B. LOGGBOKEN
Frasigt frostigt
Söndagen inbjöd faktiskt till en fotopromenad även om det var mulet. Det var förstås rimfrosten som lockade ut mej, eller dimfrosten som det visst heter.
Det var fortfarande spår av dimma då jag gick ut. Vackert var det i alla fall.
Alla träd och buskar hade värsta taggarna, men de rasade lätt av den minsta vindpust.
Här huserade en gröngöling som jag både såg och hörde flera gånger. Den ville dock inte vara med på bild.
Mats skrev i sin blogg att det var nästan som att naturen var svartvit. Det hade jag också kunnat skriva om det inte vore för den här domherren. Det satt tre stycken i toppen på ett träd, tyvärr lite för högt upp.
Det jag letade efter var skator, en mycket vanlig fågel men väldigt lurig och inte satt det några där jag ville ha dem. Till slut, efter två timmar och när jag kom hem till min egen gata, hittade jag en i en björk. Det var den här typen av "svartvitt" motiv jag var ute efter på denna promenad, återigen satt fågeln lite för högt.
Nu är dimfrosten borta.
Hälsningar Lena
Mantamöten
Jag visar helst nytagna bilder i bloggen men så här års blir det inte så mycket nytt. När jag grävde i arkivet efter olika hägrar hittade jag bilder från en dykresa utanför Mexikos västkust, till en plats som heter Socorro. Där mötte vi bl a mantor och jag insåg att det var ganska få av bilderna på dessa bjässar som jag visat förut (det var ju hajar som var resans huvudsyfte).
Mantorna är gigantiska och vuxna individer mäter drygt 5 meter från vingspets till vingspets. När de passerar över huvudet är det som att solen plötsligt går i moln. De rör sej som en stor mörk filt genom vattnet, men med ljus undersida. Två sugfiskar åker snålskjuts på denna.
Mantorna är broskfiskar och släkt med hajar men de lever på små djur som de filtrerar ur vattnet och är mycket fredliga varelser. Storleken gör att det är få akvarier som kan hålla dessa djur i fångenskap och det finaste sättet att se dem är förstås att dyka med dem.
Den här mantan har två sugfiskar som åker med på ovansidan.
Mantorna är inte rädda för dykare och ibland kommer de väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye zoom och ibland svepte de stora djuren tätt inpå.
Även om många djur i havet inte är rädda för dykare så kan bubblorna uppfattas som skrämmande. Med mantorna var det tvärt om. De verkade gilla våra bubblor och simmade gärna ovanför dykare. Flera gånger hade vi fem, sex gigantiska mantor som simmade runt och över oss under hela dyket.
Kanske kittlade bubblorna lite extra och lockade de stora fiskarna att svepa över oss gång på gång. Jag har aldrig upplevt något liknande.
Varje kväll på båten fick vi uppleva fantastiska solnedgångar. Inga nattdyk på denna resa, för mycket haj som jagade.
Istället såg det ut så här efter middagen. Alla dykare var inte fotografer men de flesta satt och tittade på dagens bildskörd. Sedan gällde det att ladda alla batterier som behövdes till nästa dags dykning som började strax efter soluppgången. Det finns ingenting som får frukosten att smaka så gott som ett 60-minuters dopp i havet.
Hälsningar Lena
Det finns många olika sorters hägrar, del II
När jag började samla ihop bilder på olika hägerarter från resor vi gjort trodde jag inte att det skulle bli så många att det krävdes två inlägg för att visa dem. Det blev kanske för många bilder ändå, med tanke på tidigare diskussioner här, men jag valde att göra så i alla fall och har ni tröttnat kan ni ju bara hoppa över detta. Bilden ovan visar en vithuvad häger (Egretta novaehollandiae), eller White-faced heron, som felaktigt ibland kallas gråhäger. Den finns i stora delar av Australasien och den här bilden är tagen i Western Australia. De är slankare och lättare än en gråhäger och väger drygt 500 g.
Arten är vanlig och vi såg dessa fåglar många gånger i Australien, ungefär på samma typ av platser som jag hade förväntat med gråhäger. Även som här, i en damm i en mindre park i Esperance, inte alls olikt hägrarna som vant sej vid människor vid Råstasjön. De drar sej inte heller för att plocka fisk ur trädgårdsdammar.
Det finns både ägretthäger och en variant av silkeshäger i Australien, som jag visade i förra bloggen. Det här en en korallhäger (Egretta sacra), som jag fotograferade utanför Exmouth (WA), tyvärr på mycket långt håll. Den kallas Pacific reef heron eller eastern reef egret i Australien. Den förekommer också i en vit variant som vi inte såg. De är vanliga längs Australiens kuster men vi såg bara enstaka individer vid två tillfällen.
En mycket vacker häger som vi sett i Spanien är denna purpurhäger (Ardea purpurea), som tyvärr flög bort från oss när vi fick syn på den. Den är nästan lika stor som en gråhäger och kan väga upp till 1,3 kg. De finns i central och Sydeuropa samt Afrika. Fjäderdräkten är har rödaktiga nyanser och blågrå pennor samt mönster på halsen.
