Brännmanet

Under midsommarhelgens dyk på Väderöarna stötte vi på några riktigt stora brännmaneter. I trådarna simmade ofta ett gäng vitlingyngel. Brännmaneter äter små fiskar som den bedövar med nässelkapslarna som sitter på trådarna. De små vitlingarna har dock kommit på ett sätt att skydda sej med hjälp av manetslem, vilket gör att de kan leva relativt skyddat inne bland de brännande trådarna.

Det är en utmaning av fotografera de små fiskarna då de för det mesta inte vill uppehålla sej på rätt sida av maneten dvs de är alltid på "baksidan". Om man råkar vara två fotografer kan man överlista dem ibland. Manetens trådar har också en tendens att vara "överallt", ofta som ett virrvarr åt olika håll.   

Här har vitlingarna samlat sej under manetens stora klocka. Lampan ser lite konstig ut för det råkade vara ett språngskikt i vattnet där allt blev mer eller mindre blurrigt. Djupet är inte mer än 5-7 m.

Dykaren bakom maneten ger lite perspektiv på hur stor den faktisk är. Ni ser också var det är troligt att dykaren kommer att bränna sej på trådarna när maneten gör en helomvändning. Det svider bra på överläppen.

Solen strålade och det ger fina effekter, men kan vara knepigt att få till. Min 7D mk II hanterar solljuset betydligt bättre än den gamla 7D som min sambo dyker med.

Jag kom hem med hundratals bilder på maneter med vitlingar, men det var den sista bilden jag tog på hela helgen som blev bäst.

Hälsningar Lena

Sol och sälar

Enligt flera års tradition firade vi midsommar i Hamburgsund och gjorde dagliga utfärder till Väderöarna för att dyka. Det blåste en del på fredag och gungade även lördag, men solen sken på oss när vi väl kom ut till havs. 

På lunchen mellan dyken låg vi i en naturhamn där det är tillåtet att vara även när sälskydd råder. När vi sakta nosade oss in mot den specifika ön låg det sälar på var och varannan klippa.

Jag har mängder med bilder på sälar men kunde förstås inte motstå dem...

Sälungar av varierande storlek ligger och myser i solen med och utan mammor.

Alla bilder är tagna med 400 mm och de är dessutom beskurna, dvs vi höll ett rejält avstånd till sälarna för att inte störa dem.

Trots att det fanns mängder med säl i området är det mycket ovanligt att man ser dem under ett dyk. Vi dök visserligen inte precis på denna plats, men även om vi hade gjort det hade chansen varit liten. 

En tjej som snorklade på lunchen hade turen att ett par sälar simmade förbi under henne. De är visserligen nyfikna men håller också ett rejält avstånd och då är sikten sällan så bra att man hinner se dem.

De kommer dock ganska nära våra båtar för att spana på oss. Den här är bara några meter från klipporna där jag satt och tittade på tobisgrisslor.

De små svartvita tobisgrisslorna kom också rätt nära....

....tills en säl skrämde upp dem....

....och de för en gångs skull flög nästan åt rätt håll, dvs snett mot fotografen.

Svart och vitt är dock inte helt lätt i skarp sol.

Men det var ju midsommar och vi hade en mysig lång lunchvila mellan två härliga dyk. Mer om dessa en annan dag.

Hälsningar Lena

En titt i barnkammaren

Promenerade runt Råstasjön idag för att kolla hur det står till i barnkammaren. Grågässens telningar börjar bli rätt stora.

Attans vad svårt det kan vara att beta av de tunna gräsen när det blåser....

Ett svanpar hade ungar men vinkeln och ljuset för fotografering var bedrövligt.

Vi såg en del sothönsfamiljer med småttingar. De flesta på långt avstånd. Vilken frisyr de har!

Gräsänderna är stolta mödrar och här kommer ett litet gäng med förvånansvärt bra fart på de små simfötterna.

En annan gräsandsfamilj med enbart tre småttingar.

Den här skrattmåsungen har kanske passerat det gulligaste stadiet, men det fanns en upprörd förälder som brydde sej väldigt mycket när jag tog denna bild. Den cirklade strax ovanför mitt huvud och skrek oupphörligen.

De här unga skrattmåsarna har börjat testa vad de ska ha vingarna till. De övade rätt synkroniserat.

En ensam gul gässling som det var svårt att avgöra vem den hörde till. Det fanns en kanadagåshybrid i närheten men jag vet inte om de får avkomma. Den hade inga syskon och verkade lite ensam. Det brukar vara betydligt fler gässlingar men de 20-tal kanadagäss vi såg på promenaden hade inga småttingar. Tidigare år har vi sett stora familjegrupper med ungar och vuxna fåglar, men de kanske höll till vid Lötsjön just denna dag.

