Morgonljuset I

Denna vecka inleddes med ett par kalla mornar med både dimma och sol. Helt oemotståndligt. 

När jag kom till jobbet, lite extra tidigt, körde jag genom campus och till Fyrisån. Vid Vindbron får jag inte köra över men man kan parkera och gå en bit. Solen hade precis börjat gå upp. Det var kor på bete på båda sidor om vägen.

Denna morgon blev det fokus på kor, för det var de djur som uppehöll sej längs ån och på den plats jag hamnade på väg tillbaka mot jobbet. Här har solen inte riktigt nått fram ännu, men dimman börjar skimra i varma toner.

Upptäckte att det satt en häger vid kanten av ån. Den var tydligen inte alls rädd för kor, för den satt kvar fast det stora djuret satte ner sin mule i vattnet precis bredvid. 

Plötsligt steg solen upp över skogen bakom betet och då förändrades morgonljuset dramatiskt. 

Under ca 10 minuter kunde jag njuta av flockens långsamma rörelser genom den gyllene dimman. 

Ljuset ändrades ganska snabbt och trots att det fortfarande fanns viss magi när jag lämnade platsen var den finaste stunden över (jag hade också ett möte som jag måste förbereda). Jag hade ändå fått en gyllene morgonstund. 

Hälsningar Lena

Hemresan

Efter en veckas dykning, trevlig samvaro och god mat från havet är det bara att köra hem igen. Samma sträcka och vi passerar förstås rastplatsen i Aure även på hemvägen. Så här kan det se ut i mulet dagsljus. 

Färden genom Norge går förstås på slingriga vägar utan vägren och ofta längs vattendrag.

Vi kommer till Eidet (nära Röros), där det också finns en fin rastplats. Här har det funnits en kvarn och ett smältverk. Vi stannar och sträcker på benen samt äter lunch. 

Jag ville också fotografera den gamla bron. Numera kör man över nya "Eidet bru", som man kan se delar av i förgrunden. 

På väg Fv561 mellan Glåmos och Brekken kommer solen fram och den fortsätter att stråla på oss när vi passerar gränsen in till Sverige och i stort sett hela resan hem. Nu får vi se när det blir dykning nästa gång. 

Hälsningar Lena

Dykveckan lider mot sitt slut

Sista dykdagen och vi vaknade till en mycket stilla morgon. Molnen låg lågt över det kringliggande landskapet, men solen skulle komma fram senare på förmiddagen.

Det pågår en del lastning av dykprylar på båten. När jag smög ut en morgon och bara skulle lasta min dykkamera var inte förtöjningen anpassad för lastning, vilket jag inte noterade...Jag satte en fot i aktern på båten och kände hur den gled ut. Jag insåg direkt hur det skulle sluta och tog ett djupt andetag innan jag hamnade i vattnet. En äkta "Melker" för er som sett Saltkråkan. Men med 15 graders vattentemperatur var det ingen större fara och jag fick bara skölja mina kläder, köra dem i centrifugen och hänga upp dem till tork. Ett och annat leende fick jag också bjuda på...    

Evelina kommer ner på bryggan med grötkastrullen. Såväl fiskar som krabbor och andra skaldjur väntar antagligen på sin frukost vid det här laget. Havregrynsgröt är minsann inte fy skam och de flockas under bryggan för att få ta del av resterna. Ibland hamnar den överblivna gröten i ett bröd, men denna morgon fick fiskarna ta del av frukosten.

Det är en vacker morgon när vi styr ut mot Halsafjorden.

Vattnet är spegelblankt och molnen ligger lågt.

Solen kommer fram efter en stund och landskapet får fina färger.

Det finns gott om havsörn i området och en sån här morgon flyger de förstås över oss. Här är jag dock lite sent ute och örnen har egentligen passerat oss. Det är inte helt lätt att förvara kamerautrustning för fågelfoto ombord på en dykbåt med begränsade utrymmen för utrustning som inte tål vatten. 