Det finns också hägrar som är mer kompakta och kortbenta. Den här mangrovehägern satt på en lyxig yatch i Cairns småbåtshamn. I Australien kallas den Striated heron (Butorides striata) eller little green heron. Den finns även i Sydamerika, stora dela av Afrika och i Japan. Den här lilla hägern använder ibland bete när den fiskar. Den släpper försiktigt en liten fjäder eller ett löv på vattenytan och väntar tills en fisk kommer för att undersöka, då blir den hägermiddag.
Det här är en annan kortbent variant som heter rostnatthäger (Nycticorax caledonicus), Nankeen night heron, som blir ca 50 cm hög. Den är mest nattaktiv men något hade skrämt upp denna på dagtid för den flög över huvudet på mej i Esperance (WA).
Vi såg den också sittande i träd i Cairns där de antingen sov eller putsade sej. Här kan man se att den har två långa vita fjädrar på huvudet, ungefär som gråhägerns långa svarta huvudprydnader.
Rallhäger (Ardeola ralloides) heter Squacco heron på engelska och häckar främst i mellanöstern och Afrika men även på vissa platser i Sydeuropa. Den här är fotograferad i Spanien. Den har setts i Sverige ett 20-tal gånger. Senast i Ledskärsområdet i Uppland nov 2021 och om jag inte minns fel visade Johnny bilder på den.
När den sträcker på sej blir den ca 45 cm. När den flyger ser man att vingarna är helt vita och den är då lätt att följa.
I början på första inlägget berättade jag att rördrommar hör till samma familj som hägrar. Därför avslutar jag med dessa fåglar. Det här är en Amerikansk rördrom (Botaurus lentiginosus), eller American bittern. Den sitter på relingen på en fiskebåt i San diego. Den äter mest fisk och håller till i våtmarker, vid sjöar men även i närheten av bräckt vatten och hav. Så här öppet har jag dock aldrig sett den mer än vid detta tillfälle.
Hemma i Sverige är rördrom en fågel som man hör men väldigt sällan ser. Här är det en art (Botaurus stellarus) som är större än den amerikanska. Den är 69-81 cm lång och har ett vingspann mellan 1-1,3 m. Den låter som en didgeridoo, med så dova läten att de nästan vibrerar inombords när man hör den. Om man inte vet att det är en fågel är det svårt att tro det på ljudet. Denna rördrom finns spridd i de tempererade delarna av Europa, Afrika och Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar. Den här satt med sin partner i vassen vid sjön Fysingen i Uppland.
Sista bilden är en fågel som det tog ett tag att lista ut att det faktiskt är en häger. Bilden är tagen i Cabo San Lucas, Mexico (2014), innan vi skulle ut med en dykbåt. Efter att ha läst och tittat på bilder av alla hägrar som finns i Mexico kom jag på att det kanske är en juvenil och då hittade jag den. Det är en Gulkronad natthäger (Nyctanassa violacea) och de får inte sina vuxenfärger förrän vid tre års ålder.
Det var drygt 20 arter, då återstår det bara knappt 50 stycken...
Hälsningar Lena
Det finns många olika sorters hägrar, del I
...och nu menar jag inte hägrarna vid Råstasjön utan familjen Ardeidae inom ordningen pelikanfåglar. Inom familjen finns ett 70-tal arter i världen och såväl hägrar som rördrommar hör hemma här. I Sverige har vi gråhäger (Ardea cinerea) och den är vida spridd i Europa, Asien och Afrika. På bilden ovan är det en amerikansk gråhäger som där kallas Great blue heron (Ardea herodias), fotograferad i San Diego. I ett inlägg från Texas tidigare i år kunde man se att den har ett litet inslag av bruna fjädrar i det grå, i övrigt är den mycket lik vår gråhäger.
Den här bilden är tagen på Vancouver Island (British Columbia) och den hägern har ännu mer brunt i färgerna. Det finns ett antal underarter av den amerikanska gråhägern och den här heter Pacific great blue heron (Ardea herodias fannini). Den är ganska ovanlig och finns bara längs kusten i BC och utanför Seattle. Det fanns ett par av dessa utanför dykcentret vid Barkley sound där vi varit några gånger. Det finns också en helvit underart av den amerikanska gråhägern men den har jag inte sett ännu.
Den här skymtar vi i Sverige ibland, ägretthägern (Ardea alba), dock inte samma underart som på denna bild. Jag har fotat dessa i Louisiana när de som bäst hade börjat uppvakta varandra. I slutet av 1800-talet hade vi nästan lyckats utrota denna fågel. Den jagades för de långa vita fjädrarna skull och de var väldigt populära på hattar. När den fridlystes och skyddades lyckades arten återhämta sej.
De är verkligen pampiga då de "dansar" med varandra uppe bland grenarna. Den är lika lång som gråhägern men smalare och lättare. De parar sej också där uppe i de lite provisoriska redena och det är rätt vingligt.
Australiens ägretthäger kallas Eastern great egret (Ardea modesta). Den här är inte fotad i parningssäsong och man ser inte de långa vita fjädrarna lika tydligt.
