Porto

Jag menar inte de som man klistrar på brev utan här handlar det om en stad i Portugal, deras näst största.

Jag har precis varit där i fem dagar för en konferens. Här har jag precis anlänt till gamla stan där konferenscentret ligger. Jag åkte taxi med några kollegor och klev av här för att registrera mej. Sedan skulle jag gå till mitt hotell, en lagom promenad på drygt två km.

Det blir mycket stillasittande när man är på konferens och dagarna blir ofta långa. Då kan det vara skönt med en promenad morgon och kväll, dessutom får man ju se lite av staden. Hotellet jag bokat var dessutom avsevärt billigare än de som låg längs denna gata.

Det var fint att gå här i de gamla delarna av Porto. Staden har anor från 1200-talet och finns med på UNESCOs världsarvslista sedan 1996. Men jag hade också börjat förstå att mitt hotell låg avsevärt mycket högre upp än där jag befann mej. Jag skulle upp ovanför kranen på bilden och en bra bit till. Jag hade förstås ingen aning om detta när jag bokade hotellet.

Men innan jag började klättra tog jag en närbild av denna balkong för den såg kul ut. Här bor uppenbarligen en man som använder blå eller blåmönstrade kalsonger och svarta strumpor. Söndagstvätten hänger på tork inför en ny arbetsvecka.

Sedan var det bara att hugga tag i kabinväskan, rätta till kameraväskan över axeln och börja klättra. Trapporna började utanför konferenscentret.  

Här hittade jag rulltrappor, puh. Tyvärr fungerade bara den första och jag fick gå nästa trappa.

Jag knatade på i uppförsbacke och stannade här för att blicka ner och ta en bild. Det är mycket brantare än det ser ut.

Efter ytterligare en stigning var det dax att hämta andan och titta på utsikten. Det var 23 grader varmt och blåste lätt bris. Här hade jag kommit upp så högt upp att det fläktade skönt.

När jag tittade ut över denna del av Porto kunde jag se gamla renoverade hus, några nyare hus och en del ruiner, de var dessutom var fyllda med bråte och växtlighet. Det blev mer av det under veckan i en väldig blandning, kakelplattor, kullersten och nya betongklossar om vartannat. Insåg här att jag bara gått drygt 500 m och hade sålunda 1,5 km kvar.

Mera trappor...

Promenadvägen planade ut något vid dessa hus och ungefär 200 m. Här är några exempel på hus med kakelplattor i olika färger och mönster. Efter det svängde jag höger och det blev mer kontor och bostadshus, typ lägenheter i betong. Dessutom uppförsbacke men inte lika brant. Det tog ca 50 minuter att gå till hotellet, med några fotostopp. Nästan morgon knallade jag ner samma väg på 20 minuter och insåg att de enda skor som skulle fungera under veckan var de med mönstrad gummisula.

Hälsningar Lena

Polcirkeln

Under vår resa i Norge i sommar passerade vi polcirkeln två gånger, på väg norrut och sedan igen på väg söderut. Det här är vid andra tillfället och vädret är bara marginellt bättre än när vi passerade första gången. Det regnar i alla fall inte och vinden är måttlig.

Då kan man skicka upp en liten drönare och fånga några bilder av hur det ser ut på denna breddgrad en sommardag då det är mulet med små glimtar av sol.

Precis framför lastbilen kan ni se skylten som talar om att "Polcirkeln" är nära. Den norra polcirkeln, undrar om jag någonsin kommer att komma nära den södra?

Vi kör fram  ca en kilometer och ser oss omkring från ovan. Det går en järnväg samt en mindre väg parallellt med landsvägen som vi färdas på.

Vidsträckta vidder och jag gillar det. 

Jag testar alltid att ta några bilder rakt ner när vi flyger med drönaren. Man vet aldrig riktigt vad det kan bli.

Här kan man se besökscentret i ovankant. Där kan alla som vill ha turistversionen av norra polcirkeln stanna, eller så kan man passa på att gå på toa.  Det är ju rätt glest med buskar längs vägen...

För oss var det hög tid att äta lunch men vi ville inte stå på den stora parkeringen vid "polcirkeln". Vi körde en bit till och hittade en fin plats med bord och bänkar. Norrmännen kan konsten att bygga fina rastplatser.

Vi ställde upp vår gasgrill och plockade fram hamburgare som förstås var färdigstekta (de hade t o m varit frysta). De blir saftiga och goda tack vare riven squash som jag blandar i köttfärsen när jag gör burgarna. 

Med de rätta tillbehören blir våra hamburgare en perfekt lunch. Men jag hade bommat att packa något att lägga dem på. Papperstallrikar finns inte på min lista när vi åker iväg men det brukar lösa sej ändå.

Så kan en lunch på fjället också se ut och man behöver inte ha vandrat flera kilometer för att det ska smaka gott.

Hälsningar Lena

En kort morgonstund på bryggan

Solen går upp ungefär kvart i sex just nu så man behöver inte stiga upp mitt i natten om man vill ge sej ut i gryningen. Jag åkte till en badplats utanför Knivsta. De svarta pluttarna på vattnet är två sädesärlor.

Det visade sej att en familj sädesärlor hade samlats här för att äta frukost.

