Havhesten

Så tidigt på säsongen som vi åkte till Svalbard har inte fågellivet riktigt kommit igång ännu. Men en art som man alltid har med sej runt båten är stormfågeln (Fulmaris glacialis), som heter havhest på norska. Varför den heter havhest kunde inte vår norska guide reda ut, men den tycks kunna rida på vågorna till synes outtröttlig.

Stormfågeln sveper nära över ytan och man kan stå i aktern på fartyget och fånga dessa på bild hur länge som helst. Det blir mycket att sortera på minneskortet.

Stormfåglarna finns på Svalbard under i stort sett hela året och man uppskattar att det kan finnas upp till en miljon par. De uppsöker häckningsplatserna redan så tidigt som i slutet av januari och början på februari, i synnerhet om det blir lite varmt väder.

De förekommer i både mörka och ljusa varianter och samlades gärna runt båten är vi låg stilla. Ibland hade vi också ett gäng runt våra zodiaker.

Här verkar de vara lite oense om något...

De behöver lite startsträcka när de ska upp och på is eller snö ser de mycket klumpiga ut. När man tittar på dem efter att de lyft från vattenytan kan man få se hur de skakar bort vatten från fötterna innan de drar in dem i fjäderdräkten.

Ibland kom de så nära båten att man kunde fotografera dem med vidvinkel. Tyvärr så var ljuset ganska trist vid detta tillfälle.

Här leker Brutus med stormfåglarna med ett 100-400 som verkar vara i läge 100 mm. Jag har tagit bilden med Canons 16-35 (på 23 mm) på mitt 5D mark III-hus.

Med vackra vyer kunde man ibland också invänta stormfåglar för att få lite liv i bilden, antingen vid ytan eller i luften. Då fick man ha lite tålamod och ordentligt med kläder. Ibland ville man bara slinka ut lite snabbt och ta några bilder men utan mössa, vantar och tjock jacka stod man inte ute särskilt länge.

Vi fortsätter spana efter isbjörn...Origo har visst hittat något....

Hej så länge,

Lena

Varför åker man tillbaka till Svalbard ?

Det är INTE för att det finns en massa billiga "sista minuten resor" dit, även om man definitivt kan få sol dygnet runt just vid denna årstid. Det är en annan typ av upplevelse som jag vet att några FS-bloggare känner igen och antagligen flera andra FS medlemmar.  

Det är en miljö som fullkomligt tar andan ur en.....och det händer inte bara en gång per dag ! Det är ögonblick efter ögonblick som känns som det häftigaste man sett....

...man står där helt ordlös på däck och bara tittar....landskapet är magiskt. Därför kommer man tillbaka till Svalbard, om man dessutom får se isbjörn är det en bonus. Alla bilderna i detta inlägg är tagna från fartyget under några timmar då vi sakta färdades längs Björnfjorden, ända in till den avslutande glaciären.

Flera personer spanade hela tiden med kikare från bryggan.

Men de flesta stod ute och suckade åt det häpnadsväckande landskapet. Det blev mycket bilder från denna fjord.

Det var lite tidigt på året för många fåglar men vi hade i alla fall några runt oss som t ex stormfåglar och tretåig mås.

Vi färdades mycket sakta men naturen ändrades ändå hela tiden.

Man kunde ju också alternera på vilken sida man stod, styrbord eller babord. 

Om man gick akterut fick man motljus.

Experiment med snö och stenar....

...eller bara snöformationer.

Vi får se flera valrossar som ligger och vilar på isflaken. Freya går så sakta att de inte ens bryr sej om att titta upp på oss trots att de borde känna att ett stort fartyg passerar dem.

Det som känns som en extra bonus är när vi plötsligt har en valrosshona med unge rakt framför oss. Kaptenen stannar fartyget helt och vi kan titta på dem på behörigt avstånd. En valrosshona har inte de anatomiska strukturer som gör att hon kan omfamna sin unge men jag tror att det vi får se här är hennes sätt att göra just det. Hon lät ungen glida ner från isen mot hennes kropp och låg så en lång stund, den kanske diade med det såg inte så ut.

