Under ytan igen

Vädret var strålande när vi gav oss iväg ut med båten lastad med åtta dykare med dykprylar och flaskor för två dyk, lunchmat och kameror (dvs jag hade två, en för landfoto och en för undervattensfoto). 

Johan och Christian hör till arrangörerna, men passar på att dyka själva när det fungerar och inget annat  måste göras. 

Jag var ringrostig efter ett årslångt uppehåll från både dykning och undervattensfoto. När jag kom ner i vattnet kände jag mej dock som hemma, så dykning är väl ungefär som att cykla (om man har många dyk bakom sej). För foto valde jag enkla motiv som satt någorlunda stilla och var lätta att sätta fokus på. Kameran är ganska gammal (Canon 7D mk II) och autofokus är långt ifrån vad jag nu är vad vid. Objektivet var trogna 60 mm makro, som fungerar för såväl  hummer som fiskporträtt, men även riktigt små motiv som t ex nakensnäckor.  

Men en hummer klarade jag av och den här var t o m så snäll att den kom fram och visade hela stjärten. Det brukar man bara se under nattdyk, då humrarna är mer aktiva i mörker. Det tog en stund innan jag kom ihåg kamerans reglage, men tid och bländare, som är viktigast, "satt i fingrarna". 

Småögd trollhummer är en typ av liten hummer som vi är vana att möta i Norge. De håller till i bohålor under stenar, ofta djupare än 20 m. 

Man får ofta "ligga" i gruset och lysa in under stenar för att hitta dem. Ibland backar de in i bohålan av ljuset från blixtarna och fokusljuset, men den här satt kvar. Man kan också ställa om fokusljuset till rött ljus, vilket stör skaldjuren mindre. 

En rolig och ganska lättfotograferad fisk är långa. Den här bilden är tagen med 10-17 mm fisheye och sålunda inte från första dykdagen. Men jag ville visa hur man brukar hitta långan i närheten av en klippskreva, där den kan simma in och gömma sej. Ofta kommer den ut igen om man väntar en stund, den är ganska nyfiken. 

Med 60 mm makro blir det bara porträtt av en så pass stor fisk. 

Ibland kommer den riktigt nära. Det händer också att den simmar bredvid och följer oss en bit på vägen. Den rör sej då precis innanför ljuset från dyklampan. 

En leopardfläckig smörbult som sitter fint ett kort ögonblick och jag hinner ta en bild. De här små fiskarna brukar vi se på västkusten t ex vid Väderöarna. 

Efter första dyket lägger vi till vid en privat brygga, där vi är välkomna så här års när ägaren inte själv är på plats.

Nu smakar det bra med lunch. Dagens är gulaschsoppa med ostsmörgås, kaffe och skorpor. Vädret är över förväntan bra och det är minst 15 grader varmt. Det var samma temperatur i vattnet, vilket är två grader varmare än det brukar vara v 38.  

På lunchen kan man titta på fiskarna från ovan ytan, och kanske hinner något plagg torka en aning om torrdräkten har läckt. 

Eller så hittar man en bekväm ställning på klipporna och vilar en stund, som vår skeppare ovan.

Kocken Johan, som varit uppe tidigt och gjort soppa till oss, sträcker också ut i solen.

Jag tittar ut över det nästan platta vattnet och spanar efter havsörn. De kommer förbi här ibland och kollar om vi har någon fisk. Eftersom jag har 100-500 mm tele på kameran förevigas utsikten med fyra bilder i stående format som blir ett panorama i LR. Det finns en gräns för hur mycket prylar jag släpar med mej på båten. Ett landobjektiv och ett undervattensobjektiv per dag. Plus förstås den lilla platta, som kan passa ibland

Efter lunchvilan, då man också måste byta flaska på dykpaketet, hoppar vi i igen för 60 minuters utforskning av de små motiven t ex dessa hydroider. De ser ut som växter men är små rovdjur.

Den här vackra virvelmasken hittar vi åtskilliga exemplar av. Den rör sej också långsamt och man kan ta sin tid när man försöker sätta fokuspunkten på rätt ställe.  

En till virvelmask och så här kan det bli om den ena blixten hamnar bakom ett tareblad. 

På det tre minuter långa säkerhetsstoppet, då vi bara ligger stilla i vattnet på ca 5 m, upptäcker jag att det finns mycket små gula saker i vattnet som rör sej lite knyckigt. Det är sjöstjärneyngel. Dessa små djur är en utmaning att sätta fokuspunkten på, men jag har ju inget annat för mej. 

Jag hinner ta ca 15 bilder innan vi måste gå upp, varav dessa två i alla fall går att visa. Vi hade förstås kunnat stanna länge på fem meters djup men dyktiden, 60 minuter, är förbrukad och då ska man vara uppe. Vår första dykdag är slut och jag kom ihåg hur man gjorde, men foto kräver träning och det märks att det var länge sedan.  

