Balboa Park, kaktusträdgården och jakten på de allra minsta

Det var sen eftermiddag och vi tog en promenad i den behagliga sommarvärmen som rådde i San Diego. Vi gick längs ett litet vattendrag och mötte en gammal bekant som satt där och såg lite bister ut. Vi hade fortfarande en och en halv dag kvar innan det var dags att gå ombord på båten och vi småpratade om vad vi skulle hitta på. Det löste sig när det plötsligt svepte förbi en pytteliten fågel. Det rådde ingen tvekan om vad det var, EN KOLIBRI ! Sedan gick solen ner, men nu visste jag vad vi måste hitta i morgon, en park med blommor ! 

Det blev Balboa Park som är en jättelik "urban cultural park" med museer, San Diego Zoo, udda byggnader, flera olika trädgårdar mm. Jag föreslog att vi skulle satsa på kaktusträdgården.

Kaktusträdgården bjöd på ett fascinerande landskap och det började bli rejält varmt i solen fast det bara var förmiddag.

Det fanns också en del blommor bland alla taggiga växter. Kolibrier behöver blommor och vi spanade efter de små fåglarna.

Det fanns dock mängder med intressanta kaktusar att gå runt och titta på och många av dem var mycket gamla.

Plötsligt sveper det förbi något som ser ut som en stor slända och landar i ett träd. Wow, en kolibri ! Nu gäller det att ha tålamod och se vart den här lilla gynnaren tänker ta vägen. De skarpa solljuset ställer onekligen till det men samtidigt får jag väldigt korta slutartider utan att gå upp i ISO. 

Plötsligt lättar den lilla fågeln och landar i kaktusen mitt framför mej. Den började på baksidan men kom till slut fram så mycket att jag kunde få några bilder. Jag hade bara 400 mm (70-200/f 2,8 med 2x extender). Så här små fåglar hade jag inte förväntat mej på denna resa (pelikaner hade jag nog tänkt när jag packade).

Den jobbar på i den taggiga kaktusen och vi njuter av att stå och titta på den.

När man minst anar det är den borta och vi hinner inte uppfatta var den tar vägen. Det går väldigt fort ibland. Vi fortsätter runt bland de udda växterna.

En kolibri sveper förbi ovanför våra huvuden. Reflexmässigt riktar jag kameran mot himlen och döm om min förvåning då det faktiskt blir en skarp bild. Bilden är endast beskuren lite till vänster och i ovankant för att fågeln var nästan mitt i bilden.

Den sätter sej i annan typ av kaktus som är stor som ett träd. Det ser inte ut att finnas några utslagna blommor och den flyger ganska snart vidare....

...till en blomma som jag varit och spanat på flera gånger för den ser ut som perfekt kolibrimat !

Den jobbar på och besöker blommor runt hela grenen. Jag tror den har koll på mej men den verkar inte tycka att jag är hotfullt nära. Jag står så stilla jag kan och rör mej inte ur fläcken.

Det finns inga matare eller annat för att locka till sej dessa fåglar. Bara blommor och vilda kolibrier. Upplevelsen är fantastisk och jag ryser nästan trots att solen får svetten att rinna längs ryggen.

Bilderna ovan är beskurna men jag tog med denna för att visa hur nära jag kunde stå. Jag hade ju bara 400 mm och är evigt tacksam för att kolibrier är så kaxiga fåglar, trots sin ringa storlek.

Dessa blommor är som gjorda för en kolibrinäbb. Det var vad jag tänkte då jag såg denna blomma och vad som fick mej att gå tillbaka flera gånger. Jag kunde dessutom närma mej den från bästa möjliga fotovinkel, med tanke på de skarpa solljuset.

Väldigt törstig och överväldigad av mötena med kolibrierna lämnade vi kaktusparken. På vägen ut blev jag dock "fångad av " denna besynnerliga växt. Den såg nästan ut som att den skulle anfalla om man råkade komma för nära.  

Hälsningar Lena

San Diego, del II

När vi väl hade klivit av USS Midway strosade vi vidare längs stråket vid vattnet. Det var ganska lugnt och fridfullt eftersom det inte är turistsäsong.

Vi hittade denna hyllning till Bob Hope.

Den här mannen överrumplade nog sin fru en aning när deras son skulle ta en bild. De höll nästan på att rasa omkull. Jag hann i alla fall få en bild. Det är hangarfartyget man kan se i bakgrunden.

En morgon körde vi ut mot Point Loma Lighthouse, men då det är en nationalpark med strikta öppettider (9:00- 17:00), kom vi förstås för tidigt. Vi stannade istället vid Fort Rosecrans National Cemetery. 

Utsikten mot down town SanDiego var lite dimmig.

Det finns en hel del militära anläggningar i och runt SanDiego och denna stävade ut mot havet när vi stod vid kyrkogården.

Amerikanska militära kyrkogårdar är lite speciella.... 

....och jag kan inte låta bli att fascineras av precisionen, samtidigt som mängden gravstenar blir nästan överväldigande. Vi inser dock när vi läser på stenarna att alla dessa människor har inte dött i krig. Det är även familjemedlemmar till krigsveterander som ligger här och många som varit miltärer men dött av helt naturliga orsaker.

