Rapport från Planket

Jag kände mej egentligen inte så sugen på en tur till Stockholm när jag åt frukost lördag förmiddag, men det var en person som jag gärna ville möta som hade bilder på Planket under lördagen. Alltså blev det tåg till Stockholm. Jag brukar promenera till Lilla Mejtens gränd från centralen, men på tåget hittade Google ett bekvämare alternativ i form av busslinje 3 från Stadshuset. Jag fick också instruktioner hur jag skulle gå från centralen för att nå denna busshållplats och passerade då denna vy.    

Något senare passerade jag den här vyn. Trots att jag vet var Stadshuset ligger i förhållande till centralstationen, hade jag aldrig hittat den här vägen om jag inte följt instruktionen i Google maps som den turist jag trots allt är på mina glesa besök i huvudstaden. 

Bussen stannade precis där Planketutställningen började och jag var nog lite tidig, för det var ganska glest med besökare och en del knåpade fortfarande med att få sina alster på plats i den nyckfulla vinden. 

Jag kunde i lugn och ro betrakta alla alster och på plats 95 hittade jag en gammal bekant, tillika bloggare, nämligen "Bengts bilder".

På plats 97 hängde också bilder som jag kände igen, men det var inte fotografen själv som jobbade med att få bilderna att sitta kvar i den nyckfulla vinden.

Bengt hittade jag ganska snart då han pratade men en annan äldre herre och gjorde reklam för något, kanske nästa års Planket? 

Personen som jag ville möta var Inger Morgondotter Jacobsen och när jag passerade plats 97 igen var hon där. Jag tycker det är trevligt att få ett levande ansikte på de personer vars bloggar man läst i flera år. Det går förstås inte med alla pga geografisk spridning, men när tillfälle ges brukar jag försöka träffa personer IRL. 

Det var inte så många andra bloggare på plats men Per-Erik satt där och sålde sin bok "Skolan som förändrade fotografin". Det såg ut att gå mycket bra, många var framme runt bordet och åtskilliga personer bar på ett exemplar.

Det var årets Plank för min del. 

Hälsningar Lena

Gryningstur med stora katter

Det var fortfarande ganska mörkt när vi åkte ut klockan sex på morgonen, men man kunde se att solen var på gång. Det var också kallt, vissa mornar inte mer än 6-8 grader. Jag hade stoppat en vinterjacka i resväskan, för att den fick plats, och den använde jag varje morgon. Det fanns dock filtar på varje sittplats och en varmvattenflaska i en fleecepåse till varje person. Vi passerade några stora kudu i mörkret och jag testade att ta en bild med ISO 10 000. Jag har bevarat den mörk för att det ska se ut som det gjorde på platsen.

Solen kom ganska fort och vi hade en flock med impala framför oss. De var på helspänn. 

Där stod också några gnuer som frustade och var lika vaksamma som de mindre hjortarna. Dessa bilder är tagna med 500 mm så det var inte vår jeep som oroade dem. 

Det var en stor, kraftigt lejonhona som orsakade nervositeten. Det var dock uppenbart att båda parter hade uppmärksammat varandra och att alla typer av överraskningsmoment var uteslutna. 

Det visade sej vara två lejon. Systrar på drygt sex år som var mycket välmående och fina. 

När de sammanstrålade fick vi bevittna hur två lejon som känner varandra väl, hälsar på varandra. Det var en av de finaste stunderna under hela resan.  

De stora katterna gned sina huvuden mot varandra...

...tittade varandra i ögonen...

...möttes nos mot nos...

...för lite gos.

Sedan dråsade båda över på rygg i en stor hög av runda magar och mjuka tassar. Det var växtlighet i vägen så de fick gosa ostört en stund, innan den ena tittade upp. Hälsningen och syskonmyset var över.   

Dom hade full koll på var vi satt och spanade på dem. Lejon är Afrikas största rovdjur och även om lejonhonan är mindre än hanen, är kroppslängden mellan 140 och 175 cm samt mankhöjden minst 90 cm. Svansen är nästan en meter lång. Vikten för vuxna honor är 113 till 152 kg (enligt Wikipedia).

Det här var inte två katter som man ville "leka med" och nu var de tydligen på väg någonstans.

Vi satt andäktiga i jeepen och tittade på dem när de kom emot oss. Vi hade tydligen parkerat precis där de hade tänkt promenera...

De fortsatta gå rakt emot bilen tills de var mycket nära, innan de vek undan och gick runt fordonet. Det här bilden är tagen något senare och visar en annan grupp som anslutit till oss. Det var gott om plats mellan jeeparna men lejonen valde ändå att gå ända fram till en bil och sedan runt. 

De två pampiga lejonen passerade oss i sakta mak. Vi mötte dessa två honor flera gånger under veckan, men inget slog detta första tillfälle. 

Guiderna visste lite om vad vi gärna ville fotografera och om det satt en vacker fågel i bra ljus stannade de givetvis bilen. De stannade bara vi bad dem stanna, men ibland såg ju guiden något läckert innan vi hade hunnit uppfatta det. 

Givetvis satt man kvar och väntade på att fågeln skulle lätta och förhoppningsvis flyga åt rätt håll. Den här gången fungerade det perfekt och jag fick en serie fina bilder på den lilabröstade blåkråkan. 

Det fanns ganska gott om dem så vi fick flera chanser. Andra spännande arter såg vi bara en gång, så det gällde att vara alert.

Hej så länge,

Lena

Zimanga private game reserve

För att komma till Zimanga flyger man till Durban och sedan följer en ca fyra timmar lång transport på landsväg. Den första halva av sträckan färdas vi på motorväg och vårt ekipage, en buss med plats för 20 personer samt en släp för bagage, susar fram i bra takt på motorvägen. Vi blir dock stoppade av polisen två gånger. Men det går fort, bara rutinkontroll.

