Det finns många olika sorters hägrar, del I

...och nu menar jag inte hägrarna vid Råstasjön utan familjen Ardeidae inom ordningen pelikanfåglar. Inom familjen finns ett 70-tal arter i världen och såväl hägrar som rördrommar hör hemma här. I Sverige har vi gråhäger (Ardea cinerea) och den är vida spridd i Europa, Asien och Afrika. På bilden ovan är det en amerikansk gråhäger som där kallas Great blue heron (Ardea herodias), fotograferad i San Diego. I ett inlägg från Texas tidigare i år kunde man se att den har ett litet inslag av bruna fjädrar i det grå, i övrigt är den mycket lik vår gråhäger. 

Den här bilden är tagen på Vancouver Island (British Columbia) och den hägern har ännu mer brunt i färgerna. Det finns ett antal underarter av den amerikanska gråhägern och den här heter Pacific great blue heron (Ardea herodias fannini). Den är ganska ovanlig och finns bara längs kusten i BC och utanför Seattle. Det fanns ett par av dessa utanför dykcentret vid Barkley sound där vi varit några gånger. Det finns också en helvit underart av den amerikanska gråhägern men den har jag inte sett ännu.  

Den här skymtar vi i Sverige ibland, ägretthägern (Ardea alba), dock inte samma underart som på denna bild. Jag har fotat dessa i Louisiana när de som bäst hade börjat uppvakta varandra. I slutet av 1800-talet hade vi nästan lyckats utrota denna fågel. Den jagades för de långa vita fjädrarna skull och de var väldigt populära på hattar. När den fridlystes och skyddades lyckades arten återhämta sej.  

De är verkligen pampiga då de "dansar" med varandra uppe bland grenarna. Den är lika lång som gråhägern men smalare och lättare. De parar sej också där uppe i de lite provisoriska redena och det är rätt vingligt.

Australiens ägretthäger kallas Eastern great egret (Ardea modesta). Den här är inte fotad i parningssäsong och man ser inte de långa vita fjädrarna lika tydligt.  

En rosthäger (Egretta rufescens) eller Reddish egret, fotograferad i södra Texas. Den här har också jagats för sina fjädrar och det förekommer fortfarande, för jag kom in på sådana nätsidor då jag sökte på denna fågel.

Rosthägern förekommer i två olika former (morfer). Den rostbruna och en vit. Den vita morfen kan man skilja från ägretthägern på storleken men också på att den är rosa vid näbbens bas och benen är ljusare stålgrå. Den här är fotograferad i samma våtmark i Texas som den rostbruna. 

Blåhäger eller Little blue heron (Egretta caerulea) fotograferad i Louisiana. De är betydligt mindre är amerikansk gråhäger och väger bara ca 400g, men har ett vingspann upp till 1 m. Fåglarna är vackert blå med lila/vinröda fjädrar på huvud och hals. Den här visade upp sej väldigt fint i ett träsk i Louisiana. Juveniler av denna art är vita men de har jag inte haft möjlighet att se ännu. 

De här håller på med någon slags uppvaktning och de byggde även bo inne i detta buskage. Tyvärr mycket svårt att fota in bland allt detta ris. Men fåglarna kände sej antagligen trygga inne i det täta buskaget. 

I samma träsk, precis vid vägen i ett dike, stod den här vackra trefärgade hägern (Egretta tricolor) eller Tricolored heron. Den har tidigare kallats Louisiana heron men den finns längs kusten i flera stater i USA. Den är mer solitär än andra hägrar, även under parningssäsongen.  

Den är ungefär lika stor som blåhägern och väger ca 400g, honor något mindre. Typiskt för denna art är den vita buken, undersidan av vingarna och strimman längs halsen.

Snöhäger eller Snowy egret (Egretta thula) är en mindre helvit häger som finns både i Nord- och Sydamerika. De här fåglarna trivs i blandade kolonier med t ex ägretthäger, skedstorkar och ibis. De är lätta att känna igen med de svarta benen och knallgula fötterna. 

Här kan man jämföra storleken lite med en ung trut. Även om de helst håller till i träskmarker och vid sjöar hittade vi dessa i en småbåtshamn i SanDiego.