Vi tittar länge på dessa två och håller ett rejält avstånd för att inte störa dem. Bilderna är tagna med 420 mm och beskurna. De ligger kvar vid iskanten när vi sakta passerar med Freya.

Vi rör oss sakta in mot glaciären i änden av Björnfjorden.

Vi har kommit till fjordens ände och det ligger is närmast glaciären. Vi vänder här och färdas nästan lika långsamt ut igen. Vi spanar hela tiden, men ingen isbjörn här heller....Fartyget Origo är inte så långt borta och har en grupp fotografer/filmare från National Geographic ombord, de letar också efter isbjörn.

Hej så länge,

Lena

Närkontakt med valross

Tredje dagen ombord och vi vaknade till strålande sol och blank vatten. Efter frukost gav vi oss ut i gummibåtarna för att köra runt Virgohamna och närliggande fjordar. Vyerna var spektakulära.

Fantastiska isskulpturer avlöste varandra. Bitvis var det dessutom väldigt grunt och vi kunde lätt se botten i det klara vattnet.

Den blå isen kommer från glaciärer och vi hittade några riktigt blå formationer denna dag. Isen rör sej hela tiden i vattnet därför finns det istappar som ser ut att ha bildats åt fel håll.

Efter en stund stötte vi på några knubbsälar som låg och tycktes njuta i solen.

Jag vet inte hur man tyder sälar men dessa uttryck borde handla om att livet är ganska skönt, eller vad tror ni? 

Den här posen ser inte helt bekväm ut men sälen ligger lugnt kvar och ser även den ut att njuta.

Vi fortsätter att smyga runt med zodiakerna bland isformationer och snö. Plötsligt bryter några mörka djurkroppar ytan en bit bort. Unga valrossar...

Vi håller ett lämpligt avstånd och spanar på dem en stund. De spanar tillbaka och dyker, kommer upp igen osv. Vi lämnar dem efter en stund och börjar sakta åka tillbaka mot fartyget. Vi har varit ute flera timmar.

Plötsligt hittar vi två valrossar till. De ligger och sover. Vi smyger mycket sakta med gummibåten...

....och valrossarna snusar vidare i godan ro....

....tills plötsligt båda vaknar och spritter upp med förvånansvärd snabbhet. Det blev en del suddiga bilder med mest bara betar, andra deltagares kläder mm, medan vår guide backar undan en bit och vi får ordning  i båten.   

Den större av de två valrossarna tittar lite slött på oss. På det här avståndet kan man se att djuren har kort päls trots att de ser nakna ut på håll. Bilderna är tagna med 420 mm på en "fullformat" så vi sitter inte fullt så nära som det kan se ut.

Den där gummibåten med rödklädda figurer var nog inte så mycket att bry sej om, tycks den tänka. Jag har också samlat mej så mycket att jag kom på att ta några bilder i stående format, för att få med betarna.

Den andra valrossen, som kan vara yngre om man ser på betarna, tycks fortfarande vara lite misstänksam och verkar inte alls glad över att ha bli väckt ur sin sköna slummer.

Vi passerar runt dem i krypfart...

....och med ett stort plask bestämmer den sej för att gå i vattnet. Där blir valrossar mycket snabba och rörliga och vår guide backar genast undan båten. Vi lämnar valrossarna och går tillbaka mot Freya där det är dax för lunch.

Innan vi går ombord passerar vi minnesmärket för Andrés expedition. Allt som finns att se på denna plats ligger under snön så det blir ingen landstigning, och ombord på Freya har de fått tips om var det kan finnas isbjörn....vi skyndar ombord.

Hälsningar Lena

Is i olika former och nedisning ombord

Från Poolepynten gick vi norrut och det gungade en del under natten. På morgonen var det dimma.

Vi började möta is i allt större flak...

Kapten Bengt Wiman på plats på bryggan. Han tittar ut genom saltstrimmiga rutor.