När vi lämnar motorvägen blir det smalare, men det är fortfarande en bra väg. Dock  dyker det upp otydliga vägarbeten längs kanterna, det rör sej också fler människor och det säljs ananas och annat vid vägkanten (fast det inte är tillåtet). 

Med bara en fil i vardera riktningen uppstår också en del spännande omkörningar. De stora långtradarna är lastade med kol, det är gott om dem och de kör i ca 80 km/timmen, givetvis långsammare i uppförsbacke. Personbilar kör om dessa ganska lätt, men här märks det att vår buss är ganska tung. Den här situationen löste sej utan problem, då den mötande bilen givetvis körde ut på kanten. 

Som en extra krydda gick det förstås djur och betade längs vägen. Ibland hela flockar med kor, getter och enstaka åsnor. Det var inte heller tillåtet, men där gick de i alla fall. Den här kon klarade sej för att vi höll lite till vänster i mötet med lastbilen. Vi kom fram helskinnade till Zimangas grindar där vi fick lämna bussen för transport med traditionella safarifordon, öppna Toyota Landcruisers med stämningshöjande dammpatina.  

Framme vid lodgen blev det en snabb genomgång, gruppindelning och schema presenterades, vi tilldelades en guide, serverades lunch och var på plats i rätt fordon, med rätt kameraprylar 14:30. Bagaget hade fått lappar med rumsnummer och hamnade på rätt plats när vi åt. Allt var mycket effektivt. Jag, min sambo och en tredje person, som vi sedan åkte med hela vistelsen, skulle ut på en traditionell "game drive".  

Bland de första djur en vi stötte på var en noshörningsmamma med sin unge. Trubbnoshörning, som är både stillsam och social. Vi hade tilldelats en av de två ombyggda bilarna som gör det möjligt för två personer i taget att ligga ner, öppna en liten dörr, och fota i en betydligt lägre vinkel. Med tre personer i varje bil får man turas om. 

Rödnäbbade oxhackare plockade godsaker både i öronen och näsan på den lilla noshörningen. Den står för övrigt på ojämn mark, det är inte bilden som lutar, det är ungen.

Oxhackarna hade lite partaj ibland. 

När vår guide sträckte ut ett finger och pekade hade jag redan fått syn på den, en vitpannad biätare. Det var också bara jag som fick den på bild och det blev den enda biätare som vi såg på lämpligt fotoavstånd. Det fanns bon men de var inte riktigt på plats där ännu. Fåglar kunde man antingen fånga på bild längs vägen, med lite tur om man lyckades stanna innan de flög, eller från gömslena. 

Solen gick ner ca 17:20 och denna kväll färgades himlen i guldgula toner. Guiderna har, förut utbildning som wildlife guide, erfarenhet av fotografering. De vet hur viktigt ljuset är och försökte alltid hitta vinklar då de parkerade som gav det optimala ljuset på den plats man råkar vara.    

Den här kvällen fick vi ett par impala som gick på vägen ovanför där vi befann oss. Vi stod inte på en väg utan var långt "off-road" när den här fotomöjligheten uppenbarade sej.

Vi avslutade vår första tur med att stanna till hos flodhästarna. De sista solstrålarna skulle snart försvinna, men vi fick i alla fall en stund med dem. Flodhästar gör för det mesta inte så mycket, man väntar och lyssnar på dem när de frustar eller möjligen brölar lite i vattnet. 

Det man väntar på en förstås en gäspning...

...när den väl kommer är det en ganska utdragen handling. Efter allt resande och alla nya intryck smittade gäspningen av sej. Vi åkte tillbaka till lodgen, där det något senare serverades en trerätters middag. 

Hej så länge,

Lena

Ibland känner man sej liten...

När den första trubbnoshörningen kom fram till vattnet för att dricka satt vi andäktigt tysta och följde den med blicken. Den hade en unge med sej som också kom fram efter viss tvekan. På kameran satt ett 100-500 mm tele som ju förstås var helt galet i detta ögonblick. 

Noshörningarna var ca tre meter framför oss och genom att luta mej bakåt kunde jag precis få in hela ungen i bildfältet. Det andra kamerahuset med 16-35 mm låg vid mina fötter, men jag ville inte röra mej och plocka upp det. 

Som ni kanske förstått sitter vi i ett gömsle (jag, min sambo och en person till). Gömslet är nedsänkt i marken, har glas och en liten damm framför, designat av den ungerska naturfotografen Bence Maté. Avståndet från glaset till dammens kant är ca tre meter och det blir överväldigande när djur av den här storleken kommer fram för att dricka. Platsen än Zimanga, i KwaZulu-Natal, Sydafrika och för de som är intresserade kommer det förstås mer bilder. När giraffen kom förslog inte ens 16 mm.   

Hej så länge,

Lena

Uppgradera mjukvara eller...

Ny mjukvara blev tillgänglig till båda mina spegellösa kamerahus idag, vilket är dagen före vi ska ge oss ut och använda dem flitigt (får man hoppas i alla fall). Jag har vid ett tillfälle varit med om en uppgradering av mjukvara som resulterade i totalt kaos och kände en viss osäkerhet. Gjorde det ändå för det skulle ge ett par finesser som jag trots allt ville ha. När det var klart måste jag ju testa att allt fungerade och det enda utmanande motiv (djur med snabba rörelser) jag kunde hitta utan att åka iväg någonstans var fjärilar. Autofokus klarade de fladdriga små liven på ett fullt godtagbart sätt, så det borde ju fungera även för större djur. Vi får se vad det blir.

På återseende,

hälsningar Lena