En annan liten vit häger är silkeshäger (Egretta garzetta), Little egret, som finns i Europa, Asien och Australien. Den här har jag fotat i Spanien men vi såg dem även i Australien där det visserligen är en annan underart men de ser likadana ut.

Det här är också i Spanien och här är det silkeshäger, tillsammans med kohäger (se nedan) samt bronsibis och en gråhäger.

Kohäger, eller cattle egret (Bubulcus ibis) finns i en västlig och östlig variant som en del anser är två olika arter. Den är närmare släkt med häger än ägretter, så det svenska namnet är mer passande än det engelska. Den är betydligt mer kompakt än andra hägrar. Även om den helst häckar i områden med vatten håller den till i torrare områden än de andra arterna och ofta i närheten av betande djur. Den här är fotograferad i Louisiana men vi har också sett dem i Europa, Afrika och Australien. 

Det här är kohägerungar fotograferade för nästan 20 år sedan i Sydafrika. Jag hade väl inte så bra koll på den tiden och brände tyvärr delvis ut det vita på fåglarna. Det låg en krokodil under trädet och väntade på att någon av dessa vingliga ungar skulle tappa taget.

Hälsningar Lena

Solen uppenbarade sej plötsligt

Ljuset skiftar något i färg och tilltar. Hägern vrider på huvudet och tittar storögd mot den stora lampan som plötsligt tändes. Solen! 

Som genom ett trollslag ändras färgerna och allt blir mustigare. Förändringen är dramatisk. Små blå fält skymtar på himlen, mellan de gråblå molnen.

En till häger vänder sej mot solen och tycks fundera över vad den ska göra.

Husfasaderna blir färggrannare i solljuset och speglingarna likaså. Det är fortfarande is på sjön men tunn och med vatten på. 

Det blir ökad aktivitet i hägerkolonin. De börjar flyga över sjön. Eftersom halva sjön är väldigt mörk blir plötsligt exponering en utmaning. 

Hägrar passerar både åt höger och åt vänster.

Det verkar dock som att fler vill sitta i vassen på den sida solen belyser. Jag har gått från ISO5000 till 800 och ändå lyckats bränna ut det vita på en fågel i en hel serie bilder. 

Det här kommer inte att vara så länge för solen är på väg att gå ner bakom stora hus och det finns dessutom en del moln. Jag får njuta en stund och lovprisar mina gamla kängor som håller tätt i ankeldjupt med vatten. Det passerar för mycket folk på gångvägen så jag klev åt sidan för att få vara ifred och där var det väldigt blött. 

Det var knepiga ljusförhållanden på sjöns ena sida, men kul och det finns ju vissa justeringsmöjligheter i efterhand, om man inte har bommat helt. 

En sista bild innan solen försvann för denna gång. Nu är det mulet och arbetsvecka igen.

Hälsningar Lena

Hemma igen och en ISO5000 promenad

Peter skrev i sin årskrönika att ju mer man är ute desto mer tur har man. Det behövs nämligen en hel del tur om man vill fota fåglar eller vilda djur, samt förstås kunskap om var de brukar hålla till, beteenden , årstidsväxlingar etc. Om man inte ger sej ut kan man ju vara rätt säker på att det inte blir så stor utdelning annat än möjligen rådjur som spanar in på oss eller småfåglar i mataren. Men inte ens de verkar vilja hänga hos oss längre, kanske för att vi har varit borta drygt två veckor och inte fyllt på maten. Alltså åkte jag ut trots att de duggregnade och var helt mulet. Jag åkte dock till ett säkert ställe...Ruggigt, blött och ISO5000.

Men det var vindstilla och ISO5000 går väl an om motiven är nära och dessutom sitter stilla. Det fanns inte någon snö kvar men en häger satt på en extra mörk plats och då blir den väldigt dekorativ med sin ljusgrå "överrock" och spräckliga "kravatt" med långa vita detaljer.  

Eftersom den knappt rörde på sej gick jag ner till ISO3200 och 1/200s. Är det några fåglar som kan sitta stilla väldigt länge så är det hägrar och jag hade antagligen kunnat ha en ännu längre slutartid. Bilden är tagen med 400 mm liggande format och enbart beskuren till kvadratiskt format. Den satt på en gren i vatten och har nog lärt sej att jag inte skulle kunna komma närmare. Den satt i alla fall kvar.

