Bråda tider i naturen

Skäggmes med munnen full (Hjälstaviken söndags). Familjen väntar...

Blåmes i holken på vårt garage. En hel skock småmesar skriker ut sin hunger i väntan på nästa måltid.

Fullträff i detta dyk. Hjälstaviken i söndags. Fru tärna låg och väntade.

Hej så länge,

Lena

Öronmaneter

Under den gångna helgen hittade vi mängder med öronmaneter i Gullmarsfjorden. På 10 till 20 meters djup mötte vi tusentals maneter. De karaktäristiska ringarna, som är fyra stycken, är manetens könsorgan och eftersom de liknar öron har de gett maneten dess namn. 

Det var tyvärr en hel del andra partiklar i vattnet för det hade blåst rätt rejält och då blir inte vidvinkelbilder helt lyckade. Som många av er nog känner till bränns inte dessa maneter särskilt mycket, då de innehåller ganska lite nässelgift.

Maneterna kan bli roliga motiv även med makro. De rör sej graciöst i vattnet och har en vacker "gardin" av korta tentakler.

Förstora gärna så syns alla fina detaljer. Den lilla inbuktningen till höger i bilden ovan har en struktur som innehåller manetens sinnesorgan. Det finns åtta sådana strukturer runt manetens kant.

En del av de stora maneterna hade en liten fisk som simmade i dess närhet och på så sätt fick skydd av tentakelgardinen. Det är vitlingyngel och man ser ofta dessa när de simmar i brännmanetens långa och betydligt mer brännande tentakler. 

Vi har aldrig tidigare sett vitling i vanliga öronmaneter. Nu blev det plötsligt ännu roligare att fota maneterna med makro.

De små vitlingarna är nästan genomskinliga och man kan se organen i kroppen på dem. Eftersom det fanns så mycket maneter kunde fiskarna snabbt rymma till en ny när fotografen blev för närgången.

Ibland hittade man dem på manetens ovansida. Det var lite kurragömmalek helt enkelt.

Två vitlingar i samma manet var ovanligt och här hade jag lite tur att de blev skarpa.

Det jobbigaste när man simmar runt i öppet vatten och fotar makro är att man tappar lätt orienteringen. Man glömmer tid och rum, tittar inte på bottenformationerna och vips vet man inte vilket håll man kom ifrån eller vilken väg som leder tillbaka mot platsen där vi gick i, men det löste sej...vi var ju två och en hade koll.  

Hej så länge,

Lena

Nationaldagsfisken

Blågyltan glänste vackert blå och gul på nationaldagen. Hannen kallas blåstråle och är antagligen den färggrannaste fisk man kan hitta i svenska vatten.

Det går oftast undan när man fotograferar fisk och tyvärr fick jag inte med hela stjärten denna gång, men den var så vacker att jag visar den ändå. Förstora så ser ni hur praktfull den är.

Den här tångsnärtan blev nog mest förvånad när fotografen dök upp...

De små kaxiga snultrorna lekte kurragömma mellan "död mans hand". Kolla in de pyttesmå huggtänderna.

En del av dessa är väldigt runda om "magen" och jag antar att de är fulla med rom.

Genom att ligga stilla i vattnet och vänta kan man få dessa snultror att komma riktigt nära kameran.

Alla bilder är tagna utanför Smögen under den gångna helgen, då det egentligen blåste alldeles för mycket för att dyka...men det hindrade inte oss.

Hälsningar Lena

Det är inte gräset som är ovanligt högt...

...utan jag som är ovanligt liten.

På väg hem från en långhelg på västkusten åkte vi förbi dessa små hästar. Det är en ras som heter Falabella. Det blev tvärnit och vänd. Hoppas alla haft en fin helg och jag återkommer inom kort med senaste undervattensinfo från Smögen och Gullmarsfjorden.

Hälsningar Lena

Isbjörn på säljakt

Efter fem dygn ombord på Freya fick vi äntligen se isbjörn. Vi fick veta av Origo att de siktat en hona med två ungar i Ekmanfjorden och vi begav oss av dit. Vi "parkerade" mot iskanten en bra bit från Origo och björnarna var som små prickar på isen.  

Men de kom närmare.... Alla var förstås ute på däck och kamerorna smattrade trots att avståndet var väldigt långt.

De små årsungarna rörde sej lite hit och dit runt mamma, men de kom närmare vårt fartyg och passerade då Origo.

Vi väntade andäktigt på hur de skulle röra sej. Mamman såg inte ut att ha något egentligt mål och inte hade hon särskilt bråttom heller. De fortsatta att komma snett mot oss.

De kom inte så nära.... men jag fick möjlighet att låna ett Canon 600 mm med en x2 konverter. Det största objektivet ombord. Men nu hade ungarna spridit ut sej och det var minsann inte så lätt att hitta dem i sökaren med de tunga pjäs jag nu hade i händerna.

Med stöd mot relingen inväntade jag att hela familjen skulle komma med på några bilder innan jag lämnade tillbaka det stora objektivet. Det var fler som hade Canon och som ivrigt ville få några minuter med den största brännvidd som gick att uppbringa. Kolla in ungen som har tagit täten. Den har så härligt kaxig uppsyn.

Plötsligt har mamma tagit täten och här verkar det som att något behöver kommuniceras inom familjen. Hon väntar in dem...Vi har alla sett det som mamman tagit sikte på strax innan, de grå klumparna i övre högra hörnet på bilden. Nu ska mamma fixa middag...

Vi tittar andäktigt på när isbjörnshonan smyger mot de sovande sälarna. Vi och flera andra i gruppen har sett isbjörn smyga på säl förut och hur snabbt sälen bara försvinner ner i det hål den ligger bredvid. I 19 fall av 20 blir det ingen fångst....

Ungarna ser ut att sakta av.....och plötsligt drar mamman iväg i full fart mot sälarna. De kastar sej ner i hålet....

Här lyckas min sambo mycket bättre med sina bilder (jag blev väl för exalterad) så denna bild och nästa är tagna av Fredrik Gihl med en Canon 7d mk II, Canon 100-400 med x 1,4 konverter.

Den sista sälen verkar inte hinna undan.... Ingen säger något och kamerorna smattrar tills vi alla är helt säkra. BANNE MEJ HON TOG DEN !!! Vi har just fått se en isbjörnshona ta en säl och med två småttingar i bakgrunden !

Hon dödar sälen omedelbart och ungarna är snabbt framme för att få en smakbit. Vi står där och bara tittar....Avståndet är drygt 700m, dvs på tok för långt och alla bilder i detta inlägg är rejält beskurna. Men vi fick alla uppleva det och bilderna visar åtminstone vad som hände. Jösses, hon tog sälen!

Vi stod länge och tittade på isbjörnsfamiljen men kunde så småningom gå in och äta lunch. Vi visste ju att de skulle stanna ett bra tag och antagligen också sova när de ätit. Man kunde dessutom hålla utkik på dem med kikare genom salongsfönstret, för säkerhets skull.

Vilken upplevelse!

Hej så länge, Lena