Inget vi möter under ytan denna dag slår den fina bläckfisken som ni fick se i förra bloggen. Men en och annan liten torsk stöter vi på.

En vacker läppfisk, kanske en berggylta.

Blågyltan är nog en av de mest spektakulära fiskarna färgmässigt. Hannen kallas också blåstråle.

Blåstrålen skimrar vackert när man fotar den med blixt. 

Det här är honan och hon kallas för rödnäbba. Dessa fiskar lever i harem med en hanne. Om hannen dör kommer en stor hona att omvandlas till en hanne. De har alltså anlag för båda könen från födseln och kan i vuxen ålder producera både ägg och spermier. 

Vi äter lunch vid ett gammalt båthus och vilar förstås på klipporna. Det är varmt och skönt i solen. Det var bara en nackdel med denna lunchplats. "Damtoaletten" var ett starkt kuperat äventyr att nå. Något som majoriteten av deltagarna förstås inte hade en tanke på...   

Vattnet låg nästan helt blankt i fjorden. I aktern på båten stod våra flaskor för andra dyket, samt diverse extraflaskor för de som dök med sådana. Det här var också utsikten från herrtoaletten. 

Ett annat gammalt båthus i närheten av vår lunchplats.

När vi kom tillbaka efter dagens dyk hade Evelina varit ute och plockat kantareller. Hon hör till personalen men följer ofta med och dyker. En förkylning har dock satt stopp för det och då har hon hittat på andra saker istället.  

Till middag serveras marulk med knaperstekt bacon, pilgrimsmusslor, ugnsbakad potatis med diverse rotfrukter och en stor kastrull kantarellsås. Det är självservering och det blir inga vacker dekorerade tallrikar, men väldigt gott! 

Hälsningar Lena

Mera bläckfisk

Lunchen är väldigt viktig när man dyker i kalla vatten, i synnerhet då det är på höstkanten och inte längre är så varmt på land. Nu hade vi visserligen varmare än det brukar vara vecka 38, även i vattnet. Oftast hade vi varm soppa, men grillad korv går också utmärkt och med två portabla gasgrillar fixar kocken det lätt till 12 personer. 

Efter lunchen är det vanligt att man vilar lite. De tjocka underställen man har under torrdräkten gör att man kan ligga på marken eller bryggan utan problem, bara det inte regnar. 

Det här är en mysig stund på dagen, men efter ett par timmar på land packar vi båten igen och ger oss ut på ett andra dyk. 

Ganska tidigt på dyket möter vi den andra bläckfisken på denna resa. Den här är större och kaxigare. Jag har 60 mm makro på kameran och det blir lite av en utmaning, samtidigt som jag ju gärna ville ha närbilder på bläckfisk. Den hänger på sidan av en stor sten.

Den verkar inte särskilt orolig över vår närvaro och min sambo kollar om den vill hälsa genom att sträcka ut en hand. Den visar inget intresse för honom och då får den vara. När vi var på Tustna 2021 mötte vi en väldigt social och sällskaplig bläckfisk som ni kan titta på nedan.

Ett sällsamt möte under ytan - Fotosidan 

Det är egentligen inga problem att fota en bläckfisk med 60 mm makro. Det är snarare blixtarnas förmåga att belysa motivet när avståndet blir större som begränsar. Dessutom vill man inte ha onödigt mycket vatten mellan motivet och objektivet. Vattnet är inte kristallklart och det påverkar förstås.  

Eftersom bläckfisken inte tycks bry sej om jag är närgången passar jag på att ta några närbilder på tentaklerna. Den rör på dem lite hela tiden, men ringlar ofta ihop dem till fina spiraler. Det är genom dessa som bläckfisken skaffar sej information om sin omgivning och den har t ex "smaklökar" i sugkopparna samt förmågan att känna temperatur.  

