Helt enligt tradition

Vid den här tidpunkten varje år brukar vi äta en rejäl skaldjursmiddag. Oftast har det varit hummer men i år föll valet på havskräftor, helt enkelt för att de var fiskade i Sverige och kokade hos fiskhandlaren jag handlade från. Till skillnad från hummern som var amerikansk och kokad i Göteborg. Helst ska middagen avnjutas den 28 mars, men nu var väderutsikterna betydligt bättre den 27 och det fungerar givetvis också.   

Vi brukar också ha premiärsittning i växthuset om vädret tillåter och då serveras oftast årets första margerita. Det är en drink som serveras med stora mängder krossad is och bara är lämplig att dricka under sommarhalvåret. För oss har det blivit en grej att bara dricka dessa utomhus (eller i växthuset). 

Den enda levande växten i växthuset så här års var en lätt stukad pensé som stått ute under natten. Jag passade också på att testa en liten fast vidvinkel (Canon RF 16 mm f/2.8) med den tilltalande närgränsen 13 cm. Det var inte en födelsedagspresent utan ett impulsköp som råkade komma med posten samma dag.    

På lunchen hittade jag denna på campus. Jag känner ett visst hopp om att våren trots allt är på väg och jag är redo (vilket också alla våra plantor och mina övervintrade pelargoner är på väg att bli).

Hälsningar Lena

Älg och senaste rödlistan

Det blev en lång dag i måndags (23 mars) och solen hade gått ner när jag var på väg hem. När jag började närma mej Knivsta noterade jag att bilarna en bit framför mej körde väldigt sakta, utan att ha den röda skylten, sedan såg jag varför. Det var en älgko på vänster sida om vägen och en kalv på höger. Wow, det var länge sedan jag såg en älg. Jag hade bara några minuters resa innan jag var hemma. Jag sprang in och ryckte åt mej en kamera med 100-500 telet på och åkte ut igen. 

Jag räknade med att kon följt efter kalven och om de då fortsatte i den riktningen borde jag få syn på dem från en liten grusväg i utkanten av Knivsta. Jag svängde in där på vinst och förlust och mycket riktigt hade de gått precis som jag tänkt. Kalven var före och den fick jag inte med på bild. Dessutom hade det blivit ännu mörkare. Jag har låtit bilderna vara mörka för det speglar upplevelsen som den var. Älgarna traskade iväg bort längs åkerkanten...

Dagen efter, den 24 mars, släppte SLU Artdatabanken rödlistan 2026 där 5217 arter (av 23103) nu finns upptagna, däribland älg. Antalet arter på listan har ökat med 10% sedan 2020. Arterna som hamnat på listan bedöms som nära hotade (NT). För den som är intresserad finns listan på länken nedan.  

https://www.slu.se/nyheter/2026/03/ny-rodlista-for-sverige/ 

Arter som glädjande nog inte längre finns med på listan är t ex utter. Den betraktas nu som livskraftig (LC) i Sverige. Jag fotograferade svensk utter på förhållandevis nära håll för första gången i år och det är flera som visat bilder på dem här på FS (i bloggar och bildpooler).   

Antalet uttrar i Sverige var på 1980-talet cirka 500, men de hade ökat till drygt 2 000 2020. Det antogs bero på att mängden miljögifter minskat i naturen, men det finns fortfarande gifter som perfluoroktansulforsyra (PFOS) och polybromerade difenyletrar (PBDE) i stammen som kan påverka dem. 

Från att ha varit nästan utrotad är havsörnen inte heller på rödlistan längre. Det är tack vare "projekt havsörn" som Naturskyddsföreningen startade 1971, där många frivilliga hjälptes åt att bl a förse havsörnen med giftfritt foder, samt förbud mot miljögifterna metylkvicksilver, DDT och PCB.

Bilderna på havsörn i detta inlägg är visserligen fotograferade i Norge, men två stycken passerade ganska lågt över oss när vi var i Gysinge på utterspaning och så här års kan man nog se dem dagligen längs Årike Fyris om man är ute ett tag. De två viktigaste populationerna i världen finns i Norge och europeiska Ryssland som tillsammans omfattar mer än 55% av världspopulationen

Hälsningar Lena

KNAK utställning

KNAK dvs Knivsta Amatörkonstnärer har haft sin årliga utställning i helgen och eftersom jag är medlem, sedan ett år tillbaka, hade jag med några alster detta år. Vi träffades på lördag förmiddag för att ställa i ordning och hänga våra verk.

De flesta i KNAK är pensionärer som varit med många år. Sven hade sina tavlor bredvid mej och det bjöd på flera intressanta samtal då han varit yrkesfotograf innan pensioneringen.  

Lokalen var över förväntan bra med tanke på att det bara kostar föreningen 250 kronor att vara där och det finns flera andra aktiviteter i huset samt cafe på bottenplan. Vi höll till i CIK dvs "Centrum för Idrott och Kultur" mitt i Knivsta.

Ni känner kanske igen några av dessa bilder. Den stora hägerbilden är utskriven och ramad av en professionell aktör och den fick många uppskattande ord. Det var fint att ha den där för att kunna förklara att glaset har betydelse när man ramar in bilder. Jag hade också en ekorre i en IKEA-ram som jämförelse. Väldigt många tittade intressant på dessa två men bara ekorren blev såld. Jag fick dock en beställning på en tavla med hägrar (motivet längs ner till höger) i 50x70 ramad precis som den stora tavlan.      