En rosthäger (Egretta rufescens) eller Reddish egret, fotograferad i södra Texas. Den här har också jagats för sina fjädrar och det förekommer fortfarande, för jag kom in på sådana nätsidor då jag sökte på denna fågel.
Rosthägern förekommer i två olika former (morfer). Den rostbruna och en vit. Den vita morfen kan man skilja från ägretthägern på storleken men också på att den är rosa vid näbbens bas och benen är ljusare stålgrå. Den här är fotograferad i samma våtmark i Texas som den rostbruna.
Blåhäger eller Little blue heron (Egretta caerulea) fotograferad i Louisiana. De är betydligt mindre är amerikansk gråhäger och väger bara ca 400g, men har ett vingspann upp till 1 m. Fåglarna är vackert blå med lila/vinröda fjädrar på huvud och hals. Den här visade upp sej väldigt fint i ett träsk i Louisiana. Juveniler av denna art är vita men de har jag inte haft möjlighet att se ännu.
De här håller på med någon slags uppvaktning och de byggde även bo inne i detta buskage. Tyvärr mycket svårt att fota in bland allt detta ris. Men fåglarna kände sej antagligen trygga inne i det täta buskaget.
I samma träsk, precis vid vägen i ett dike, stod den här vackra trefärgade hägern (Egretta tricolor) eller Tricolored heron. Den har tidigare kallats Louisiana heron men den finns längs kusten i flera stater i USA. Den är mer solitär än andra hägrar, även under parningssäsongen.
Den är ungefär lika stor som blåhägern och väger ca 400g, honor något mindre. Typiskt för denna art är den vita buken, undersidan av vingarna och strimman längs halsen.
Snöhäger eller Snowy egret (Egretta thula) är en mindre helvit häger som finns både i Nord- och Sydamerika. De här fåglarna trivs i blandade kolonier med t ex ägretthäger, skedstorkar och ibis. De är lätta att känna igen med de svarta benen och knallgula fötterna.
Här kan man jämföra storleken lite med en ung trut. Även om de helst håller till i träskmarker och vid sjöar hittade vi dessa i en småbåtshamn i SanDiego.
En annan liten vit häger är silkeshäger (Egretta garzetta), Little egret, som finns i Europa, Asien och Australien. Den här har jag fotat i Spanien men vi såg dem även i Australien där det visserligen är en annan underart men de ser likadana ut.
Det här är också i Spanien och här är det silkeshäger, tillsammans med kohäger (se nedan) samt bronsibis och en gråhäger.
Kohäger, eller cattle egret (Bubulcus ibis) finns i en västlig och östlig variant som en del anser är två olika arter. Den är närmare släkt med häger än ägretter, så det svenska namnet är mer passande än det engelska. Den är betydligt mer kompakt än andra hägrar. Även om den helst häckar i områden med vatten håller den till i torrare områden än de andra arterna och ofta i närheten av betande djur. Den här är fotograferad i Louisiana men vi har också sett dem i Europa, Afrika och Australien.
Det här är kohägerungar fotograferade för nästan 20 år sedan i Sydafrika. Jag hade väl inte så bra koll på den tiden och brände tyvärr delvis ut det vita på fåglarna. Det låg en krokodil under trädet och väntade på att någon av dessa vingliga ungar skulle tappa taget.
Hälsningar Lena
Solen uppenbarade sej plötsligt
Ljuset skiftar något i färg och tilltar. Hägern vrider på huvudet och tittar storögd mot den stora lampan som plötsligt tändes. Solen!
Som genom ett trollslag ändras färgerna och allt blir mustigare. Förändringen är dramatisk. Små blå fält skymtar på himlen, mellan de gråblå molnen.
En till häger vänder sej mot solen och tycks fundera över vad den ska göra.
Husfasaderna blir färggrannare i solljuset och speglingarna likaså. Det är fortfarande is på sjön men tunn och med vatten på.
Det blir ökad aktivitet i hägerkolonin. De börjar flyga över sjön. Eftersom halva sjön är väldigt mörk blir plötsligt exponering en utmaning.
Hägrar passerar både åt höger och åt vänster.
Det verkar dock som att fler vill sitta i vassen på den sida solen belyser. Jag har gått från ISO5000 till 800 och ändå lyckats bränna ut det vita på en fågel i en hel serie bilder.
Det här kommer inte att vara så länge för solen är på väg att gå ner bakom stora hus och det finns dessutom en del moln. Jag får njuta en stund och lovprisar mina gamla kängor som håller tätt i ankeldjupt med vatten. Det passerar för mycket folk på gångvägen så jag klev åt sidan för att få vara ifred och där var det väldigt blött.
Det var knepiga ljusförhållanden på sjöns ena sida, men kul och det finns ju vissa justeringsmöjligheter i efterhand, om man inte har bommat helt.
En sista bild innan solen försvann för denna gång. Nu är det mulet och arbetsvecka igen.
Hälsningar Lena






















































