Nu är det dax...

Hösten är här och nu är det dax för den stora flyttningen igen.

Gäss av olika sorter samlas i gigantiska flockar för att äta upp sej och putsa till det sista på fjäderdräkten. Ungfåglarna har inte en aning om vad som ska hända...eller...?

Det snackas ju trots allt rätt mycket i en gåsflock. Det har ni nog alla hört både då de står på marken och när de är i luften. Förbereder de sej och peppar sina telningar eller pratar de om flygrutten, bra matställen eller vad?

När de inte äter ser i alla fall många ut att stå på helspänn och bara vänta. De sträcker på sej och "testar" vingarna...pre-flight check?

Som på en signal lättar ett helt gäng, men inte alla, som när en örn närmar sej. De snackar högljutt med varandra....

...och sveper ut över vattnet i det låga solljuset.

En del gör en riktig lågsniff över våtmarken.

Somliga blir lite suddiga när de sveper förbi...

När de sista solstrålarna försvinner där jag står blir det snabbt råkallt och väldigt höstlikt i luften, trots att det är vindstilla.

Fåglarna tar höjd och försvinner bort i större och mindre grupper. 

Kanske bara en kortare sträcka denna kväll, men snart försvinner de för gott för denna säsong.

De intar flygformation och ger sej av...En del väljer tydligen att flyga med lite större kompisar. 

Hej så länge,

Lena

Fjällnära kor

En kollega till mej har skaffat en fjällko av typen fjällnära. Det en grupp fjällkor som har använts i traditionell fäboddrift eller som hushållskor på avlägsna gårdar i Norrlands fjälltrakter. Eftersom gårdarna ofta varit ensligt belägna har utbytet av djur från andra besättningar och användandet av semintjurar inte varit så stort som hos fjällrasen i övrigt. 

Fjällkor är ofta vita med svarta eller bruna fläckar och de saknar horn. Alla fjällkors mjölk är mycket bra ur mejerisynpunkt med en världsunikt hög frekvens av Kappa-kasein B som är betydelsefullt för ostproduktionen. Det gör ostutbytet dubbelt så stor från mjölken från dessa djur. Eftersom de får större delen av sommarens foder genom skogsbete har de utvecklat ett starkt fodersök som ger en nyfikna och, om korna mjölkas, väldigt sociala kor. 

Min kollega skaffade en dräktig fjällnära ko för att testa på osttillverkning. Enligt djurskyddslagen får man inte ha en ensam ko (fast det finns andra betande djur som t ex hästar) så hon fick skaffa ett nöt till. Sällskapsstuten, som är en korsning, går ibland under namnet Agent (se öronmärkningen). Han må se helt vit ut men lägg märke till att han har bruna öron.

I slutet av sommaren kom äntligen kalven och det var ju den här krabaten som jag primärt åkte för att titta på. Han har ännu inte fått något namn och som ni kan se inte heller några lappar i öronen. Jag hade turen att det kom en tjänsteresa emellan och fick några bilder innan de stora örhängena var på plats.

Charmig men fortfarande lite skygg så bilderna är tagna med telezoomen. Det var ett varmt sensommarljus i hagen, precis innan solen gick ner bakom träden.

Den behärskar redan tungmanövern som alla kor verkar utöva mer eller mindre frekvent.

Mamman är inte skygg alls, tvärtom kom hon flera gånger för nära och en vidvinkel hade varit mer passande. Jag vet att några som läser min blogg har uttryckt viss oro inför möten med kor. Just den här, med kalv och större kompis, kändes det helt lugnt att besöka inne i hagen. Ägaren var ju också med och lockade fram dem med fallfrukt. 

Lägg märke till de svarta runt ögonen, som eye-liner, dvs som vi använder make-up för att framhäva ögonen. 

Kon heter Mika men hennes son har ännu inte fått något namn.

När mjölkbaren plötsligt öppnade kom den stora kalven på att det där som man kan suga i sej är minsann gott och den fredliga kon låter snyltgästen komma till för det mesta. Trots att den numera är en ren gräsätare och inte har druckit mjölk på flera månader verkar det som att foderspjälkningskanalen fixar det.  

" - Är det detta som kallas fjällmjölk? Gott i alla fall."

Här råder en annan åsikt om vad som är gott. Om katten själv får välja...

Hälsningar Lena

Rykande hett chilispecial

Förra året blev det knappt några chili alls men i år har det blivit otroliga mängder. På kortsidan i växthuset har vi 11 chiliplantor. Jalapeno är förstås ett måste. Likaså en mild gul habanero, två poblano och två gula av en medelstark sort som jag tappat bort namnet på. Ny för i år är Blue Christmas med lilaskimrande blad och frukter som är lila innan de mognar, fish pepper som vi fick på köpet och den riktigt heta Red devil. 

