Svarta storkar och mera "rewilding"

Dags för en tur på Dereks ägor och då får förstås alla hundarna följa med. Den gamla bordercollien, som nu är 16 år, behöver hjälp upp. Derek har varit lantbrukare och haft får. Det här är hans sista arbetshund. Av en slump har han nu också två labradorer. Den första köpte han från ägaren som inte kunde ta hand om den pga missbruksproblem, den hade bl a smitit och dödat några höns, så den låg ganska illa till i grannskapet då Derek hittade den. Sedan tyckte han att den behövde en kompis och skaffade en till.  

Det var det här jag hade kommit för att se i första hand. Det är hägn för svart stork som man lyckas föda upp på gården. Svarta storkar är en total motsats till vita storkar (som också finns på gården, och släpps årligen). Det är solitära fåglar som bara bildar par under häckning, de gillar inte mänsklig aktivitet och bygger sina bon i höga, gamla lövträd på avlägsna platser där det finns vattendrag i närheten.  

Jordmånen gör att vattnet blir gulbrunt men det drar till sej insekter t ex sländor, som storken gärna fångar och den kan vada runt i vattnet. Den får givetvis sin middag (i första hand fisk) i en balja. Den här hannen tycker att det är OK att vi kommer in i hägnet men håller sej på sin kant.

Här går det ett ungt par. De är två år gamla och har visat intresse för varandra, men det blir inga ägg i år. Inför nästa säsong kommer de att få ett större hägn med tillgång till flera redesplattformar. De smög iväg i växtligheten då vi kom förbi. Vi gick in till dem för att det var en "siktbarriär" längs hela staketet mot sidan där dörren sitter. Det här är ingen djurpark och dessa fåglar ser bara människor en gång om dagen då de får mat och vatten enligt en strikt rutin.  

Det här hägnet är det som ligger mest skyddat och man kan inte ens ana att det finns något i det när man passerar buskagen utanför. Här bor ett äldre par svarta storkar som i år har två ungar. Honan sitter i boet, som är ett gammalt traktordäck. Plattformen framför ratade paret till förmån för däcket som de häckat i flera år i rad. Även i det vilda kommer storkpar tillbaka och nyttjar samma bo igen. 

Hannen flög iväg till andra sidan pölen när vi kom in. Föräldrarna gillade inte att vi var där men gjorde inget. De kan uppvisa aggressivitet, men de som matar dessa dagligen har inte haft några problem. Vi hade dock ingen mat med oss och uppfattades antagligen mest som en irriterande men inte farlig störning. 

Honan gav några väsande ljud ifrån sej och en av ungarna tyckte att den borde få mat. Det var ju någon i hägnet. 

Vi stannade bara en kort stund och jag hade givetvis en kamera med 100-500 mm, så jag kunde få några närbilder från platsen där jag stod. Det tar några veckor till innan de här blir tjusiga bruna storkar. Helt svarta och glänsande blir de inte förrän vid tre års ålder. 

Vi fortsatte på en tur ut på ägorna. Här är det en pöl som återskapats genom att dräneringsrören pluggats igen och en grävare fått jobba en stund. Till höger kan man skymta en grus och stenhög som också innehöll en del grova grenar. Där kan ormar och ödlor kura ihop sej.

Här kan man se de stora kontrasterna mellan de gröna rutorna med odlad vall där granngårdens djur betar och där man även tar ensilage till mjölkkorna, samt ängen i förgrunden med blommor och allsköns växtlighet. Här har det börjat dyka upp svarthakad buskskvätta men vi såg inga. Det är minst ett par som har häckat i år. Vilket är det första på mycket länge. Man kan dock se en annan fågel mitt i bilden.

Här höll det till några kanadagäss med sina halvstora ungar som ju inte syns alls. Det finns vattenpölar här och de gillar att hålla till i den skyddande växtligheten. Hästarna har tillgång till dessa marker men dem såg vi inte skymten av. Den gråbruna växtligheten är ett gräs som ska snart blomma, då färgas de rosa och det var ju synd att jag missade det.

Här en till "skapad" pöl. Vi såg ett par stora sländor och några fjärilar, för mej okända arter. Vi började prata om fjärilar och jag insåg att många arter som jag har hemma i mitt närområde är rariteter här numera. Derek blir mycket glad om han får se ett påfågelöga, som var vanliga när han växte upp men inte nu längre. Likaså gällde för blåvingar, som han hoppas ska kunna återhämta sej på dessa ängar. Vi bör alltså se efter de fjärilar och insekter vi har kvar, för de minskar ju...