Undrar om de tyckte att jag störde då jag gick ut på bryggan.

Jag ägnade sädesärlornas jakt på insekter en kort stund men det var egentligen alldeles för mörkt. Helt osannolikt hade jag en hyfsat skarp bild när jag kom hem så den får vara med.

Solen är precis på väg upp och trots att jag hörde trafiken från E4 i bakgrunden, var det fridfullt att stå på bryggan.

Solen gick upp...

...och efter en kort magisk stund var det bara en vanlig morgon. Jag åkte hem, åt frukost och åkte till jobbet.

Hälsningar Lena

En glimt från ekorrarna i dammen

Den här trädgrenen låg mitt i dammen och var egentligen favorittillhåll för småfåglar. Det låg solrosfrön på baksidan men även några nötter, så ekorrarna skuttade ut hit då och då för att leta efter godsaker.

" -Kan det ligga något här? " ser den ut att undra. 

" - Fnyyyys! Vatten i näsan, hua!"

" - Åh, regnar det?..."

" - Typiskt, svansen är också blöt. Så blir det alltid ute på den här lilla träbiten."

" - Nu gäller det bara att ta sej tillbaka till kanten och få fast mark under fötterna igen."

" - Hoppsan, det är halt här." 

I det här läget håller jag andan och har förstås fingret på avtryckaren. Jag väntar på att den ska hoppa...

...men det gör den inte utan den vadar längre ut i vattnet och jag undrar återigen om jag ska få se en ekorre bada.

Men nej, ekorren tar ett stort skutt snett bort från mej. När jag tittar på denna bild kan jag ju inte låta bli att undra hur den hade blivit om jag haft en kamera med den nya tekniken som låser fokus på ögonen. 

Men nu hade jag inte det och i en liten berättelse som denna tycker jag den kan få sluta så här. Kurre skuttade iväg obekymrat mot nya nötter och mål.

I morgon är det fredag, yeah!

Hälsningar Lena

Getter på sommarbete

Vi har en liten flock getter på jobbet som jag har visat bilder på vid något tidigare tillfälle. På sommaren har dessa djur ledigt och går på bete en bit utanför Uppsala. Djur på bete ska ha daglig tillsyn och vi har haft två studenter som omväxlande skött detta under sommaren. I augusti fick båda Covid och då fick de som kunde rycka in och åka på getkoll.  

Jag passerar rätt nära deras hage när jag åker till och från jobbet, och jag hade inget emot att stanna till där på hemvägen. Det var tvärtom ett mysigt sätt att avsluta dagen. Getterna används i undervisning och är väldigt sociala. När de insåg att man var i deras hage, som hade både skog och egen badplats, kom de småspringande mellan träden. 

I deras inhängnade område fanns det betesmark men de här djuren vill ju ha variation i kosten. 

Just det här taggiga trädet verkade vara extra gott.

Lägg märke til taggarna på grenarna. Man kan ju tycka att de kunde hitta annat att äta men här stod det nästan alltid någon när jag kom dit. 

Det skulle vara 23 djur i hagen och för det mesta var det rätt lätt att räkna in dem. De kom ofta springande mot en när man kom in i "skogen" och flera av dem ville helt klart att man skulle gosa med dem. De såg nog fram emot att få möta studenter igen. Getter är små idisslare och utmärkta modelldjur för mjölkkor. De är också så pass små att de inte kan ställa till med några allvarligare skador. Många av studenterna är ovana vid stora djur och då är getter perfekt. Det blir på sin höjd ett blåmärke om man blir trampad eller knuffad av en get.

Det är rätt personliga djur och charmfaktorn är hög. Getterna på mitt jobb är av mjölkras, vilket ärvad man oftast ser om man stöter på getter på en gård i Sverige. Man håller dem för mjölken som oftast blir till ost på gården där de bor. 

Det här är något betydligt mer ovanligt. Getter för köttproduktion. Rasen heter Boer och kommer ursprungligen från Sydafrika. Dessa djur blir betydligt tyngre och en fullvuxen get han väga över 100 kg. 

Jag har aldrig sett den här typen av djur förut och det blev förstås tvärnit då jag fick syn på dessa i Norge. Det var när vi var ute på älgsafari med Ole Martin i Flatanger som vi passerade dessa djur. Då hade jag precis listat ut att han är agronom, äger en gård med mark i området och han kände förstås ägaren till dessa getter (eller så var de t o m släkt). 

Här fick nu ett gäng fågelfotografer möjlighet att fota boergetter, fast det var nog mest jag som var intresserad. De är ganska roliga i färgerna med mörkbruna huvuden. En del blir ljusare men med samma typ av fläckar på huvud och framdel. Kanske finns det en helvit bock någonstans "i bakgrunden".

Det fanns också en del helbruna individer och horn hade förstås alla.

De mjuka hängande öronen ger dem ett speciellt och myckte charmig uttryck tycker jag. Det finns andra raser med stora hängande öron t ex Anglo nubian getter.

Jag frågade förstås Ole Martin om marknaden för köttget i Norge och han sa att den var mycket liten men exklusiv. Dessa getter gick till restauranger med Michelinstjärnor och lantbrukaren fick mycket bra betalt. 

Hälsningar Lena