Hälsningar Lena

Till Tustna

Det tar ca 11 och en halv timme att köra de 87 milen till ön Tustna, som ligger strax norr on Kristiansund, i Norge. Det är inte direkt motorväg man färdas på och ibland stöter man på hinder längs vägen. Här var vi på väg 296 (efter Edsbyn men före Los), när det plötsligt blev stopp i trafiken. 

Det var Lobonäs veteranmarknad och bilarna som låg framför oss nosade sej sakta fram för att hitta parkering. Det var en mycket välbesökt veteranmarknad, men inte något som vi hade tid eller lust med just då.

Till slut lyckades vi lämna Lobonäs bakom oss. Vi möter förstås en och annan veteranbil, men vi kommer inte längre ikapp så många.

Vi tog höger på E45 och passerade in i Jämtlands län. Vi hann inte fram till Sveg innan det var stopp igen. De här två hade i alla fall vett att lämna företräde.

De här två hade inte det utan spatserade bara ut på vägen. 

Väl inne i Norge är hastighetsbegränsningen 80 km i timmen. Å andra sidan är vägarna av en kvalité som sällan tillåter högre hastighet. Här stannade vi för att sträcka på benen och byta förare. Jag vet inte var, men vi har passerat både Brekken och Glåmos, åtskilliga får och några kalvar som stod på fel sida av staketet. 

När vi kom till rastplatsen i Aure var det inte långt kvar. Solen hade gått ner och det började mörkna. Vägen vi färdades på blev smalare och smalare. Vi skymtade kronhjortar i skenet från bilens strålkastare. Det är några specifika ställen där de alltid brukar stå och så även denna gång.  

Halv nio nådde vi äntligen den lilla hamnen Guldsten på Tustna. Baren i det stora ladan var öppen och stämningen hjärtlig. Ett gäng med sex gubbar (alltså i vår ålder), från Örebro hade anlänt precis före oss. Men det blev inte mycket mer än en öl eller ett glas av vad baren hade att erbjuda. Alla ville packa upp och organisera sin utrustning, bädda och sova. 

Söndag morgon serverades frukost klockan åtta och sedan bar det av ut på veckans första dyk. 

Hälsningar Lena

En till liten blå...

Förutom de ljuvliga blå kungsfiskarna finns det en annan liten fågel man kan spana efter nu och förra veckan gjorde jag en tidig morgontur på jakt efter den. Först hittade jag dock sävsparvar. Det var även dagg i spindeltrådarna som hängde i buskaget, men det fick vara denna morgon.

Sävsparvarna var i full färd med att jaga frukost.

Sedan belönades jag med två exemplar av de jag kommit för att fotografera, blåhake, med mer eller mindre blått. Nyponbuskarna vid dagvattendammen i Kungsängen  (Uppsala), verkar vara ett populärt ställe men inte direkt optimalt för fotografer. De försvinner oftast in i buskarna, på jakt efter insekter antar jag. 

Till slut landade en vacker blåhake på en lite bättre plats.

Den flög sedan tillbaka till buskaget med nypon, men nu mot en av grenarna i toppen.

Den är vacker även bakifrån, när den visar upp stjärtfjädrarna, men jag ville ju helst se ögonen och lite av det blå på bröstet. 

Kort därefter vände den på sej en aning och...

...poserade ett ögonblick (1/20 dels sekund) i en fin vinkel, innan den försvann in i buskaget.

Den kom fram igen och satte sej på en av de torra grenarna. 

En bit bort satt en hona, utan blått, eller möjligen en ungfågel som är färgad som en hona.  

Förutom blåhakarna fanns det en flock grönfinkar som samsades med pilfinkar.

Dessutom hittade jag den här, kan det vara en törnsångare? Eller finns det andra förslag?

Avslutar med en till liten blåhake, dock utan det blå. Det var minst fyra individer på plats denna morgon och jag kände mej nöjd när jag åkte vidare till jobbet. 

Hälsningar Lena

Avhandlingen offentligt försvarad

Nu är den bästa tiden på året för att fotografera spindeltråd och spindlar. Man behöver inte ens stiga upp särskilt tidigt för att hitta de stora näten fulla med dagg. Det var också hög tid för doktoranden att försvara sin avhandling om hur brospindlar (Larinioides sclopetarius) spinner sina trådar. Jag har varit biträdande handledare och hade lovat henne att dokumentera under dagen.

Ordförande inledde akten med att presentera opponenten som först skulle ge en översikt av ämnet och sätta avhandlingen i en större kontext. 

Opponenten var en professor från Keio University i Japan. En mycket kompetent person men också lättsam att lyssna till, trots att det bitvis blev väl så komplicerat. 

