Under ett par sommardagar...

Det är lördag och vi dukar lunch utomhus i svärföräldrarnas stuga på Vindö. Himlen är blå och solen skiner. Plötsligt får vi höra högljudda skrik från ovan. Två havsörnar passerar cirklande ovanför oss och de för en intensiv konversation. Jag har inte upplevt tidigare att två örnar kommunicerar så, men det kanske har med årstiden att göra även för dem. En glädjande syn var det i alla fall.

Vi sitter och njuter med kaffe efter lunchen. Från verandan ser vi hur flugsnapparparet flyger i skytteltrafik till holken.

Man kan stå på första parkett och titta på dem.

Hannen jobbar minst lika hårt som honan. Efter en stunds avslappnande spaning på flugsnapparna gick vi i till en sjö för ett dopp. Vattnet var 22 grader varmt.

Efter jobbet i måndags åkte jag till Kungsängen för att spana efter tornfalk. Det satt fullt med små fåglar på tråden som alla flög när jag kom utom denna.

Jag tror att det är en ung stare. Den satt där och sträckte på sej innan den också flög iväg till sina kompisar.

De hade flyguppvisning över de blommande ängsmarkerna.

En ganska stor flock flög i böljande formationer över den gröna ängen.

Jag blev alldeles trollbunden av att stå och titta på dem.

När jag gick mot ladan där tornfalkens bo är beläget flög den plöstligt in och landade. Den kom bakifrån och hade inte någon mat med sej. Jag stannade och stod stilla...

....den satt kanske en halv minut sedan gav den sej av ut på jakt igen och jag såg den försvinna bort mot skogen. Det kändes som lagom spaning för dagen. Jag åkte hem och planterade sommarblommor.

Till midsommarhelgen blir det dykning och havskräftor för oss, allt enligt tradition.

Hej så länge,

Lena

Sjöräddning även för dykare ibland.....

I anslutning till den långledighet som man kunde få ihop helgen före 6 juni var vi på Smögen. De välkända små sjöbodarna kunde jag ju inte motstå.

Ejdrarna hade smått och simmade runt i det ganska skvalpiga vattnet vid dykcentret där vi bodde.

Smögen Dyk och Upplevelse har jättefina lokaler och boende precis vid vattnet. Det var vårt första besök hos dem och det är alltid spännande att besöka ett nytt ställe samt se nya dykplatser.

De har inrättat en förträfflig bänk för undervattensfotografer där man kan ladda blixtar och fokusljus under tak, men ändå stå nästan ute på bryggan.

Tyvärr blåste det en hel del och det gör alla båtutfärder lite extra knepiga. För stora vågor gör vattnet grumligt och dessutom blir det både svårt att klättra ombord på båten och svårt för båtföraren att se dykare i vattnet. Sedan kan ju andra helt oförutsedda saker hända...

Som t ex en bränslepump som plötsligt inte vill vara med längre. Tack och lov finns det Sjöräddning och efter en stund i de guppande vågorna fick de bogsering tillbaka till dykcentret. 

Här blev det lite fel och plötsligt var avståndet alldeles för långt för att kasta linan...

Om man har en hel båt full med folk i torrdräkt löser det sej ändå. Någon får bara hoppa i och simma.

Det är förstås trist att lasta av all utrustning från båten utan att ha gjort ett dyk, men innan kvällen var till ända hade de lyckats byta bränslepumpen och fått igång motorn inför nästa dags dykning. Vi hade redan bestämt oss för att dyka i Gullmarn istället för SMHI spådde 17 m/s även påföljande dag och då är det betydligt bättre att vara i en fjord än på havet. De var också där vi hittade cylinderrosen från förra inlägget.

Till midsommar blir det förhoppningsvis dykning på Väderöarna om vädrets makter är med oss.

Hej så länge,

 Lena

Cylinderros

Cylinderrosor kan man hitta på lerbotten men man måste tyvärr ner ganska djupt, oftast under 30 m. Här hade vi tur och hittade en på 26 m. Tyvärr var det en hel del partiklar i vattnet så vidvinkelbilderna blev inte riktigt vad jag tänkt. 

Trots att cylinderrosor är rätt stora kan man också få till en del effektfulla bilder med makro. I det här fallet 60 mm makro.

Cylinderrosor är ensamlevande djur som lever i ett rör och förflyttar sej långsamt på lerbotten. Den lever av pyttesmå djur som den fångar i sina långa randiga tentakler.

Här kan man se röret.

Det är ganska stora, fascinerande djur som inte alls ser ut som ett djur vid första anblicken.

Vår dyktid "tog slut" vid cylinderrosen och vi måste påbörja uppstigning. På väg upp längs en sluttning fick jag syn på en stor trollkrabba. Jag hade inte möjlighet att stanna upp för att ta mer genomtänkta bilder, utan tog två i snabb följ då jag passerade.   

Lunch mellan dyken blev grillad korv på vår portabla gasgrill som är toppen när man vill att det ska gå fort och även vara lätt att packa ihop efteråt. Vattnet i Jordfall låg blankt inne i viken. Till höger står min kamera med dubbla blixtar och fokusljuset på toppen. Till midsommar bär det av igen. Då blir det Väderöarna, som numera är en tradition för oss.

Hej så länge,

Lena

Bråda tider i naturen

Skäggmes med munnen full (Hjälstaviken söndags). Familjen väntar...

Blåmes i holken på vårt garage. En hel skock småmesar skriker ut sin hunger i väntan på nästa måltid.

Fullträff i detta dyk. Hjälstaviken i söndags. Fru tärna låg och väntade.

Hej så länge,

Lena

Öronmaneter

Under den gångna helgen hittade vi mängder med öronmaneter i Gullmarsfjorden. På 10 till 20 meters djup mötte vi tusentals maneter. De karaktäristiska ringarna, som är fyra stycken, är manetens könsorgan och eftersom de liknar öron har de gett maneten dess namn. 

Det var tyvärr en hel del andra partiklar i vattnet för det hade blåst rätt rejält och då blir inte vidvinkelbilder helt lyckade. Som många av er nog känner till bränns inte dessa maneter särskilt mycket, då de innehåller ganska lite nässelgift.

Maneterna kan bli roliga motiv även med makro. De rör sej graciöst i vattnet och har en vacker "gardin" av korta tentakler.

Förstora gärna så syns alla fina detaljer. Den lilla inbuktningen till höger i bilden ovan har en struktur som innehåller manetens sinnesorgan. Det finns åtta sådana strukturer runt manetens kant.

En del av de stora maneterna hade en liten fisk som simmade i dess närhet och på så sätt fick skydd av tentakelgardinen. Det är vitlingyngel och man ser ofta dessa när de simmar i brännmanetens långa och betydligt mer brännande tentakler. 

Vi har aldrig tidigare sett vitling i vanliga öronmaneter. Nu blev det plötsligt ännu roligare att fota maneterna med makro.

De små vitlingarna är nästan genomskinliga och man kan se organen i kroppen på dem. Eftersom det fanns så mycket maneter kunde fiskarna snabbt rymma till en ny när fotografen blev för närgången.

Ibland hittade man dem på manetens ovansida. Det var lite kurragömmalek helt enkelt.

Två vitlingar i samma manet var ovanligt och här hade jag lite tur att de blev skarpa.

Det jobbigaste när man simmar runt i öppet vatten och fotar makro är att man tappar lätt orienteringen. Man glömmer tid och rum, tittar inte på bottenformationerna och vips vet man inte vilket håll man kom ifrån eller vilken väg som leder tillbaka mot platsen där vi gick i, men det löste sej...vi var ju två och en hade koll.  

Hej så länge,

Lena