Om man är så stilig som en fullfjädrad vuxen häger finns det ju en hel del underhålls- och rengöringsarbete.

Systematiskt går den igenom fjäderdräkten, rengör och lägger de pyttesmå hakarna som håller ihop fanen på pennorna tillrätta. Den är den lilla detaljen som ger fågeln lyftkraft och flygförmåga. Dun har inte dessa små hakar och blir därför bara fluff.

När jag tog dessa bilder hade jag ungefär 200 förväntansfulla gräsänder runt fötterna som hoppas att jag ska plocka fram något gott. Jag hade inte någon mat med mej denna gång. Eftersom det är varmt och barmark borde de klara sej rätt bra ändå.

 Men det kommer andra med mat och hybriden har lärt sej att hålla sej framme. Hon och hennes kanadagåskille var de enda gässen jag såg denna gång. Hon har övervintrat vid Råstasjön flera år i rad. Här får hon en helt egen liten hög med havre och de andra fåglarna får mat en bit bort. Det här paret hade också lagt märke till gåsen som ser annorlunda ut och ser till henne lite extra. Det är ju kul när man känner igen individer, tyckte de när jag frågade. Men man måste ju också se till att hennes partner får mat, nu när hon äntligen hittat en.

I det mörka vattnet fick jag också syn på en sothöna som badade och testade hur det skulle gå att fota en fågel som rör sej med så lite ljus. ISO5000 och 1/500s blir helt OK. Jag gillar de skarpa kontrasterna mellan vitt och svart samt det blänkande vattnet så jag har förstärkt dessa en aning i LR.

Alla bilder blir inte bra eller skarpa men så är det ju för det mesta. 

Färdigbadat och jag väntar på att den ska flaxa till...

Då är 1/500s på tok för långt om man vill frysa vingarna eller åtminstone få någorlunda skärpa. Men den första bilden i serien duger tycker jag och man kan t o m se det röda ögat, vilket man inte gör på de andra bilderna. 

När jag gick till bilen för att åka hem passerade jag ett ställe där det ibland sitter en häger och fiskar. Det kom en fågel flygande och landade precis när jag kom fram. Direkt efter landningen slängde den sej fram och plockade upp en liten fisk. Det gick väldigt fort och jag bommade fokuspunkten en aning när fågeln sköt fram huvudet och tog fisken. 

Jag tror att gräsanden skrämde upp fisken för hägern plockade den från ytan utan att behöva köra ner huvudet. 

Lite tur ska man som sagt ha och även en dag med ISO5000 kan ge utdelning. 

Hälsningar Lena

Ägretter

Ägretthäger, eller Great egret, är vanlig i Texas men jag har bara sett enstaka individer i de dammar som finns i parken där jag brukar promenera i Richardson. I år fanns det ett helt gäng med minst 10 individer.

De är skygga och svåra att komma nära men en sen eftermiddag fick jag se några som stod vid kanten av en damm och jag närmade mej sakta. Solen var på väg att gå ner och det var en av de första varmare dagarna vi fick uppleva, runt 20 plusgrader. De stora vita fåglarna lättade vid minsta oro trots att jag befann men en bra bit från dem.

De är något mindre och lättare än den amerikanska gråhägern, men ändå en imponerande stor fågel när de sveper ut över vattnet.  

Fyra stora vita fåglar breder ut vingarna och lyfter. En gråhäger som står stilla i vattenbrynet är svår att upptäcka på håll, men ägretterna lyser verkligen och man hittar dem direkt. Jag har sett dem flera gånger på håll men aldrig kommit så nära att det ens varit lönt att fotografera dem, fast de har ett vingspann på ca 1,5 m. 

Fåglarna gör en lov runt dammen och flyger sedan bort mot solen. 

De kommer antagligen att slå sej ner vid en annan damm i samma område, eller kanske i det övernattningsträd de väljer denna kväll. Solen går ner ganska fort och det blir snabbt mörkt.