Vi stannar vid en skapad stenhög och Derek pekar på en rund mörk öppning. Där bor det en spindel, det är bara att stå stilla en stund så kommer den ut. Mycket riktigt, efter några minuter kommer den fram. Han har verkligen koll på vad som händer på ägorna, även små djur som denna. Jag har bara 24-105 mm men lyckas få den här bilden. Samtidigt hör jag bakom mej hur de båda labradorerna "råkar ramla i" en pöl med vatten. Det var ju varmt i solen och de kunde väl inte låta bli. Bordercollien blöter tassarna och magen med bevarad värdighet.

Vi avslutar vid vattensorkarna. Ett litet däggdjur som minskat med 97% i Storbritanninen. Här har de fötts upp under 20 års tid för utplantering i anslutning till vattendrag. Vattensorkarna är ett viktig bytesdjur samt att deras gångsystem och födosök längs vattendragen bidrar till diversiteten. Fram till 2022 har man släppt ut 30 000 vattensorkar på många olika ställen i landet. Det finns även andra djur här som t ex vita storkar. Derek deltar i landets återinförande av vit stork, ett projekt som följer den svenska uppfödningsmodellen, efter att de varit på besök hos Vitstork-projektet i Skåne. Det går mycket bra för de brittiska vita storkarna.

Det blev ett långt inlägg men jag avrundar med häckarna. De flera meter höga häckarna som kantar de smala vägarna så det ser ut som att man kör i en tunnel. Det växer fingerborgsblommor och sirliga gräs upp till ca 1,5 meters höjd men häcken är fullkomligt kompakt. 

Taggiga björnbär med blommande kaprifol som doftar otroligt på morgonen då jag tog dessa bilder. Häckarna erbjuder givetvis mycket skyddade rast- och boplatser för en mängd olika småfåglar, samt ett rikligt skafferi med insekter, bär och frön. Rödhake, koltrast, gärdsmyg, bofink, järnsparv, blåmes och talgoxe är vanliga "häckfåglar", men även domherrar, gulsparv, törnsångare och taltrast kan förekomma. Häckarna klipps med en stor maskin och ni inser säkert hur viktigt det är att de inte klipps när de är fulla med fågelfamiljer. Derek klipper bara sina häckar när traktorerna som kör där börjar ta i och det har han kommit överens med sina grannar om. Han har också haft ett TV team från BBC där för att spela in en film om vikten av att sköta häckarna på rätt sätt, för att minimera risken för dess gäster.

Hej så länge,

Lena

Rewilding

Veckan före midsommar var jag på tjänsteresa i Devon (England) med omnejd i tre hektiska dagar. Jag bodde i en liten stuga på ett "medelstort" lantbruk och när jag vaknade vid fem på tisdagsmorgon, som ju är sex här hemma och normal uppstigning, låg en vacker gryningsdimma överlandskapet utanför min stuga.  

Jag spanade ut över landskapet från min uteplats och kände direkt att det inte räckte. Jag måste ta en promenad. Frukost skulle jag inte få förrän halv nio, då gårdens folk kom in från mjölkningen och det brassades "full English breakfast" i köket i stora huset. 

Gården har 250 mjölkkor, föder upp alla egna kalvar (rekrytering samt tjurkalvar) och har dessutom en flock köttdjur. De hade vaknat ute på betet och var under förflyttning när jag gick ut. 

Denna mängd djur samt högproducerande mjölkkor kräver förstås stora arealer med vall, monokulturer med gräs specifikt lämpade för att blir ensilage med högt näringsinnehåll, som dessutom måste slås vid rätt tidpunkt (dvs tidig försommar). Eftersom jag har en agronomexamen sedan länge är det kanske inte så konstigt att jag är på tjänsteresa på ett sånt här ställe. Men jag jobbar inte med produktion och jag skulle besöka granngården som har en helt annan inriktning. 

Jag skulle besöka Derek Gow, en före detta lantbrukare som numera ägnade sej åt "rewilding" på en imponerade stor areal. Termen "rewilding" används av svenskar som är insatta i ämnet, kanske för att den svenska översättningen "återförvildning" inte flyter lika bra när man pratar (eller inte låter lika coolt). Det är en metod inom naturvård som syftar till att återställa ekosystem genom att låta naturen sköta sej själv och på så sätt bygga upp den biologiska mångfalden. För att starta processen kan det behövas hjälp som t ex att plugga dräneringsrör för att återskapa naturliga pölar, plantera träd, dumpa en och annan hög med gammal ved, återskapa ängsmarker med blommor för insekter och reintroducera (när förutsättningarna finns) djurarter som funnits där tidigare men förvunnit pga mänsklig inverkan.

