Några överblivna höstglimtar

En sån där guldglittrande morgon då det egentligen inte blev så mycket, men ändå några rutor som sedan blev liggande. 

Det hade varit frost på natten som nu börjat tina i solen. 

Lite rök på vattnet i Fyrisån och en talgoxe som flyger i vassen. 

Där fanns också en blåmes.

Den fina labradoren Specks, som avskyr att bli fotograferad. Här fick jag honom med tele då han satt i ett dike med torkat gräs. Hans matte älskade bilden.

Hälsningar Lena

De sista för i år

De sista gula rosorna i vår trädgård. De växer nära en husvägg och brukar klara sej rätt bra även vid lätt frost. Men nu är det snart över för i år. 

Morgonen då jag tog dessa bilder var det bara dagg, men efter det har de varit pudrade med frost ett par gånger.

Kunde inte motstå en närbild. Alla tre bilderna är stackade av 8-10 bilder. Förstora gärna för bästa effekt. 

Jag trodde ju att det var kört för de gula rosorna när jag tog de tre första bilderna i denna blogg. Fjorton dagar senare, en morgon med rejäl frost, tog jag nya bilder på rosorna. Stackade från 12 bilder och fortfarande otroligt fina. Knopparna från första bilden slog ut och det berodde väl på att väderleken varit ganska mild, även om det varit frost på nätterna. 

Den här knoppen var fortfarande delvis i skugga och den bar spår av frost. Blir det kallare nu är det här kanske den sista vi får njuta av.  Jag har tyvärr ingen aning om vilken sort det är.

Hälsningar Lena

Hundaction

En kollega till mej har fyra jaktlabradorer och en dag hade vi bestämt oss för en fotosession på lunchen. Hundarna, som legat och sovit hela förmiddagen, var förstås mycket ivriga när vi kom ut på en stor vall. Den ljusa, Tim, är yngst (1,5 år) och han var förstås ivrigast av dem alla. 

Gissa om dom är lydiga. Här är det mattes visselpipa som är lag. 

Men det här var ju deras lunchrast också och det var full fart. 

Ynglingen ger sej på den näst yngsta, den vackert ljusbruna Specks, som försvarar sej så gott det går.

Mycket spring i dessa spänstiga jakthundar. 

Ibland kan de se riktigt galna ut mitt i språnget.

Ville är äldst, 11 år, och han tar det lite mera piano. Framför allt springer han inte så gärna med "gänget", för han blir ofta nersprungen av den yngsta, som det inte är någon hejd på när han busar.

Mitt i allt springande blåser matte "sittsignal" i pipan och då gör man som matte vill, dvs sitter. Det såg faktiskt dråpligt ut när alla fyra stannade upp och faktiskt satte sej.  

Sedan blev det samling och nu skulle det hända något. Här fick de order att stanna när matte gick ifrån dem. Framför dem är det en svacka i vallen där det står vatten.

På mattes signal kom de alla sättande i full fart och tre av dem höll t o m ihop så pass länge att det blev några actionladdade bilder. 

Här gick det undan.

Tim drog ifrån med kraftfulla språng.

Specks och Bono kom som tvåa och trea. 

Ville sprang minsann också genom vattnet, men han valde en annan väg och uppvisade aningen mer värdighet. Men han kan fortfarande springa så man blir alldeles förvånad. 

Jag tog givetvis porträttbilder på alla hundarna och väljer att visa en på Tim som jag tyckte gjorde sej bra bland de bruna ormbunkarna.

Vi kämpade även ihop en bild med alla fyra. Det här är ju lydiga hundar som man kan få att sitta på rad, men Tim hade en tendens att sticka fram en aning, av ren iver, och Specks (på högerkanten) avskyr att bli fotograferad. Det slutade sålunda med att jag fick klippa och klistra för att få till en någorlunda acceptabel bild. Ville, den tredje från vänster, är ovanligt liten för att vara en jaktlabrador. Specks, som är en reslig kille, lyckas ändå krypa ihop så han ser mindre ut. Han tyckte det här tog alldeles för lång tid.  

Hälsningar Lena

En snabb titt i fågelrestaurangen

I helgen var det fint väder och vi jobbade i trädgården, men jag hann med att spana på fågelrestaurangen en stund. Det går enorma mängder frö just nu och jag ville ju se vilka det var som åt så mycket. Förvånansvärt få blåmesar faktiskt. 

Den här bilden ger en snabb översikt av arterna, talgoxe, nötväcka och pilfink. Större hackspett kommer också regelbundet och äter mycket åt gången. Den gillar förstås den förlängda pinnen till höger. Den kommer också koltrastarna att använda när de börjar äta här senare på säsongen.

Nötväckorna bjöd på mycket underhållning och det var flera individer som kom in för att proviantera.

Här landar den och råkar ställa till med oreda för talgoxarna.

Här bestämmer den sej för att helt enkelt köra bort en talgoxe från den lämpliga landningspinnen.

Vi har också en del grönfinkar och de fick inte heller äta ostört när nötväckan ville ha en matplats.

Nötväckan lämnade alltid med en portion frö i munnen, för att spara någonstans.

Talgoxar är ju ganska stora bland småfåglarna och kan vara tuffa mot de mindre arterna.

Men den har inte en chans mot pilfinken när den försöker ta dess plats. 

Här gör den ett nytt försök och den landar på samma plats med det struntar pilfinken fullständigt i. Den bara fortsätter äta och låter inte talgoxen stoppa in näbben för att smaka.

Jag blev förvånad över att det var så pass många pilfinkar, för de brukar inte höra till de vanliga klientelet. 

Här inleder pilfinken en attack mot en grönfink som slutar med att den lämnar över sin matplats. Jag såg också enstaka entitor och blåmesar, men de fick smita in när det var ledigt på någon matplats. Skatorna försöker förstås också äta här men de kommer inte när någon står och tittar. 

Avslutar med en bild tagen mot skogen bakom mataren. Där blev bakgrunden väldigt mörk i skuggan och det kan bli bra i den vinkel jag stod, men jag hade inte tid att stå där och titta på småfåglarna längre. Det får bli mer när höstbestyren i trädgården är avklarade.

Hälsningar Lena

Roddarna

En vacker morgon och en stund vid Fyrisån innan jobbet. 

Solen är på väg upp och jag leker med olika utsnitt. Andas in den kyliga luften. 

Det är vindstilla och vackert.

Jag provar en ny plats vid åkanten och testar några bilder.

Kanske ett stående format...

Det är då jag får syn på dem, för de hörs inte...

Roddarna som kommer glidande utan det minsta lilla skvätt från årorna. Vilken tur de måste ha haft tänker jag när jag ser dem sakta passera.

De är perfekt synkroniserade, men jag hör nu någon ge en order.

De är nära roddklubbens hus och jag förstår att de ska lägga till vid bryggan. 

Fyra par skor och två gräsänder. Det är hit de ska.

Jag måste göra annat denna morgon och det magiska är på väg att försvinna. På väg mot bilen tittar jag mot ån och ser att det kommer en cykel, så det får bli en bild till.

Hälsningar Lena