Hemma igen och en ISO5000 promenad

Peter skrev i sin årskrönika att ju mer man är ute desto mer tur har man. Det behövs nämligen en hel del tur om man vill fota fåglar eller vilda djur, samt förstås kunskap om var de brukar hålla till, beteenden , årstidsväxlingar etc. Om man inte ger sej ut kan man ju vara rätt säker på att det inte blir så stor utdelning annat än möjligen rådjur som spanar in på oss eller småfåglar i mataren. Men inte ens de verkar vilja hänga hos oss längre, kanske för att vi har varit borta drygt två veckor och inte fyllt på maten. Alltså åkte jag ut trots att de duggregnade och var helt mulet. Jag åkte dock till ett säkert ställe...Ruggigt, blött och ISO5000.

Men det var vindstilla och ISO5000 går väl an om motiven är nära och dessutom sitter stilla. Det fanns inte någon snö kvar men en häger satt på en extra mörk plats och då blir den väldigt dekorativ med sin ljusgrå "överrock" och spräckliga "kravatt" med långa vita detaljer.  

Eftersom den knappt rörde på sej gick jag ner till ISO3200 och 1/200s. Är det några fåglar som kan sitta stilla väldigt länge så är det hägrar och jag hade antagligen kunnat ha en ännu längre slutartid. Bilden är tagen med 400 mm liggande format och enbart beskuren till kvadratiskt format. Den satt på en gren i vatten och har nog lärt sej att jag inte skulle kunna komma närmare. Den satt i alla fall kvar.

Om man är så stilig som en fullfjädrad vuxen häger finns det ju en hel del underhålls- och rengöringsarbete.

Systematiskt går den igenom fjäderdräkten, rengör och lägger de pyttesmå hakarna som håller ihop fanen på pennorna tillrätta. Den är den lilla detaljen som ger fågeln lyftkraft och flygförmåga. Dun har inte dessa små hakar och blir därför bara fluff.

När jag tog dessa bilder hade jag ungefär 200 förväntansfulla gräsänder runt fötterna som hoppas att jag ska plocka fram något gott. Jag hade inte någon mat med mej denna gång. Eftersom det är varmt och barmark borde de klara sej rätt bra ändå.

 Men det kommer andra med mat och hybriden har lärt sej att hålla sej framme. Hon och hennes kanadagåskille var de enda gässen jag såg denna gång. Hon har övervintrat vid Råstasjön flera år i rad. Här får hon en helt egen liten hög med havre och de andra fåglarna får mat en bit bort. Det här paret hade också lagt märke till gåsen som ser annorlunda ut och ser till henne lite extra. Det är ju kul när man känner igen individer, tyckte de när jag frågade. Men man måste ju också se till att hennes partner får mat, nu när hon äntligen hittat en.

I det mörka vattnet fick jag också syn på en sothöna som badade och testade hur det skulle gå att fota en fågel som rör sej med så lite ljus. ISO5000 och 1/500s blir helt OK. Jag gillar de skarpa kontrasterna mellan vitt och svart samt det blänkande vattnet så jag har förstärkt dessa en aning i LR.

Alla bilder blir inte bra eller skarpa men så är det ju för det mesta. 

Färdigbadat och jag väntar på att den ska flaxa till...

Då är 1/500s på tok för långt om man vill frysa vingarna eller åtminstone få någorlunda skärpa. Men den första bilden i serien duger tycker jag och man kan t o m se det röda ögat, vilket man inte gör på de andra bilderna. 

När jag gick till bilen för att åka hem passerade jag ett ställe där det ibland sitter en häger och fiskar. Det kom en fågel flygande och landade precis när jag kom fram. Direkt efter landningen slängde den sej fram och plockade upp en liten fisk. Det gick väldigt fort och jag bommade fokuspunkten en aning när fågeln sköt fram huvudet och tog fisken. 

Jag tror att gräsanden skrämde upp fisken för hägern plockade den från ytan utan att behöva köra ner huvudet. 

Lite tur ska man som sagt ha och även en dag med ISO5000 kan ge utdelning. 

Hälsningar Lena

Ägretter

Ägretthäger, eller Great egret, är vanlig i Texas men jag har bara sett enstaka individer i de dammar som finns i parken där jag brukar promenera i Richardson. I år fanns det ett helt gäng med minst 10 individer.