Jag vandrar in på Dereks ägor, där han tipsat kvällen innan att jag kunde gå in. Det är vindstilla och blött av dagg. I bakgrunden hör jag ett mjukt "churr, churr, churr" hela tiden. 

Jag skrämmer upp några kaniner som skuttar iväg en bit, men sedan stannar de och avvaktar. Mera "chrurr, churr, churr" hörs och det ligger frön på marken. Starar och bofinkar är där och plockar åt sej.

Det flyger större fåglar i buskarna och jag lyckas sätta fokus på en individ i dimman. Det är en turturduva. För två dagar sedan släppte man ut ca 2000 turturduvor som fötts upp i stora voljärer och fortfarande får stödutfodring på ett foderbord ganska nära där jag står. Turturduvan var tidigare en vanlig fågel på engelska landsbygden men den har minskat med 99% sedan 1960-talet. Det är ffa bristen på frön från olika ogräs som försvunnit när jordbruket intensifierats och att de skjuts under migrationen till och från Västafrika som är orsaken till den dramatiska nedgången. 

För att det ska finnas mat åt duvorna har man återskapat stora ängar med naturliga örter (ogräs) och blommor. Jag får syn på en råbock ute på ett fält där man återplanterat en del träd och buskar. Det rör sej också kronhjortar i området men jag ser ingen på morgonen.

Derek har fem Dartmoorponnyer var enda uppgift är att beta, vandra runt på stora arealer och lämna sina träckhögar med frön och näring. Det är härdig gammal hästras som härstammar från området (Devon) och lever ett prima liv på dessa marker. Det blir aldrig riktig vinter här så de går inte någon nöd på dem ens under de kallaste månaderna. Den här bilden är tagen i sent kvällsljus dagen innan för på morgonen såg jag inte hästarna någonstans. 

Stora fingerborgsblommor pryder vägkanterna när jag kommer ut på vägen igen. Dimman lättade tillfälligt när solen gick upp men har återigen rullat in överlandskapet. Nu ännu tätare än när jag gick ut. 

Jag följer vägen tillbaka till min stuga och funderar lite över var jag ska ta vägen om det kommer en bil. Häckarna på var sida är mer än tre meter höga och fullkomligt kompakta, taggiga björnbär med allahanda andra växter invävda i växtmassan. Vägen är precis så bred att en bil får plats. Hur, när och varför man trimmar häckar senare på säsongen här får jag veta mer om senare. 

Tillbaka på min veranda blickar jag ut över ett av gårdens hus. Till vänster kikar en rörhöna fram, eller möjligen en av de fyra ungarna som delar "matskål" med ankorna. Jag är dyblöt om fötterna men det finns en hårtork som fungerar bra även på skor. De blir lagom torra tills jag kan gå iväg för att äta frukost. Jag jobbar ju inte med "rewilding" heller men Derek har lyckats föda upp många olika djur och det är en specifik art jag är ut efter. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena

Mer traditionellt än så här kan det knappast bli

I år firade vi midsommar med min sambos familj i sommarstugan på Vindö och mer traditionellt firande än så här kan det knappast bli. Efter att ha suttit i bilkö för att komma ut på Värmdö (som vi måste passera) kom vi lagom till sillunchen. Notera burken med saltgurka som står på bordet (den sista från förra årets skörd). Vädret var över förväntan.

Inför själva firandet på den stora gräsplanen mitt i området skulle det förstås göras kransar.

Tur att mormor kunde rycka in och pyssla ihop blommor i blad till något som alla fall liknade en krans.

På en stor gräsplan förbereddes midsommarstången och här fanns det många olika varianter på blomsterkransar. Den här tyckte jag var fin. Det fanns även de som hade kransar som helt klart var inköpta i en butik. Jag kanske har vissa fördomar men det kändes lite som typiskt stadsbor (Stockholmare i detta fall). 

Stången restes och det spelades en fanfar på dragspel (!). Sedan trillade en av de klädda ringarna ner och de fick ta ner stången, fästa ringen igen och resa den på nytt. 

Sedan följde välorganiserad dans kring midsommarstången, med små grodor och raskande rävar. Här är det fyra generationer av min sambos familj som deltar.

Det senaste tillskottet i fjärde generationen ville dock mest äta och sova. 