Efter det inledande föredraget är det dags för doktoranden, Sumalata, att presentera resultaten från sin avhandling. Hon har ca 30 minuter på sej att på ett begripligt sätt redogöra för den forskning hon har gjort under nästan fem års tid. Det är förstås lite nervöst, även för handledarna...

Hon gör det med bravur och det är en fröjd att sitta i publiken och lyssna. En och annan brospindelbild dyker också upp under presentationen. Det är en bonus doktoranden kan få när en av handledarna fotograferar spindlar. 

Efter presentationen följer en offentlig diskussion mellan opponent och respondent. I det här ögonblicket är man som mest nervös när man är doktorand och har föga förståelse för att även opponenten kan känna en viss nervositet.  

Här blir det lite tufft, men det är OK och förväntat, bara det sker i en vänlig atmosfär. Det hänger mycket på hur opponenten ställer sina frågor. Han gör ett strålande jobb och Sumalata får verkligen visa vad hon kan. Det blir en bra diskussion och då är det även OK att medge när man inte kan eller är osäker över något.

Diskussionen pågår ungefär en och en halv timme. Det här är jobbigt, jag minns fortfarande hur det kändes fast det är 25 år sedan jag gjorde det. 

När doktoranden börjar förstå att diskussionen närmar sej slutet brukar ansiktsuttrycken förändras något. Jag har fotat vid många disputationer och i det här läget brukar respondenten inte kunna motstå ett litet leende, även om akten inte är riktigt över ännu.

När diskussionen mellan opponent och respondent är avslutat följer frågor från tre betygsnämndsledamöter. De satt med ryggen mot mej så det blev inga bilder. När de ställt sina frågor får vem som helst i publiken ställa frågor. Hela akten kunde även följas via Zoom och de får samma möjlighet att ställa frågor. Disputationsakten har nu pågått i drygt tre timmar.    

När all offentlig diskussion är avklarad får betygsnämnden träffa handledarna och opponenten i ett slutet rum för att ställa frågor om doktorandens arbete. Handledare och opponent lämnar därefter rummet när betygsnämnden fattar beslut, dvs om avhandlingen är godkänd eller ej. Samtidigt väntar doktoranden och alla åhörare på att de ska komma ut och meddela resultatet.  Här blev det förstås godkänt (med beröm).

Nu kan den nyblivna doktorn förstås inte sluta le.

Handledare och publik skålar i något som numera alltid är "bubbelsubstitut" i gröna plastflaskor. Men vad gör det, ögonblicket är ändå alltid festligt.  

Den nyblivna doktorn kan slappna av, för nu återstår bara festligheter.

Sumalata med sin blivande man Somendu. 

Så har omfattande och helt ny information om hur brospindlarna spinner sina trådar "lagts till handlingarna" och försvarats offentligt. Hundratals eller t o m tusentals brospindlar spinner nytt silke varje kväll, efter mörkrets inbrott, i småbåtshamnen vid Skarholmen i Uppsala och många andra små hamnar (och på broar) i världen. Nu vet vi lite mer om hur det går till.

Hälsningar Lena

Ungarna utflugna

Nu har den tredje kullen lämnat boet, efter 27 dagar, enligt Uppsalas hängivna kungsfiskarskådare. Jag var där i lördags och spanade, vilket resulterade i bilderna i förra bloggen. Erkänner att den här bilden också är från i lördags. Söndag hade jag inte tid, fast vädret var bra.

Måndag lunch åkte jag dit igen, det är ju bara ett par minuter med bil från jobbet. Då hade ungarna inte lämnat ännu och det var långt mellan matningarna. Honan hade också lockat på dem vid några tillfällen. Jag fick bara se en snok under den tid jag var på plats.

Nu är det inte så ofta jag ser simmande snok, så den beredde mej visst nöje. Den simmade förbi betydligt närmare än den jag fotade i lördags, med tungan ute dessutom.

De som suttit på platsen mellan sju på morgonen och fem på eftermiddagen, i flera dagar, hade fått uppleva många snokar, dessutom en huggorm, flera bävrar och en mink. Under måndag lunch passerade också mängder med skolungdomar som undrade vad vi alla tittade på, en kungsfisk eller vad? 

Inga ungar kom ut på måndagen men när jag kom dit på tisdag lunch var de alla ute och jag fick hålla till godo med en simmande padda. De hade kommit ut vid sju på morgonen och de tappra själar som satt där i regnet räknade till fem ungar. Vid det här laget hade alla lämnat området kring boet.

Jag stod en stund och spanade med de som fortfarande var kvar, men nu var de blå juvelerna borta och det blir nog inga mer kungsfiskare på bild denna säsong. Paddan simmade förbi med snygga bentag.

På parkeringen stod de här två och undrade över all den publik som de små blå fåglarna lockade till sej, trots att de mest bara visslade förbi i raketfart och möjligen visade upp en pytteliten fisk i förbifarten.

Hälsningar Lena