Älgöverraskning och flitiga bävrar

Vi var på besök på Vindö utanför Stockholm i helgen, i ett typiskt sommarstugeområde där sambons föräldrar har en stuga. Vi gick en promenad efter lunchen och hann bara ett par hundra meter när mitt sällskap plötsligt utbrister "nämen titta!"

I en trädgård står denna älgko med sin kalv och äter äpplen till lunch. Tyvärr hade jag bara 24-105 mm på kameran. Om jag burit 100-400 mm, som jag ofta gör, hade det blivit porträttbilder på älgarna. 

Både ko och kalv klev vidare in i nästa trädgård och då tittade även solen fram. Vi fortsatte längs vägen för att inte störa älgarna och jag kunde fota dem utan problem.

Då öppnas plötsligt dörren i huset och ägaren kliver ut. Hon var försiktigt och älgarna noterade henne men brydde sej inte särskilt mycket. De hade helt kart varit här förut.

De verkade ha ätit klart för denna gång och promenerade lugnt iväg bakom huset. 

De kom ut på en väg och tittade på oss en sista gång innan de gick vidare längs vägen. Så här har jag aldrig mött älgar förut.

Jag ville ju gärna kolla efter lite goda svampar och gjorde därför en runda in i skogen. Det gick bra och såg lovande ut, hittade ett par karljohansvampar och fortsatte tills det plötsligt kom en massa hinder i vägen. Någon hade fällt träd rakt över stigen...

När jag tittade lite närmare såg jag tydliga spår efter trädfällarna...bävergnag. Men jag trodde bävrar bodde i vatten? Det skulle visst vara en sjö någonstans men jag kunde inte se vatten från där jag stod.

De ger sej på rätt grova stammar och om de inte kommer tillbaka och fäller denna, kommer den väl att rasa i första höststormen. 

Jag försökte gå runt de fällda träden för att komma ner till sjön och även om jag kunde skymta den mellan träden gick det inte att gå längre. Här hade bävrarna verkligen jobbat.

Det var två exempel på hur det kan se ut när vilda djur lever nära oss människor.

Hälsningar Lena

Nu börjar det mörkna på kvällarna...

...och då kommer de fram, brospindlarna. Ett praktfullt exemplar förevigad vid en båtbrygga utanför Uppsala.

I morgon är det fredag. yeah...

Hälsningar Lena

En riktig svampskog

Så här ska det se ut i en riktig svampskog. Vi avslutade en helgtripp med fyra timmars svampplockning på söndagen och tack var en mycket generös bloggare här på FS fick vi vägbeskrivning till den här skogen. Här har min sambo precis hittar några kantareller. 

Det fanns otroliga mängder svamp i skogen och det hade varit kul att gå där med en expert som vet vad som är gott och värt att ta tillvara. Fårticka brukar jag inte plocka men det fanns massor. Vi ville helst ha gula kantareller för det har inte regnat tillräckligt på mina ställen hemma. Nu var det så att andra hade redan gått här och plockat en del...plus att vildsvinen också verkar gilla dem.

Det räckte dock att vi gick lite längre bort från vägen och in i ett område med mer svårpromenerad terräng så hittade vi betydligt mer av de guldgula svamparna. En och annan liten fin karljohan fick också plats i korgen.

Vi hittade riktigt stora kantareller och när det var dax för fikapaus hade vi fått ihop en och en halv korg.

Svampen föstes varsamt över i en papperskasse för vi ville gå en runda till. Då hamnade vi i ett väldigt blött och knöligt område där det definitivt inte hade varit någon svampplockare eller gris förut. På kort tid fylldes våra korgar igen med riktigt stora kantareller, men jag hade ingen kamera med på denna andra runda.

Så här såg det ut när vi kom hem och tömde upp svampen på köksbordet. Vinterns behov av kantareller är säkrad och vi är så nöjda.

Trots att vi grovrensar svampen när vi plockar den tog det tre timmar att putsa och skära ner den. När vattnet kokat bort blev det 2,9 kg kantareller och 1 kg karljohansvamp. 

Hälsningar Lena

Ultuna Permakultur

Välkommen in genom grindarna till Ultuna Permakultur. På SLUs hemsida kan man läsa att Ultuna Permakultur är en ideell förening av en grupp studenter som har samlats runt den gemensamma passionen att värna om vår natur och regenerera relationen mellan urbana människor och jorden under våra fötter.

Permakultur är en sammadragning av PERMAnent agriKULTUR och målet är ett hållbart samhälle. Kärnan i permakultur är design och permakulturdesign används för att planera mänskliga aktiviteter bättre. Man strävar efter att bygga nätverk och sluta så många kretslopp som möjligt. Permakultur är ett samarbete med naturen, med omsorg om människorna och om jorden för att skapa miljöer som bygger på ömsesidigt positivt beroende i kvarter, byar eller företag. Fakta från Wikipedia, men jag kan intyga att det här är betydligt mer än några grönsaksland.

Denna permakultur startade i januari 2020 med två workshops och 11 mars samma år bjöd man in alla som ville komma med en spade att börja gräva gångstigarna. Ytan var enbart gräsmatta med enstaka stora träd samt en minnessten och låg omgiven av fyra mer eller mindra gamla byggnader på Ultuna Campus. Arrheniusplan, som platsen heter, är på ca ett halv hektar och var en helt "outnyttjad" gräsmatta. 