De är skygga och svåra att komma nära men en sen eftermiddag fick jag se några som stod vid kanten av en damm och jag närmade mej sakta. Solen var på väg att gå ner och det var en av de första varmare dagarna vi fick uppleva, runt 20 plusgrader. De stora vita fåglarna lättade vid minsta oro trots att jag befann men en bra bit från dem.

De är något mindre och lättare än den amerikanska gråhägern, men ändå en imponerande stor fågel när de sveper ut över vattnet.  

Fyra stora vita fåglar breder ut vingarna och lyfter. En gråhäger som står stilla i vattenbrynet är svår att upptäcka på håll, men ägretterna lyser verkligen och man hittar dem direkt. Jag har sett dem flera gånger på håll men aldrig kommit så nära att det ens varit lönt att fotografera dem, fast de har ett vingspann på ca 1,5 m. 

Fåglarna gör en lov runt dammen och flyger sedan bort mot solen. 

De kommer antagligen att slå sej ner vid en annan damm i samma område, eller kanske i det övernattningsträd de väljer denna kväll. Solen går ner ganska fort och det blir snabbt mörkt.

En ensam grå häger står kvar vid kanten och den bryr sej inte nämnvärt över fotografen på det avstånd jag står.  Den liknar våra gråhägrar (Ardena cinerea), som finns i Europa och Afrika, men den nordamerikanska varianten kallas Great blue heron (A. herodias) och man kan se att den skiftar lite i brunt. Det finns också ett antal andra arter av häger i Texas, men det får bli ett annat inlägg.

Hälsningar Lena

2022, del II

JULI. Vi åkte på semester till Nordnorge som bl a inkluderade dykning i Saltströmmen. Ett paradis för erfarna kallvattensdykare med ett unik undervattensliv. Vi såg många havskatter som på bilden ovan men jag fotade också en bläckfisk som var den nordligaste rapporterade bläckfisken hittills i Norge. 

Som avslutning på vår semester hade jag bokat en tredagars vistelse hos Ole Martin Dahle, delvis finansierat med ett presentkort som jag vunnit. Jag ville också gärna träffa Ole Martin. Han är agronom (som jag) och en oerhört intressant person, samt att han har ett helt gäng havsörnar som dagligen inväntar ljudet av hans motorbåt.

Ombord på båten fanns också Brutus Östling och han delade gärna med sej av sina erfarenheter av hur man kan fota trutar från båt med vidvinkel. Hundmat i motljusskyddet och så fick man ta en del skit, bokstavligen. Det var hur kul som helst men jag hade verkligen önskat en kortare närgräns för mitt 16-35 mm. Den här bilden gav en fjärdeplats i Fotosidan masters första etapp, tema Ögonblick.

Vid Saltströmmen och även i Flatanger fick vi möta den norska älgstammen på nära håll. Jag har aldrig förut sett så många älgar inom så kort tid som på denna resa. Här är det ett par ungdomar vid Saltströmmen som poserar.

AUGUSTI inleddes med en weekendresa till London. Vi träffade min syster och svåger som var på besök från Texas och min systerdotter med fästman som köpt ett mindre hus i staden och precis hunnit flyttat in veckan innan vi kom.

Nästa år planeras bröllop i juni och då ska man förstås prova brudklänningar med mamma och moster på plats.

Denna månad blev det också en tur till Knuthöjdsmosse och även om jag fick en vacker morgon med dimma i soluppgången väljer jag att visa en smålom. De uppvisade underhållande, revirhävdande beteenden som jag aldrig sett förut och det var klart en höjdpunkt även om de inte gjorde det när ljuset var som finast.

I SEPTEMBER var jag på konferens i Porto, Portugal och hittade den gamla spännande bokhandeln Livraria Lello, som ska ha inspirerat Rowling när hos skrev Harry Potter böckerna. Det var inte så svårt att förstå när man klev in i den miljön. 

Vi åkte och till Tustna i Norge för en veckas dykning, vilket vi brukar göra vecka 38. Där blev det flera möten med läckra bläckfiskar...

...och marulkar i det gröna vattnet. Dessutom fick vi prova nya rätter från havet som t ex skålsnäcka och tång.

OKTOBER. Fotosidans fotocup pågick för fullt med ett nytt tema varje vecka. Veckan med temat "upprepning" bestämde jag mej för att skapa en bild med speglingar i vattendroppar. Det blev dock bara en 14:e plats.