Mekanismen som ska spola bort saltvatten från rutorna har frusit. Slang och kvast får duga så länge.

När vi går ut på däck är det halt och allt är täckt av is.

Våra zodiaker är rejält nedisade och de ser inte så inbjudande ut.

Vi står ute på däck och spanar. Luften är full av glittrande iskristallet. Luften skimrar men det ser mest ut som små skräp på bilderna.

Solen tränger genom molnen och isen börjar smälta så smått.

Vi är omgivna av is och alla spanar ut över de vita. En tretåig mås flyger förbi...

...och stormfåglarna följer oss som vanligt hela tiden. Vi ser spar av isbjörn, men ingen björn.

Vi går in i Virgohamna vid Dansköya och nu är vädret srålande igen. 

Personalen ombord har gjort sitt bästa för att skotta bort isen på däck och när solen börjar skina smälter ytterligare is bort.

Vi spanar mot land och ser spår även här, men isbjörnen är långt borta...

Hej så länge,

Lena

Inlägg 1000, Poolepynten och valrossarnas strand

Vi lämnade Longyearbyen bakom oss och styrde direkt mot Prins Karls Forland, en ö på Svalbards västra sida. Vi avnjöt en middag ombord och fick information om att vi skulle göra en zodiaktur redan första kvällen ca 22:30. Solen hade kommit fram och trots lite vind var det strålande vackert.

Det var dock kallt, ca 8-10 minusgrader, och det kändes verkligen ute på vattnet. Vi fick låna rejäla overaller att dra ovanpå våra egna lager av ylle och fleece. Flytväst, mössa, huva på overallen och dubbla vantar, en väska med kameraprylar, redo för nattlig zodiaktur.

Vår osviklige guide och expeditionsledare Björn Anders...

...gör sej redo för att också vara isbjörnsvakt. Skarpladdat vapen typ älgstudsare och en pistol för knall/skrämselskott i ett bälte på höften. Vi ska gå iland och man tar inga risker.

Innan vi kom fram till platsen där vi skulle gå iland vid Poolepynten mötte vi en "gammal bekant". M/S Malmö som vi tillbringade åtta dagar på förra våren kom stävande mot oss i det låga solljuset. Vi kunde inte förstå varför den skulle komma så nära, innan Björn Anders vände upp längs sidan för att överlämna en liten påse till besättningen, någon slags batterier som de behövde och inte fått med sej.

De första valrossarna såg vi redan i vattnet. De kan vara lite oberäkneliga och definitivt sätta sina betar i en gummibåt, trots att det oftast är mycket fredliga djur.

Efter att Björn Anders spanat av ön och konstaterat att det inte fanns några isbjörnar gick vi iland och promenerade långsamt mot valrosskolonin. Den här platsen känner nog många andra Svalbardresenärer igen. Om vädret tillåter går man hit för här håller en koloni valrossar ofta till. 

På slutet flyttade vi oss bara några steg i taget för att inte störa dem. Det är stora, tunga djur som tycks njuta av livet där de ligger på stranden och omväxlande fiser eller rapar. Vi hade tur att vindriktningen var rätt för de luktar inte särskilt gott i en valrosskoloni.

Munhygienen är obefintlig men de snorade lugnt vidare på stranden.

Valrosshannar väger drygt 1000 kg, honor något mindre. Det här är en grupp hannar. De lever på musslor och kräftdjur och borstar botten med den kraftiga "mustachen" när de letar föda. Huden är mycket tjock, ca 4 cm och den har kort päls även om djuren ser nakna ut på håll. En isbjörn klarar inte av att döda en vuxen valross.  

När jag vänder ryggen åt valrossarna har himlen färgats vackert rosa i det låga solljuset och molnen. Det här är enda kvällen som vi får en kort stund av "kvällsljus". Solen går inte ner och vi kommer att få se mycket av den under veckan som kommer.

Det blev en sen första kväll ombord på Freya och en hel vecka på Svalbard ligger framför oss.

Hej så länge,

Lena