Här kan man se Ultuna Herrgård i bakgrunden. Till för några år sedan satt rektor och universitetsledningen i detta hus men nu har man byggt nytt för den funktionen. Herrgården levde inte upp till de funktionella krav som numera ställs på en myndighetsbyggnad och det gick ju inte heller att bygga om den hur som helst.

Här är en av landskapsarkitektstudenterna som varit med och designat permakulturen. De har öppet för försäljning tisdagar och torsdagar 13-18 och det finns massor med fina grönsaker och örter.

Här kan man se minnesstenen som förstås står kvar. Huset i bakgrunden minns jag från kemiundervisningen när jag började läsa på SLU 1987-88. 

Stenen är till minne av Johan Arrhenius som lade grunden för och organiserade Ultuna lantbruksinstitut. Lägg märke till hur odlingsbäddarna är designade runt stenen och att det finns såväl blommor (ätliga) som grönsaker. 

Frodig mangold och fänkål samsas med krassen. Gångstigarna går i mjuka bågar som ibland blir labyrintliknande när man går runt och tittar på allt som finns. Man ska inte ha bråttom utan hela stället inbjuder till att snirkla runt och sakta ner tempot efter en lång dag på kontoret eller med studier.   

Jag kom mej inte för att fråga men jag vet inte om det var tänkt att det skulle växa champinjoner här tillsammans med löken. Fint blev det i alla fall.

Man har också placerat ut sittplatser på några ställen så man kan slå sej ner och njuta. För det är verkligen en njutning att gå runt här och designen inbjuder till mer än bara välja ut middagsmat. 

Jag har ju fortfarande en hel del egna grönsaker så det blev bara ett kilo potatis för att smaka ett par av deras sorter. Squash och vitlök fanns också till försäljning + allt moget som det gick att plocka. 

En blivande ekonomagronom är med och har hand om försäljningen denna dag.

Morötter och olika sorters rödbetor kunde man också hitta. Här kommer det att finnas godsaker långt efter att min egen täppa har slutat ge skörd och jag kommer definitivt att komma tillbaka. Det är ju promenadavstånd från kontoret. 

Selleri, bönor, majs, rödbetor, squash, potatis, lök och mycket annat. Om ni har vägarna förbi kan jag rekommendera en tur bland odlingarna. Mina bilder gör inte stället rättvisa för jag kan inte få fram helheten (skulle haft några drönarbilder förstås). Vill ni handla är det tisdag och torsdag eftermiddag som gäller, men man kan alltid öppna grinden om man bara vill strosa runt.

Hälsningar Lena

Knaggrocka och barnkammaren på Havets Hus

Det här är en knaggrocka. Det är den vanligaste rockan i Europas hav och den finns på dykbart djup på västkusten. Men jag har aldrig sett en knaggrocka i svenska vatten. Bilden ovan är tagen utanför Strömsholmen (hör till Atlanthavsvägen) i Norge.

Knaggrockan är hotat i Sverige bl a för att den redan vid ett års ålder är tillräckligt stor att fångas i trålfiske. Andra orsaker som bidrar är att den växer långsamt, inte blir könsmogen förrän vid 10 års ålder och att honan bara lägger ca 20 äggkapslar år gången. Reproduktionstakten är alltså låg. Den förlitar sej på kamouflage och ligger oftast stilla på botten. Om man smyger fram försiktigt kan man komma riktigt nära.

Så nära att man kan ta porträttfoton med makro från ena hållet och vidvinkelbilder från andra hållet. Den här rockan verkade tycka att det var OK att posera för fotograferna fast den har en framför sej och en bakom. Eftersom jag fotar med en 12 mm fisheye är jag så nära att den kan vifta stjärten i kameraporten.

På nära håll ser den ut så här. Ögat är speciellt och man kan se att den har en tagg precis framför. Den har också vassa taggar längs rygg och stjärt men de är inte giftiga. Taggarna, eller knaggarna, har gett rockan dess namn. 

Här en större rocka som faktiskt simmade en bit när vi kom och störde den. Rockor av den här storleken har annars inga naturliga fiender mer än nät och minskade/förändrade habitat. Om man råkar fånga en rocka måste man släppa i den igen. 

Jag rotade fram bilderna på knaggrocka ur arkivet för när vi var på Havets Hus i Lysekil denna sommar fanns där en mängd smårockor. Sedan 2016 har de haft knaggrockor och de har nu fått fart på förökningen och hoppas kunna släppa ut rockor i framtiden. De har hittills lyckats väldigt bra med bevarandeprojektet för småfläckig rödhaj. De här små rockorna var bara 6-7 cm långa och hade ett eget akvarium. De såg ut att "dansa" precis under ytan.  

Gälar och munöppning sitter på undersidan (det är inte ögon man ser).

En pytteliten knaggrocka.

De här babyrockorna är lite större och då får de samsas med pyttehajar. Här kan man tydligt se taggarna längs rygg och stjärt, även om skärpan inte är den bästa. Det är mycket svårare att fota genom glas än när man är i vattnet med kameran.

Rocka på Havets Hus så kanske man kan få se en knaggrocka även på svenska västkusten.

Hälsningar Lena