Jag åkte tillbaka till Sveriges nordligaste bokskog, Fånöö, för att fånga höstfärgerna.

NOVEMBER bjöd på en vacker morgon på väg till jobbet. Soluppgången var nu så sen att jag nästan inte hann fram till morgonfikat klockan nio. 

Jag lyckades hitta till en fågelmatning en bit utanför Västerås (med Johnnys hjälp) för att fota nötkråkor. Nötkråkorna dök upp andra gången jag åkte dit men jag fick också ett småfågeleldorado i motljus. 

DECEMBER bjöd på snöiga förhållanden och ett rådjur spanade in på oss en fredagskväll när vi satt i soffan och slappnade av efter arbetsveckan. De passade även på att äta upp det sista av min grönkål. men den bjöd jag på för de poserade så fint. 

Avslutar som jag började, med en dansant häger vid Råstasjön. Det var inte ens fiskutdelning utan den kom flygande mot mej och landade galant på den snötäckta isen.

Det var allt för mej från 2022. Fotoåret 2023 har redan börjat.

Hälsningar Lena

2022, del I

Inspirerad av Stigs senaste inlägg, med en tillbakablick från den gångna året, tog jag en titt i mitt eget årsarkiv.

JANUARI: Vi inledde året med att återigen äta hummerbrunch på nyårsdagen med min familj i Texas. Nu när vi åter kunde resa var alla på plats och vi var åtta personer kring bordet samt fyra hundar som turades om att vara under. Det här har varit en tradition i min familj sedan millennieskiftet och det är då vi tar fram den champagnen. Tolvslaget kan man skåla in i vilket bubbel som helst.

Väl hemma i Sverige bjöd hägrarna vid Råstasjön på fin vinterunderhållning denna månad.

I FEBRUARI hände det inte så mycket men för första gången poserade en vattenrall för mej. Även om de som brukar visa sej vid Råstasjön inte är så skygga brukar de mest kliva omkring inne bland träd och grenarna, där det också är väldigt mörkt. Den här kom fram i ljuset och tycktes fråga " blir det bra så här?"

I MARS var det också rätt lugnt på fotofronten men plötsligt en kväll var det norrsken i Knivsta och jag var ute på fälten bakom vårt hus.

APRIL: Jag mötte en bäver vid Hjälstaviken mycket tidigt en morgon. Så mycket fågelbilder blev det inte.

MAJ. Nu började fotograferandet ta lite mer fart och jag åkte bl a till Hornborgasjön. Där hade jag stämt träff med Joakim och Maja. Vi hade en toppenhärlig eftermiddag tillsammans och det var tur att vi var ensamma i gömslena, så mycket som vi hade att prata om. Vi avrundade kvällen med grillad korv som förstås Maja var med och delade på. 

Jag upptäckte till min stora förtjusning att den oftast så ensamma hybriden hade skaffat sej både make och fått tillökning. Tyvärr såg jag bara den enda gässlingen en gång så det gick nog inte så bra för dem. Om de inte har lockat till sej ungen från ett annat par betyder det att grågås x kanadagås hybriden är fertil.

Vi gjorde även en tur till Öland och jag tog en av årets bästa bilder vid Ottenby fågelstation, där stararna hade fullt upp med att mata sina ungar.

JUNI bjöd på några fantastiskt vackra mornar då jag lyckades stiga upp och hinna ut precis innan solen gick upp.

En råbock överraskade i rapsen. 

Över midsommarhelgen var vi och dök vid Väderöarna och stötte på den här vackra nakensnäckan. Resten av året kommer i nästa inlägg.

Hej så länge,

Lena

Stockyards II, bullriding

Det var förstås tjurridning som vi skulle se på arenan vid Stockyards. Ett tvådagarsevent i en gren i sporten rodeo och enligt wikipedia "the most dangerous eight seconds in sports." Det handlar om att sitta kvar på tjuren i åtta sekunder, vilket skulle visa sej vara mycket svårt. 

Efter en inledning med nationalsång och presentation av sporten, som jag  visade i förra bloggen, skulle tävlingen börja. Första ryttaren gör sej redo på tjuren. Jag hade ställt in kameran på ISO12400 och växlade mellan 1/500 och 1/640 s för att förhoppningsvis få någorlunda skarpa bilder. Seriebildtagning med 100-400 mm zoomen, oftast ställd på 300-400 mm.

