dess unge) ifred.

Det första lejonet vi såg var en stor hanne som låg och sov i sanden. Det var parningssäsong för lejonen och andra hade sett en hona i närheten tidigare. Inte konstigt att den behövde vila. Det kan nog bli lite jobbigt med uppvaktning emellanåt.

Vi letade en hel dag och en halv dag till innan vi fick se några mer lejon. Denna gång hittade vi flera stycken. En hel flock med honor.

Det var sen eftermiddag när vi fann gruppen med stora fina honlejon. De låg och vilade i skuggan. Tyvärr skymde gräset lite i början.

Då vi väntat en stund reste sej en hona upp och sträckte lite på sej.

Vi satt tysta och hänförda i vår lilla hyrbil som vi lyckats pressa in mellan två stora fyrhjusdrivna stadsjeepar.

Jag fick syn på att det låg flera lejon en bit bort. Alla halvsov i skuggan och brydde sej inte det minsta om att vi tittade på dem.

En stor ärrad dam reste sej upp och vandrade genom gruppen. Hon stannade och gnuggade sitt huvud mot en annan hona innan hon gick och la sej på en ny skuggig plats. Tyvärr skuggade gräset så mycke att jag inte fick med det på någon bild.

Hon slog sej ner och såg sömningt nöjd ut. Lejonet är det näst största kattdjuret i världen, bara tigern är större. Lejonen är de största rovdjuret i Afrika och även om hannarna är större än honorna, blir ändå dessa tjejer rätt imponerande.

En vuxen lejonhona är 140-175 cm lång + svans och ca 90 cm i mankhöjd. Vikten ligger mellan 110-150 kg. Lejonen är lite unika bland kattdjuren för att de lever i flock.

Efter en gäspning lägger sej den här damen också ner för att sova en stund. Kanske ska de jaga till natten, man kan aldrig veta.

Trots att det rådde en mycket avslappnad stämning i hela gruppen (8-9 lejon) kan man tydligt se att de yngre har full koll på när de äldre rörde på sej.

Ny sval plats i skuggan. Solen ligger lågt och hon vet nog att snart kommer alla bilar att åka sin väg. Parkens grindar stänger om en halvtimme och vi började faktiskt få lite bråttom.  Lejonen hade fängslat oss en lång stund.

Hon bestämde sej för att vila en stund till. Ingen visste ju vad de hade för planer när solen gått ner. Dessutom tassade det runt minst en kärlekskrank hanne i området...

Det var allt för denna gång

Lena

Inte storvilt men stor så det räcker till

De som har spindelfobier ska inte läsa vidare för vi hittade en rikig bamse i Sydafrika. De heter Golden Orb och finns även i t ex Australien. Honorna blir mellan 4,5 till 5 cm långa, benen ej inkluderade! De spinner gigantiska nät av en guldglänsande tråd som de sedan underhåller i flera månader.

Näten satt ofta 3-4 m upp i luften mellan två träd. Den här stora honan har en liten fästman vid ena bakbenet. Ofta kunde det finnas flera små hannar i närheten som levde ett farligt liv.

Nätet är lite trassligt men de bodde ju i samma ganska länge. Det glänste som guldtråd i solen och var mycket starkt om man provade att peta lite (vi fann ett nät på promenadhöjd med en mindre spindel i). Bilderna på golden orb är tagna med 300 mm handhållet rakt upp mot nätet.

Den starkaste tråden sk dragline silk, används bl a för ekrarna i näten och för att förankra dem. Jag trodde nog aldrig att jag skulle fotografera spindeltråd med 300 mm.

Den här är inte riktigt lika stor som de första men den har också en hanne som är på väg runt till buksidan. Undrar vad den hade i tankarna. Hannarna har en egenliten flyktlina som de kan kasta sej ut på. De har också ett signalsystem (via tråd) för att honan ska förstå att de är av samma art men det är visst inte 100% säkert (därav livlinan).

Den här granna lilla spindeln heter "kite spider" och var ett par centimeter över ryggen. Tyvärr satt den lite högt för att komma åt ordentligt med 60 mm makro. Dessutom blåste det så bättre än så här blev det inte. Dessa spann nya nät varje morgon och hade betydligt bättre ordning på sina trådar.

Hälsningar Lena