Bläckfiskar har ungefär lika många nervceller som hundar. De är grupperade i de åtta armarna samt en mindre central enhet och tentaklerna antas kunna agera "av egen vilja" och behöver inte styras av det centrala nervsystemet (dvs hjärnan) som hos hundar (och andra ryggradsdjur).

Om en bläckfisk vill undersöka något kommer det en tentakel ringlande. Vi har fått uppleva hur stora bläckfiskar i Kanada både "skakat hand" och provsmakat på kamerablixtar och portar. 

De kan också använda tentaklerna för att promenera på botten som den gör på denna bild. Jag blir förstås helt uppslukad av bläckfiskens små uppvisningar.

En annan intressant aspekt på bläckfiskens anatomi är att den har tre hjärtan. Ett pumpar syresatt blod ut till kroppens alla delar och de andra två pumpar blodet förbi gälarna så att det kan ta upp nytt syre. Blodet är dessutom blått för det har hemocyanin som transporterar syre i blodet, istället för hemoglobin. Hemocyanin innehåller koppar till skillnad från hemoglobin som innehåller järn. Det gör att hemocyanin binder syre mer effektivt om syrgastrycket är lågt (även effektivare vid låg temperatur). 

Det är mycket mer än bara formen som gör bläckfiskarna intressanta och jag är mycket fascinerad av dem.

När den förflyttar sej en bit och sträcker ut sej i sin fulla längd blir ljussättningen inte bra och denna bild är kraftigt redigerad i LR. Den simmar dock inte iväg från mej utan slår sej ner igen och intar några olika poser. Den kanske t o m njuter lite av uppmärksamheten, vem vet, de är avsevärt mycket smartare än man tidigare trodde. Det finns dokumentation om hur bläckfiskar i fångenskap lärt sej att känna igen olika individer bland personalen och att de kan favorisera vissa men straffa andra genom att t ex spruta vatten på dem. 

Vi lämnar bläckfisken efter ca 20 minuter och resten av dyket simmar jag bara runt och ler för mej själv. Jag tar bara några enstaka bilder och inget som ens är värt att visa. Det här blev veckans absoluta höjdpunkt och inget annat kom i närheten av detta möte. Det enda övriga jag möjligen hade önskat var att kunna byta objektiv till en vidvinkel under pågående dyk. Men det går inte och alternativen, dvs dubbla kamerariggar, är inte aktuellt av flera anledningar.

På kvällen är det tradition att spela tärning om vem som ska diska. Huset har ingen diskmaskin och det blir ju en del när så många personer äter. Personalen och även kocken deltar i tärningsspelet. Jag lyckades klara mej hela veckan, men sambon åkte på disken en kväll. 

Jag gick ut en sväng och det var helt stilla i fjorden utanför vårt hus. Fullmånen var på väg...

Det var förunderligt varmt för årstiden, antagligen runt 15 grader, som vi haft hela dagen. 

När klockan passerat nio och alla batterier var laddade eller på god väg var det flera som gäspade stort. Inga sömnproblem när man dyker.

Hälsningar Lena

Vidare vinklar under ytan

När vi ger oss av på nästa dykutfärd åker vi söderut mot Halsafjorden. Vädret ser lovande ut för dagen.

Det är vackert längs fjorden även om det inte är helt vindstilla. 

Denna dag har jag valt mitt vidvinkelobjektiv, en Tokina 10-17 mm fisheye zoom. Den är inställd på 11 mm,  för jag vill ha så lite vatten mellan objektivet och motivet som möjligt. Det betyder också att jag måste komma väldigt nära motivet för att det ska bli bra bilder. På väg ner mot djupare vatten noterar jag att det är många blåstrålar på en plats och närmar mej långsamt. Den vackra hannen simmar in precis framför kameraporten när jag tar denna bild. 

Kort därefter signalerar min sambo med lampan att han har hittat något spännande. En åttaarmad bläckfisk, alltid ett kul möte. Den är ganska liten och verkar aningen orolig. Jag närmar mej sakta och önskar att jag kunde hålla andan. Det går ju förstås inte, men om man rör sej stillsamt behöver man ju inte flåsa. Jag andas väldigt lugnt och går in i "fotomode", rör mej extremt långsamt längs botten...