En ensam grå häger står kvar vid kanten och den bryr sej inte nämnvärt över fotografen på det avstånd jag står.  Den liknar våra gråhägrar (Ardena cinerea), som finns i Europa och Afrika, men den nordamerikanska varianten kallas Great blue heron (A. herodias) och man kan se att den skiftar lite i brunt. Det finns också ett antal andra arter av häger i Texas, men det får bli ett annat inlägg.

Hälsningar Lena

2022, del II

JULI. Vi åkte på semester till Nordnorge som bl a inkluderade dykning i Saltströmmen. Ett paradis för erfarna kallvattensdykare med ett unik undervattensliv. Vi såg många havskatter som på bilden ovan men jag fotade också en bläckfisk som var den nordligaste rapporterade bläckfisken hittills i Norge. 

Som avslutning på vår semester hade jag bokat en tredagars vistelse hos Ole Martin Dahle, delvis finansierat med ett presentkort som jag vunnit. Jag ville också gärna träffa Ole Martin. Han är agronom (som jag) och en oerhört intressant person, samt att han har ett helt gäng havsörnar som dagligen inväntar ljudet av hans motorbåt.

Ombord på båten fanns också Brutus Östling och han delade gärna med sej av sina erfarenheter av hur man kan fota trutar från båt med vidvinkel. Hundmat i motljusskyddet och så fick man ta en del skit, bokstavligen. Det var hur kul som helst men jag hade verkligen önskat en kortare närgräns för mitt 16-35 mm. Den här bilden gav en fjärdeplats i Fotosidan masters första etapp, tema Ögonblick.

Vid Saltströmmen och även i Flatanger fick vi möta den norska älgstammen på nära håll. Jag har aldrig förut sett så många älgar inom så kort tid som på denna resa. Här är det ett par ungdomar vid Saltströmmen som poserar.

AUGUSTI inleddes med en weekendresa till London. Vi träffade min syster och svåger som var på besök från Texas och min systerdotter med fästman som köpt ett mindre hus i staden och precis hunnit flyttat in veckan innan vi kom.

Nästa år planeras bröllop i juni och då ska man förstås prova brudklänningar med mamma och moster på plats.

Denna månad blev det också en tur till Knuthöjdsmosse och även om jag fick en vacker morgon med dimma i soluppgången väljer jag att visa en smålom. De uppvisade underhållande, revirhävdande beteenden som jag aldrig sett förut och det var klart en höjdpunkt även om de inte gjorde det när ljuset var som finast.

I SEPTEMBER var jag på konferens i Porto, Portugal och hittade den gamla spännande bokhandeln Livraria Lello, som ska ha inspirerat Rowling när hos skrev Harry Potter böckerna. Det var inte så svårt att förstå när man klev in i den miljön. 

Vi åkte och till Tustna i Norge för en veckas dykning, vilket vi brukar göra vecka 38. Där blev det flera möten med läckra bläckfiskar...

...och marulkar i det gröna vattnet. Dessutom fick vi prova nya rätter från havet som t ex skålsnäcka och tång.

OKTOBER. Fotosidans fotocup pågick för fullt med ett nytt tema varje vecka. Veckan med temat "upprepning" bestämde jag mej för att skapa en bild med speglingar i vattendroppar. Det blev dock bara en 14:e plats.

Jag åkte tillbaka till Sveriges nordligaste bokskog, Fånöö, för att fånga höstfärgerna.

NOVEMBER bjöd på en vacker morgon på väg till jobbet. Soluppgången var nu så sen att jag nästan inte hann fram till morgonfikat klockan nio. 

Jag lyckades hitta till en fågelmatning en bit utanför Västerås (med Johnnys hjälp) för att fota nötkråkor. Nötkråkorna dök upp andra gången jag åkte dit men jag fick också ett småfågeleldorado i motljus. 

DECEMBER bjöd på snöiga förhållanden och ett rådjur spanade in på oss en fredagskväll när vi satt i soffan och slappnade av efter arbetsveckan. De passade även på att äta upp det sista av min grönkål. men den bjöd jag på för de poserade så fint. 

Avslutar som jag började, med en dansant häger vid Råstasjön. Det var inte ens fiskutdelning utan den kom flygande mot mej och landade galant på den snötäckta isen.

Det var allt för mej från 2022. Fotoåret 2023 har redan börjat.

Hälsningar Lena