Det finns också fåglar bland stenarna...

...en rosenfink kanske...

Upprepningar är intressanta motiv och vi har ingen brådska...

Det är ett team med trädgårdsarbetare som jobbar på kyrkogården och jag kunde inte låta bli att föreviga deras bil. Man kan ju undra över hur lyckat det är att lägga nycklarna på vänster framdäck om man kör en bil av det här slaget?

Hälsningar Lena

USS Midway, svårt att undvika....

Innan vi drog ut med vår dykbåt som tog oss till både vithajar och sjölejon hade vi två dagar i SanDiego. Enligt min sambo måste man då göra ett besök på hangarfartyget USS Midway. Jag lät mej övertalas och vi traskade ombord så fort biljettluckorna öppnat på morgonen.

Hangarfartyg är gigantiska ! USS Midway är 1000 fot lång, 258 fot bred och vägde 54 000 ton när hon togs ur bruk 1992. Fattar ni hur länge man kan vandra runt på den här !

Tack och lov var det lågsäsong och inte packat med folk. En och annan turist med obligatoriska tillbehör var det ju dock.  Här framför en A4-Skyhawk som tydligen var "populär" i Vietnamkriget.

Annars var det visst den här sortens plan, en Phantom, som spred stor förödelse över Vietnam. Downtown SanDiego tronar i bakgrunden. USS Midway deltog även i den första attacken mot Irak, Desert Storm, 1991.

Här fick jag lite andra associationer och kunde inte motstå att ta en bild.

Om man ville ställa frågor fanns det mängder med människor att prata med, såväl pensionerade piloter som det lite yngre gardet (marinkåren antar jag).

Mannen i den gula kepsen var en gammal pilot som själv flugit uppdrag från hangarfartyg. Han hade en lång utläggning om hur planen startade, eller snarare sköts iväg från fartygen. Först hade man en teknik som närmast får mej att tänka på en gigantisk slangbella. Sedan övergick man till att slunga iväg planen med en katapult driven med ånga. Det var fullt med folk runt den här mannen innan han hade pratat klart.

Trots att jag upplevde fartyget som mycket stort hade inte planen särskilt lång startsträcka. Den här bilden är tagen från bryggan och planet som är redo för start är det som står med nosen mot fören, längst bort i bilden. Den gamle piloten betonade att tajming var mycket viktigt vid start om det gick stora dyningar. Man ville helst inte stirra rakt ner i havet när man lämnade fartyget...Hans berättelser var mycket målande och jag var onekligen fången där en stund.

Det ingick en guidad tur på bryggan så där klättrade vi upp med ett blandat gäng. Flera av "gubbarna" var där på en återförening, piloter allihopa.

Jag insåg att vi fotograferade från lite olika vinklar och såg nog på miljön på väldigt olika sätt.

På dessa genomskinliga tavlor skrevs informationen spegelvänt, på baksidan. En speciell egenskap som var bra att kunna för de som jobbade här.

USS Midway hade en besättning på 4500 man (inga kvinnor) och det serverades 13 000 måltider per dygn. I mässen hittade jag denna Midway special.

I officersmässen såg det ut så här. Det som skymtar till höger är "ribeye steak" så det var väl "surf and turf" på menyn denna kväll.

När jag var helt slut måste vi förstås ner i maskinrummet. Där mötte vi dessa två roliga gubbar som gärna ville prata om allt som fanns där. Fartyget drevs med ånga från 12 pannor som genererade 212 000 hästkrafter och tillräckligt med ström för att försörja en stad med en miljon invånare. Det fanns fyra 18 fots propellrar som vägde 22 ton styck och kunde ge en maxhastighet på 33 knop. Som sagt, gigantisk...

Hälsningar Lena

Coming soon....

" - Fish are friends...not food..."

Snart tillbaka med en utförligare rapport,

hälsningar Lena

Angry birds revisited

Jag har alltid tyckt att skäggmesar påminner väldigt mycket om "angry birds", dvs det fåniga spelet man kan spela i sin telefon. Nu har de visst blivit en film med dessa fåglar också. Angry birds alltså. Dagens besök vid Hjälstaviken var snarast en hyllning till skäggmesen.

De poserade ivrigt på spången, både enskilt och i grupp. Visst ser den lite arg ut...?

En näpen hona eller kanske ungfåglar har samma färger, jag vet faktiskt inte.

" - Blir det bra så här? "

Jag ville ju helst fånga dem på bild i vassen men det blåste för mycket. Den här fröken var ju rätt näpen ändå.

Hennes kavaljer var inte långt efter men hon försvann in bland den vajande vassen....

Då blev han så arg att hoppade på stället ! Eller vad tror ni? 

Hjälstaviken bjöd också på luriga fasaner....samt två andra kända fotografer, Ing-Marie och Lena.

Där fanns också väldigt mycket gäss...

...och några fina gråsiskor som var ute efter de torkade fröna.

Här låter den sig väl smaka.

Det omisskänliga ljudet fick oss att titta upp....tranor, mängder med tranor under förflyttning...nu får man ge sej till tåls tills de återvänder.

Hälsningar Lena