Vi iakttar bläckfisken och min sambo närmar sej långsamt från andra hållet. Ibland kan man interagera med bläckfiskar och de kan hälsa på en dykares utsträckta hand med en ringlande tentakel. Vi har fått uppleva det både i Norge, här vid Tustna, samt med de stora åttaarmade bläckfiskarna i Kanada. Den här är inte intresserad utan väljer att simma iväg när vi kommer för nära.

Den simmar ut över den ljusa sand- och snäckskalsbotten, men slår sej ganska snart ner igen. 

Jag närmar mej igen och jag ser att den ringlar tentaklerna runt sej på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det kan vara en reaktion på att den inte gillar min närvaro. Även om dessa bilder är kraftigt beskurna kanske bläckfisken tycker att jag påträngande. Jag stannar där jag är och tar några bilder.   

Den ger sej sedan av igen och simmar ut bland tarebladen. Då får den vara för jag har ändå fått ett fint möte och den tyckte uppenbarligen att det räckte med fotoblixtar för denna gång. Det är bara dykare i dessa vatten tre veckor om året, så den här bläckfisken har med största sannolikhet aldrig sett en simmande människa förut.

Vi simmar vidare och jag noterar en plattfisk som ligger väl synlig på den ljusa sand- och snäckskalsbotten.

Den simmar iväg för att sedan landa på ett underlag där den är perfekt kamouflerad. På denna plats hade jag antagligen simmat förbi den utan att se den. 

Det är gott om småfisk bland tarebladen och när vi närmar oss grundare vatten blir det allt större stim. Jag spanar efter intressanta motiv som är lite större än tre centimeter...

Det hittar jag också. En riktigt stor torsk ligger och vilar (sover?) mellan tarebladen. Den ligger helt stilla när jag närmar mej med kameran och jag får ta ett par bilder innan den kvicknar till och slinker iväg i ett moln av vitt grums.

Under tiden som jag simmat runt och letat efter roliga motiv har min sambo passat på att plocka pilgrimsmusslor. De finns gott om dem bland snäckskalen och även om de också är rätt väl dolda, hittar man dem tämligen lätt.  Den här bilden är tagen med 60 mm makro och sålunda under ett annat dyk, men den passade bra här. De mörka punkterna som man ser längs skalets kant är ögon. Musslan har full koll på vad som händer runtomkring och sluter sej ofta helt när en dykare närmar sej.

Närmare ytan är det ljusare och småfiskarna stortrivs. Vi avslutar dyket och går upp för att avnjuta en lunch i solen, följt av ytterligare ett dyk. Mer från det kommer senare. 

När dagens dykning är avslutat och vi är åter i hamn väntar rensningen. Det är flera som plockat musslor och nu ska de öppnas, rensas och bli mat. Fyra dykare bildar en kedja för att göra det mera effektivt.

Första handgreppet, att öppna musslan utan att skada muskeln, är svårast. Kent som är proffs på detta står därför först i kedjan. När det är frågan om så här många musslor är det extra värdefullt att minst en person kan utföra detta snabbt och med stor precision.

När musslan är öppen ska gälar och andra organ avlägsnas, det är ganska enkelt och en av nykomlingarna i gänget blir snabbt bra på detta.

Min sambo har tränat ganska mycket och hans uppgift blir att skära loss muskeln, dvs mumsbiten,  från skalet. Det har också öppnats en och annan öl i samband med rensningen, men de är så koncentrerade att den blir stående efter första klunken.

En sista sköljning och godbitarna räknas, 103 stycken. Vi hade gissat på allt från 100 till 110. En fin fångst och vi njuter av några till förrätt redan samma kväll, tunt skivade med syltat ingefära, wasabi och soja. Färskare än så kan man knappast få pilgrimsmusslor.

Hälsningar Lena