När ryttaren nickar OK dras grinden upp och tjuren exploderar ut. De flesta ryttare numera rider med hjälm och alla som tävlar på den här nivån måste ha skyddsväst. Ryttaren får bara hålla i sej i det speciella bandet runt tjurens bröstkorg med en hand, den andra handen får inte nudda tjuren, ryttarens kropp eller bandet. Åtta långa sekunder krävs för att ryttaren ska tilldelas poäng. 

Oftast var det över på någon sekund. Då lossnar bandet som ryttaren hållit sej i. Man kan också se en klocka under tjuren. Den fungerar både som tyngd för att bandet ska falla av och som ett upphetsande ljud. Här kan man också se flankbandet som fästs runt tjuren buk för att den ska sparka och hoppa våldsammare. Det får inte dras åt för hårt för då får det motsatt effekt. Bandet är inte i närheten av djurets testiklar, vilket är ett vanligt missförstånd.  

Sprången dessa tjurar bjuder på är helt otroliga. De vrider sej också i sidled i luften vilket måste vara mycket besvärligt för ryttaren att parera utan stigbyglar. Spetsarna på tjurens horn har filats ner för att minska risken för skador. Sporrarna på ryttaren har också en rulle längst ut som gör att de inte ska skada tjuren. 

I detta ögonblick kommer clownerna (kallas också bullfighters) in i bilden. De ska förhindra att tjuren skadar ryttaren och ibland ser det ut som att de gör det med sina egna liv som insats.

Allting går väldigt fort och det är svårt att hinna se allt som händer på arenan. Av de ca 30 ryttare vi såg var det bara tre som lyckades sitta kvar i åtta sekunder och när man lyckats med det blir det ju ändå en ganska abrupt avsittning. Vid tre tillfällen kom det in sjukvårdare och en bår men ingen behövde bäras av banan. De tre ryttare som behövde  ses över gick själva av banan, med visst stöd.

Tjurridaren är klädd i jeans och skjorta, skyddsväst och chaps. Cowboyboots med sporrar hör också till klädseln. Chaps är en typ av skyddskläder på benen i skinn med långa fransar. Här är de mest till för utsmyckning.

På arenan finns också två bullfighters till häst som kan hjälpa till om tjuren får för sej att springa alltför många ärevarv. Deras chaps är betydligt tjockare och fungerar som en skydd för tjurens horn och klövar. Det var inte särskilt ofta som de behövde rycka in för de flesta tjurar sprang ut ganska fort efter att de slängt av sin ryttare. 

Enstaka ryttare red med hatt istället för hjälm och hatten satt kvar oavsett vad som hände. 

Den här killen satt kvar länge...

...men här får han problem...

...och i nästa sekund är avsittningen ett faktum.

Hatten sitter kvar och killen ser ut att ha ögonen på tjuren fast han är på väg genom luften. Han landade och reste sej blixtsnabbt. Tyvärr blev det bara sju sekunder så han fick inga poäng. Tjurarna får däremot alltid poäng. Om ryttaren sitter kvar i åtta sekunder tilldelas han också poäng och det är då den sammanlagda poängen för dem båda som tar honom vidare i tävlingen. 

Alla tjurar har namn och egen status. Det är lotten som avgör vilken tjur man ska rida. Om tjuren av någon anledning inte bockar tillräckligt mycket kan man tilldelas en omridning på en annan tjur. Den här gjorde sitt jobb till fulländning.

Den försökte sej också på ett utfall mot ryttaren, men även denna situation löste sej tack vare de tuffa clownerna.

Det var en paus i tävlingen och då fick vi se en lassokonstnär som visade upp sej med sin häst. Fotografen i bakgrunden jobbade hela kvällen och var på banan när varje ryttare + tjur kom ut. Han fick kasta sej upp på sargen vid flera tillfällen. Det var ingen som vann tävlingen vi såg för det var en omgång kvar på nyårsafton. Tre ryttare fick poäng och de fick även göra en andra ritt. Då lyckades en av dem sitta kvar i 8 sekunder, men han rörde vid tjuren av misstag med andra handen och fick därmed inga poäng.

Det var en minnesvärd och mycket actionladdad kväll. Mer Texas än så här kan det knappast bli. Man kan tycka till en hel del om denna sport både beträffande skaderiskerna och de djuretiska aspekterna. Tjurarna var dock helt överlägsna när det gällde.

Hälsningar Lena