Hälsningar Lena

Små makroglimtar av sommar

Fjärilar hör sommaren till och just denna väntade jag länge på att den skulle sätta sej i en gul ros och ge den perfekta svenska sommarbilden. Den var dock inte alls intresserad av gula rosor.

Andra blommor var mer lockande.

På ängen bakom huset fanns det lite andra arter.

Ängsblommor och fjärilar i skarpt solljus, då är det sommar.

Humlorna hör också till...

...precis som en och annan långbent insekt.

Hälsningar Lena

Jag kommer att hugga dej!!! Så fort jag bara får en chans...

Budskapet från denna stenknäck var solklart. Den gillade inte att bli ringmärkt, vägd och mätt.

Kolla in blicken. Den skulle döda med sin näbb om den bara kunde. Här är det ändå bara frågan om ett litet mått av vingens längd, inget märkvärdigt alls. Men den lämnade sitt märke i ringmärkarens finger.... 

Stenknäck är så pass ovanligt vid Örbyhus slott och Oxängens märkningsstation att den erfarna ringmärkaren måste öppna instruktionsboken för att få hjälp med att åldersbestämma fågeln.

Nåväl, den fick stå ut med lite granskning och sedan att visas upp lite snabbt för alla som var intresserade. Så illa var det nog inte.... 

Fåglarna fångas i tunna nät som vittjas ca en gång i kvarten för att de inte ska behöva sitta där för länge. De transporteras till märkningen i mjuka tygpåsar. En annan liten fågel som hugger vilt omkring sej är blåmesen. Verkligen en kaxig liten krabat. Här hanteras den varsamt men bestämt för åldersbestämning.

Nästa fågel blev en järnsparv. Lägg märke till plåstret på fingret som håller fågeln. Ett minne från mötet med stenknäcken. Man får alla möjliga bakgrunder när man fotar fåglar vid märkning. Det beror helt och hållet på vad folk har på sej som står i bakgrunden.

Direkt efter järvsparven plockades en juvenil järnsparv ur en påse. Jämför gärna med den vuxna fågeln ovan. Det här är en del av tjusningen med att vara med vid en märkning. Man kan verkligen få se detaljerna. Den här fågeln är så pass ung att den inte släpptes på platsen, även om den kunde flyga. Den matas fortfarande av sina föräldrar och den blev därför buren i en tygpåse tillbaka till exakt den plats där den blev infångad.

Den här unga grönsiskan är däremot betydligt mer mogen och självgående än järnsparvungen. Det ser erfarna märkare på fjäderdräkten men de vet också hur dessa arter skiljer sej i häckningstid. Den här unga fågeln kan de därför släppa direkt efter märkningen. 

Flaggan är hissad vid Örbyhus slott och intresset för att se ringmärkning av fågel i Vendel var stort. Det var många barn där men de står innanför de vuxna och syns inte på bilden. Gänget som märkte fåglar var mycket professionella i hanteringen av fåglarna men de samverkade också på ett utmärkt sätt för att ge information och låta de som ville få vara med och släppa en fågel fri.

Exempel på ringar som kan tänkas passa  på våra vanligaste fåglar.

Här fäster ringmärkaren rätt sorts ring på fågeln med en tång som är anpassad för att inte skada fågelns ben. 

Ett annat mått som noteras är fettansättning. Eftersom huden är tunn och genomskinlig kan man se det genom att blåsa undan fjädrarna. Så här års flyttar inte fåglarna och de har inga fettdepåer. Vad man däremot kan se är att fåglar som ruvar är helt fjäderlösa på buken. Det kallas för en ruvningfläck och bidrar till att föra över värme till äggen under ruvningen.   

En svarthätta får en ring runt foten. Det här är en hane. Honorna har brunröd mössa på huvudet. Märkaren håller fågeln väldigt professionellt med precis så mycket (lite) tryck som behövs för att hålla den stilla utan att begränsa andningen eller stressa den i onödan.  

Sist ut bland de fåglar vi får se är en koltrasthona. En ganska stor fågel jämfört med de vi sett så här långt. Märkaren håller en hand runt fågelns rygg för att den inte ska flaxa med vingarna, av erfarenhet vet de hur varje art ska behandlas för att minimera stress och obehag.    

Solen skiner och humlorna surrar även om det inte alls är så varmt som det varit tidigare. Vi lämnar ringmärkargruppen vid halv tio...

Vi vandrade runt en stund vid Örbyhus slott, men med en 100-400 zoom på kameran blir man lite begränsad bland stora hus. Det har varit en gulhämpling vid en gammal lekstuga de senaste veckorna men den varken såg eller hörde vi.

Hälsningar Lena