KNAK har två yngre medlemmar varav den här unga killen visade ett antal oljemålningar med Dala-inspirerade motiv. Han var nog den som fick mest uppmärksamhet och han sålde nästan alla sina tavlor. Prislappen var blygsam, men det var ändå inte bara mormor som köpte. Det var också kul att många av hans kompisar kom och tittade. Hans alster hängde nära mina och jag kunde höra en del av frågorna han fick. De var imponerade av vad han gjort och jag förstod att de flesta av dem aldrig varit i närheten av en konstutställning förut. 

Utställningen pågick lördag och söndag 11-16. Det var en lagom ström av besökare, något fler på lördagen och jag träffade flera intressanta personer som bor i och runt Knivsta. Det roliga var att flera hade spännande möten med djur och fåglar i närheten av sina hus eller gårdar som de berättade om. Tavlan med ekorren sålde jag till ett par som bara bor några hundra meter från oss, i ett radhus med tomt mot skogen. De har under vintern haft en mård i trädgården som plockat i sej av fågelmaten precis utanför deras kök. De visade hur de filmat filuren med telefonen då den inte bryr sej det minsta om den rörelseaktiverade belysningen. Nu har de mitt telefonnummer.

När det inte var så många besökare var det vissa utställare som hade med sej något litet alster att arbeta på. 

Sven samtalar med Kicki om hennes tavlor. Det var en trevlig spridning på tekniker och olika typer av konst. Det fanns även glas och smycken som jag inte lyckades få någon bild på. 

Mattvarp och sand kan vara användbart i skapandeprocessen fick jag lära mej. 

Jag har haft en mycket givande helg med många trevliga samtal med olika naturintresserade Knivstabor. Vissa av dem bor på platser som jag gärna skulle vilja besöka för att spana eller fotografera från, men som jag avstått att stanna vid för det är privata gårdar eller trädgårdar. Nu vet de i alla fall vem jag är. Jag sålde också åtta av mina alster, de flesta var små kvadratiska bilder monterade med passe partout och syrafritt bakstycke. Inte så dyra och lätta att placera.

Hälsningar Lena 

En färgsprakande återvändare

Gjorde en snabb tur på lunchen då jag hoppades få se lärkor men jag fick nöja mej med att höra dem. Det jag lyckades fånga på bild var dock en annan återvändare, staren.

Vacker i svart med guldfärgade detaljer och metallglans i blått, lila och grönt. De satt på ett fält och var väldigt stationära. 

De var antagligen både hungriga och trötta. Det fanns andra småfåglar där t ex gulsparvar, som flög för minsta störning, men stararna satt kvar på fältet. Jag höll därför ett avstånd som inte skulle stressa dem och har beskurit bilderna ganska rejält. 

De letade ivrigt efter något matnyttigt i jorden.

Här hittade den något litet i alla fall. 

Solen strålade och det kändes som den första riktiga vårdagen.

Hälsningar Lena

På väg hem

Jag bestämde mej för att köra en annorlunda väg hem efter jobbet och började med en tur till Kungsängen. Där gick det en del gäss och betade, men på långt håll. Plötsligt närmar sej en polishelikopter och då blev det fart på gässen. En fin flock med bläsgäss kom därför flygande på precis lagom avstånd.

Här har de fått lite mer ordning på gruppen. Gässen drog runt några varv innan de landade igen, en bra bit från vägen, på ungefär samma plats som de var på när helikoptern kom. Jag såg inga tofsvipor och ingen lärka.

Innan jag hann sätta mej i bilen kom det par grågäss som jag fångade på bild, mest för att jag insåg att det skulle passera väldigt nära. Det här var ett par som verkligen kunde flyga synkroniserat.

Jag åkte vidare hemåt men körde på mindre vägar och ganska sakta. Jag såg en stor grupp sångsvanar men där gick det inte att stanna, inte ens inom rimligt avstånd och promenera tillbaka. En stund senare såg jag en liten flock rådjur som betade väldigt nära vägen. Det var raksträcka och jag hade ingen bil bakom mej. Jag tryckte ner sidorutan samtidigt som jag (nästan) stängde av talboken.

De tittade förstås upp lite undrande när bilen stannat helt och jag försökte för överblick över flocken genom sökaren. Magnus Rosman fortsatte att läsa en deckare i bakgrunden. Just den knappen på ratten är jag inte helt överens med.

Man undrar ju om de funderar över vad som låter eller om de bara blev oroade av att bilen plötsligt stod stilla på vägen.

Det här är nog en mamma med två fjolårsungar. Lägg märke till att de har öronen vända bakåt, det lyssnar på min talbok som jag inte har tid att stänga av.  

Det är två unga bockar och den ena passar på att buffa på den andra, bilen som pratar är nog inte så farlig. 

De nafsar lite av det som börjat spira på marken. Jag växlar mellan att kolla i backspegeln om det kommer någon bil bakom och titta i sökaren. Rosman pratar på och jag inser att jag kommer att få backa flera minuter, för jag har inte ägnat en tanke på vad han sagt.

Rådjuren rör sej en bit bort från mej och jag tar en sista bild på nästan hela gänget. Det gick en lite större bock med dem också, men han hamnade bara på bild vid detta tillfälle. Det gick trots allt ganska fort. Sedan fortsätter jag och nu är det närmaste vägen hem som gäller. Jag backar talboken tills jag förstår vad den handlar om.

Men jag hann inte så långt innan jag fick syn på en ensam trana. Solen har nästan försvunnit och svängde ner på en traktorväg för kanske få den i de sista solstrimmorna. Avståndet var fortfarande långt, men säsongens första trana får ändå avsluta denna blogg.

Hälsningar Lena