En annan vinkel på djurlivet

När man åker safarijeep sitter man ganska högt, utom möjligen när man får möjlighet att ligga på golvet med dörren öppen. När man sitter i ett av Zimangas gömslen, designade av Bence Maté, sitter man med kameran i marknivå. Vi hade en eftermiddag i ett gömsle som hette "Bhejani reflection hide" med ett "vattenhål" framför där djur kom för att dricka eller bada, som dessa bedårande Helenaastrilder. Det var full fart på småfåglarna så fort vi stängt dörren till gömslet och det fanns många fler arter, men de får komma i en annan blogg.

Det var främst med de större djuren där upplevelsen av att sitta lågt och nära blev mest överväldigande. De första som kom insmygande, lite försiktigt, var nyalaantiloper. Det är honor med ungar. Båda könen har 12 tvärgående vita ränder på kroppen, i övrigt är de så olika att man kan tro att det är två olika arter. De står högt upp på både lejonens och leopardens meny.

Den minsta ungen vågade sej fram till vattnet efter en stund.

Den kommer att växa i sina öron så småningom. 

Kort därefter, men när honorna lämnat, kom en grupp med hannar. Förutom att de har stora horn och en helt annan färg, är de också nästan dubbelt så stora. Den här bilden är tagen med 35 mm på min gamla 5dmkIV.

Med 100-500 mm zoomen på 100 mm och en R5mkII kan man få en sån här bild på den törstiga nyalabocken. Bilden är beskuren från ett liggande format.

Vårtsvin fanns det gott om men de vi såg från jeep var ofta i rörelse, mest springande med svansen i topp. Här kom de istället promenerande mot oss. 

Det här var en helt underbart gäng som plötsligt fyllde upp hela bildfältet. 

Jag greppade min andra kamera, som inte satt på stativ och tog några bilder. Här hoppades jag på lite action, eller kanske ett bad. Men det blev bara lite skvättande. 

Om det var några som bjöd på action så var det det tofspärlhönsen. De kom inrusande som "yra höns" och hann nästan springa ut ur bildfältet innan jag fick några bilder på dem.  

De var riktiga sprättisar och förvillande att titta på i sina prickiga kostymer. 

Även om jag inte läst någon specifik studie av just tofspärlhöns, törst jag nog ändå påstå att de inte hör till de smartaste fåglarna. Notera storleken på huvudet, vilket begränsar hur mycket som får plats där. Fågelögon är dessutom runda "klot" och förhållandevis stora. 

De hade en del besynnerliga beteenden för sej, antagligen är det ett par men det går inte att skilja på könen. De bildar monogama par och man tror att de håller ihop i flera år. 

De var vaksamma och kunde ibland stanna upp helt, sträcka på sej och spana.

Men ibland verkade det som att de helt glömde bort att se upp...

Om jag inte lutade mej fram var det här precis så mycket jag såg av den gigantiska giraffen som kom inklivande från vänster.

Det är en hona, så det finns förstås hannar som är större, men där och då kändes den verkligen stor. Giraffen är världens nu levande högsta djur och honorna kan bli 4,3 m. Med vidvinkel lyckades jag i alla fall få med hela det imponerande djuret på bild. 

Jag tror att den var törstig och den funderade en bra stund på om den skulle våga dricka. Den spanade, sänkte huvudet och tittade på vattnet, reste på huvudet och spanade igen. Den kunde inte bestämma sej och lämnade till slut utan att dricka. 

Det fanns en mindre giraff som kommit ungefär samtidigt som den stora och den kom också fram till vattnet. Den spanade på de irriga pärlhönsen och stampade en gång med ena framklöven, som en liten markering eller kanske en varning. 

Den såg sugen ut och vi väntade andäktigt på om den skulle inta den vågade posen som krävs för att nå vattnet och dricka. 

Det gjorde den! Den drack snabbt och gjorde sedan en hastig manöver som ingen av oss hade rätt slutartid för. 

Den ville ha mer vatten och gjorde hela manövern igen. Det var en mindre och betydligt lättare giraff än den första, men det var ändå en ganska omständlig procedur.  Giraffens extremt höga blodtryck gör också en sån här manöver till en fysiologisk utmaning, såväl att sänka huvudet så långt under hjärtats nivå, som att sedan resa sej upp igen, utan att svimma. Men det spar vi tills vidare.

Hej så länge,

Lena

Ibland känner man sej liten...