Det här är poblano. En ganska mild chilisort från Mexiko som ingår i många mexikanska och Tex mex inspirerade rätter. Jag har inte hittat den i någon affär här hemma så vi odlar den  sedan några år tillbaka. Man skördar dem gröna men om man låter dem bli röda (vilket tar en evighet) får man ancho chili, som går att köpa torkad i affären.

Vi har också ett åtta år gammalt chiliträd av sorten Jamaica bell som ger hundratals frukter varje år. De sista brukar jag skörda strax före jul då trädet står i köket. 

Säsongen lider nu mot sitt slut och det är dax att skörda så mycket det går. Plantorna får nog stå kvar en vecka till eller två men det mognar långsamt nu och börjar bli för kallt för chili. Så här såg det ut då jag skördat på lördag förmiddag. Vad gör man då med all chili? 

Jag använder mycket chili när jag lagar mat och många recept ska ha hackad chili och hackad vitlök. Därför kör jag Jamaica bell tillsammans med vår egen vitlök i matberedaren till en finhackad massa. 

Jag öser ner hacket i en iskubslåda och stoppar i frysen. Då får jag lagom stora frysta tärningar med hackad chili och vitlök som jag lätt kan använda när jag lagar mat. Jamaica bell har vi haft så länge att jag vet precis hur starkt det blir med en kub. Denna chili är inte så stark och man kan äta den färsk, urkärnad med mjukost i efter att den fått stå ca 6 minuter i ugnen. Mycket gott drinktillbehör.

Fish pepper är inte så stora och går mycket bra att torka. En dryg timme i 120 grader och sedan slår man sönder dem till "chiliflakes" i en mixer. En torr krydda som är lätt att dosera. Den har dessutom en god chilismak. Eftersom jag har gjort en burk tidigare i sommar blir det här nog en present.

Jalapeno och den gula chilin lägger jag in i ättikslag av samma typ som jag använder till gurka. Det jobbigaste är att ta bort kärnorna och skiva dem. Men det är ett utmärkt tillbehör till olika kötträtter, på pizza, i sallader och till tacos förstås.  

Jag provade också att koka jalapenomarmelad på de gröna frukterna. Den blev riktigt god även om den inte slår den gula marmeladen som jag kokar på habanero. Den högra burken gjorde jag i torsdags. Det är lätt och går ganska fort för alla kärnorna får vara kvar. Rostat bröd med ost och chilimarmelad är en höjdare. Min systerdotter och hennes pojkvän vill nog gärna ha en burk till jul.

Det här ser kanske inte så gott ut men det är rostade poblano. Halverade, insmetade med olja och 6-7 minuter på 275 grader grill. De ska bli svarta. När de svalnat pillar man bort skalet och det är lite kladdigt, men när det är klart kan man göra en helt fantastiskt sås med ost och creme fraiche. De här skalade jag och frös in i portionsförpackningar för att göra antingen sås eller risotto (efter ett tips från min syster). Jag har inte provat att frysa in den förut för vi har inte haft så mycket att det blivit något över.

Vår lördagmiddag blev grillad benfri kotlett och rostad poblanosås. Kotletterna är små men tjocka, då blir de extra fina på grillen.

Slutligen har jag bara en skål red devil kvar. Jag tyckte vi skulle testa en riktigt hot chilisort i år och valde denna. Problemet är bara att de är i princip oanvändbara. Jag har torkat en plåt med dessa frukter och kört sönder dem i mixern till ett pulver som är så starkt att jag inte vill ta av locket på burken. Det leder till nysattacker och tårar i ögonen. Man kanske kan ha en liten burk i handväskan för självförsvar.....Färska är de mycket svårt att dosera den i olika maträtter. 

Jag stoppar de vackra röda frukterna i en påse och tar med dem till jobbet i morgon. Min chef gillar att testa nya chilisorter. Han kan få dem.

Hälsningar Lena

Den besvärliga blåhaken

En vacker liten fågel som jag gärna vill fånga på bild så här års är blåhaken. Den passerar under sin resa söderut och håller ofta till på ungefär samma ställe. Men att fånga den på bild är en utmaning. Den håller förstås till i det fulaste torra tistlarna och vill inte vända sej mot fotografen under den bråkdel av sekund då den sitter stilla. Sedan är den borta igen...

Jag har varit ute fyra gånger och letat/väntat tålmodigt, för den är ju där, ofta mer än en dessutom. Men det blev en sävsparv istället....

De här välkända småpippisarna ville jättegärna vara med på bild. 

Ovanför mitt huvud svävar ett par vråkar. En vanlig syn på denna plats och jag har slutat ta bilder av dem, om de inte dyker ner i närheten. 