När den första trubbnoshörningen kom fram till vattnet för att dricka satt vi andäktigt tysta och följde den med blicken. Den hade en unge med sej som också kom fram efter viss tvekan. På kameran satt ett 100-500 mm tele som ju förstås var helt galet i detta ögonblick. 

Noshörningarna var ca tre meter framför oss och genom att luta mej bakåt kunde jag precis få in hela ungen i bildfältet. Det andra kamerahuset med 16-35 mm låg vid mina fötter, men jag ville inte röra mej och plocka upp det. 

Som ni kanske förstått sitter vi i ett gömsle (jag, min sambo och en person till). Gömslet är nedsänkt i marken, har glas och en liten damm framför, designat av den ungerska naturfotografen Bence Maté. Avståndet från glaset till dammens kant är ca tre meter och det blir överväldigande när djur av den här storleken kommer fram för att dricka. Platsen än Zimanga, i KwaZulu-Natal, Sydafrika och för de som är intresserade kommer det förstås mer bilder. När giraffen kom förslog inte ens 16 mm.   

Hej så länge,

Lena

Apvardag

Det var torsdag i Sydafrikas största nationalpark och vi hamnade mitt i en liten apas vardag. Sen eftermiddag och ingenting att göra....

" - Elefanthögar, hur kul är dom efter någon dag i solen...vad ska jag hitta på nu"

" - Jag anfaller min kusin, kör en halvnelson..."

" Mpfff, tvi ! Han är starkare än mej...fortfarande..."

" - Jag fick stryk igen....kan du inte lära mej lite trix brorsan"

" - Jag har inte tid med tålamod..."

" - Mamma, jag fick faktiskt stryk, du behöver inte låta syrran få något"

" - Det här kan bli jobbigt..."

" Wow mamma, jag fintade bort tjejerna sen tog jag dej ! "

" Oiii, jag ger mej...men jag vann eller hur? "

" Jag ligger ju överst..."

Önskar alla en lugn Valborg

Lena

Svartvita djur

Nu har jag fått lite distans till djuren i Sydafrika och i helgen tittade jag igenom en del bilder och funderade över vilka som kunde passa i svartvitt. Nu tänkte jag testa några på Er som brukar titta in här.

Delfinerna var mitt första val redan när jag kom hem och den här ligger redan ute i en pool. Den har fått lite blandade kommentarer.

Aporna med de svarta ansiktet liggandes i grå sand tycket jag också hade viss potential.

Elefanter kändes som ett självklart testdjur och de blev vldigt olika beroende på hur ljuset föll i bilden.

Naturligt monokromatiska (nästan) men lite för mycke gräs runt om. Man har kommit fram till att zebror är svarta med vita ränder och inte omvänt som man trodde först. Dessutom får man stava zebra med s om man vill (enl 10 utgåvan av Sv akad. ordlista).

En lejonhona och en näshornsfågel får avsluta. Lejonbilden är kraftigt beskuren för det var det bästa porträttet jag hade.

Hälsningar Lena

Vi stimmar till det lite

Fiskstim är oerhört fascinerande att se på nära håll och det kan ibland bli nästan snurrigt när man hamnar mitt bland fiskarna.  Stimbeteendet kan inte riktigt förklaras ännu men på något sätt kan alla fiskar t ex byta riktning samtidigt.

"Blue striped snapper" fanns det gott om i Sodwana Bay och de bildade små trevliga stim. På denna bild är det dock fiskarna i bakgrunden som jag egentligen vill visa.

"Snappers" med och utan blå ränder tycks trivas bra ihop och de pratar tydligen samma språk för de beter sej på samma sätt i stim.

Ibland slinker det med en annan fisk i stimmen. En fisk som drar nytta av skyddet som finns i ett stim trots att den ser helt annorlunda ut. På bilden ovan är det en randig putsarfisk som hänger på ett gäng med "striped snappers".  

På ett dyk mötte vi dessa vackra "Longfin bannerfish" som bildade ett glest stim.

När Fredrik simmade runt dem lite försiktigt fick han hänga med stimmet en stund.

Vissa stim passerade så snabbt att man inte hann med att "arrangera" en bra bild.

De gula och randiga fiskarna visade sig mest villiga att ställa upp på bild och arrangerade sig i olika formationer utan att störas nämnvärt av oss dykare. Jag hade gärna gjort fler dyk bara för att fotografera dessa stim men vindarna gjorde att vi fick dyka närmare land sista dagen.

Ha en fin helg

Lena