Plötsligt landar en liten fågel och den sitter rätt bra. Jag fångar några bilder och inser att visst är det en blåhake, en hona. Hannen är förstås lite flashigare så det är ju den man helst vill fånga på bild. 

En hona eller möjligen ungfågel i ett trassligt buskage. Nästa ögonblick försvann den in i busken.

Men det glimmade också något litet blått i samma buske och plötsligt satt den där, den eftertraktade blåhakehannen. Det hade börjat blåsa vid detta tillfälle och det torra gräset vajade väldigt fram och tillbaka. "Gräsfilter" i all ära men först ville jag helst ha en skarp bild utan filter. Återigen en rörig buske bakom. 

Den fina hannen dök sedan upp på ett vasstrå och nu gungade inte bara gräset runtomkring, hela strået som fågeln satt på guppade också. 

Det var vad det blev detta år, om inte slumpen gör att jag stöter på en blåhake någon annan dag. Jag vet att midsommar på fjället är lämpligare för att hitta dessa små juveler, men det har vi inte lyckats tajma in någon gång än. 

Hälsningar Lena

Gruvan i Falun

Vi har många gånger passerat skyltar mot Falu koppargruva och min sambo har då påtalat att han gärna skulle vilja se den (men vi har inte haft tid att stanna). Därför gjorde vi till slut en liten rundtur i Dalarna över en helg och gjorde ett besök just där. 

Det finns berguv även i detta hål men de var förstås inte hemma vid den här tidpunkten. Jag fascinerades ändå av färgerna och den slingrande vägen.

Gammal utrustning på botten, men ändå inte så gammal om man betänker hur länge man brutit malm i denna gruva. Fyndigheterna kan ha upptäckts redan för 1000 år sedan av en getabock som rörde med hornen i marken och de färgades röda...

Vi gjorde i alla fall en tur ner i gruvan och då börjar man i detta hus med att klä på sej hjälmar och regnkappor. Båda behövdes för det droppade vatten lite överallt och det var väldigt låg "takhöjd" på sina ställen. 

Här är vi på väg in med vår guide som knackade tre gånger i dörrkarmen för att hälsa på "gruvfrun", innan vi alla knatade in och började gå nerför trapporna. Ca 600 trappsteg måste man klara av och det informeras man om redan vid bokningen. Det var dock inte särskilt tungt för tempot var långsamt då vi gick upp. 

Vår guide berättade historier om arbetet i gruvan och när man är på plats blir de levande på ett annat sätt än om man bara läser eller ser på film. Att jobba i en gruva har nog aldrig varit ett "solskensjobb" men beskrivningar av förhållandena för ett par hundra år sedan gav definitivt rysningar. 

De små blossen gav effektfullt ljus även om det förstås var förstärkt med annan belysning för att vi inte skulle snubbla i mörkret. Här kommer det gröna ljuset från en öppning i gruvan där korgen, som kansk kan skönjas i bild, bl a användes för att hissa upp och ner folk. Man fick ha ett ben i korgen och en hand på kedjan, resan tog nio minuter.

Naturligtvis släckte guiden vid ett tillfälle all belysning för att vi skulle få uppleva "gruvmörkret". 

Jag blir lite fascinerad av att det gick så pass bra att fotografera inne i gruvan. ISO 6400 och bländare 4. Jag hade mitt "allround" objektiv 24-105 på kameran.

Det här bergrummet gav lite "Sagan om ringen" känsla med sina runda hål och belysning som skulle efterlikna de eldar som brann vid brytningen på den gamla tiden. Av alla historer vi fick höra är det specifikt en som jag inte kommer att glömma. År 1687 inträffade det största raset i gruvans historia. De tidigare dagöppningarna störtade samman till en enda stor och dagen efter följde en stor del av området Bockbacken med. Resultatet blev Stora Stöten med ett djup på 100 meter och rasmassor ner till 350 meters djup. Det som gör denna händelse extra minnesvärd var att ingen människa dog. I vanliga fall arbetade 1200 personer i gruvan vid den tiden men raset inträffade på midsommardagen och då var gruvan tom. Trots usla arbetsförhållande var man ledig denna dag. Finns det "högre makter" eller...

Jag var nere i gruvan under en klassresa i årskurs sex och den här väggen är det enda jag minns från det besöket. Jag har också en fyrkantig bild tagen med en mycket enkel kamera (med blixt) från den tiden. Det har tillkommit några namn på väggen sedan dess. 

Besöket i gruvan var intressant och gav betydligt mer än att bara se museét och det som finns ovan jord. Vi kom upp med ockrafärgar lera som stänkt långt upp på benen. Grova skor som man inte är rädd om byxor för friluftsbruk rekommenderas.

Hälsningar Lena