Till middag serverades det förstås grillat och själva grillningen måste naturligtvis övervakas av minst tre män. Dessutom pågick en allvarlig diskussion om huruvida man ska grilla med kol/briketter eller gas. Kvällen grillmästare, som gjorde ett mycket bra jobb, skulle aldrig gå i närheten av en gasgrill. Vi andra pysslade ihop potatissallad, en stor skål med blandad sallad (med våra gurkor), god sås med fetaost, jordgubbstårta med extra jordgubbar (obligatoriskt vid midsommar).

Förutom smaskiga desserter kunde man få även grilla marshmallows, mormor styrde upp den aktiviteten. 

Lite extra socker att avrunda kvällen med för de som fortfarande hade mängder med spritt i benen. Så här borde förstås alla barn i Sverige få fira midsommar, men det är långt kvar till dess och avståndet växer dessutom för varje år. 

Ha en fortsatt fin midsommarhelg allihopa!

Hälsningar Lena

Vi har i alla fall gurka

Peter visade nyligen ett inlägg där det fanns en bild på en hel festmåltid där allt utom det grillade köttet kom från egen odling. För mej som hobbyodlare är det rekordtidigt för allt som han hade med. Men det saknades en grönsak och det var gurka. Det råkar vara det enda som vi har färdigt just nu och flera sorter dessutom! Ovan är det västeråsgurka till vänster och en ampelgurka till höger som ska ge små läckra gurkor som ska ätas direkt eller i sallader.   

Vi har också Piccolino, som ger smågurkor som liknar den färska gurka som man köper i affären. Mycket goda och de vann i ett smaktest mot "köpgurka" när min sambo fick göra ett blindtest. Köpgurkan är dock jämnare i diameter när man skivar den och det insåg förstås den observanta testpersonen. Att jag har en "köpgurka" hemma är en missbedömning av hur fort de små gurkorna mognar.

Vi har haft piccolinogurkor i vardagsrummet under våren och den plantan fortsätter att producera goda gurkor. Den här plantan har vi bara för att få färska gurkor innan de i växthuset är färdiga och för att vi har stora fönster som passar för ändamålet. Just nu producerar alla plantor gurkor och vi kommer att kunna ha med egen gurka till midsommarmiddagen med sambons familj i morgon (alltid något). 

Här är första skörden av västeråsgurka som fick genomgå steg ett för inläggning innan jag drog iväg på jobbresa. Tyvärr har dillen långt kvar till kronor och den har dessutom fått löss. 

Precis hemkommen från en tjänsteresa till Devon och Cotswold (Storbritannien), processade jag vår första ättiksgurka för i år. Det hade inte mognat några dillkronor när jag var borta utan jag fick ta dillkvistar från en förrymd dillplanta som växer mellan vitlökarna.

 Jag hittade också ca 25 st av de här små insekterna på en aubergineplanta. Min spontana reaktion var att döda dem när jag plockade av dem, men när jag tittade på dem blev jag tveksam för jag har inte en aning om vad det är. Jag borstade av dem från min planta och lät dem landa i häcken utanför växthuset. Var det ett misstag eller? Om någon vet vad det är får ni gärna tala om det.

Ha en fin midsommar allihopa, vi kommer i alla fall att få njuta av hemodlad gurka. 

Hälsningar Lena

Makrokamp i rabatten med dödlig utgång

Jag fick syn på en vit blomkrabbspindel i den röda röllekan som jag nyss planterat och hämtade raskt en kamera. Det fick bli en stackad bild av åtta exponeringar för spindeln satt ju tacksamt stilla. Jag kunde inte låta bli att fundera över varför den valt en röd blomma att sitta på. Den här vita spindeln är ju i princip osynlig på t ex en prästkrage eller en annan vit blomma. 

Medans jag höll på med mina bildserier för att stacka en bild på spindeln (man måste ju testa flera) dök det upp en grön liten filur på samma blomma. Jag tror att det är en minivårtbitare. 

Nu blev det plötsligt ganska spännande där mitt i rabatten. Jag spanade genom kamerans optik och tog en bild då och då (utan fokusgaffling för vårtbitaren rörde på sej hela tiden). Spindel rörde också på sej, den flyttade närmare den presumtiva lunch som intet ont anande närmade sej. Nu blev jag återigen förvånad. Varför observerade inte vårtbitaren den så uppenbara faran? Såg den inte spindeln för att den satt still, trots att den lyste som en glödlampa i mörkret? 

I det här ögonblicket var det mycket spännande. Vårtbitarens antenner spelade över blomman och nuddade nog det som satt där, men den kanske ännu inte hade någon synaps som motsvarade fara för vita objekt...Jag hade ställt om kameran till seriebildtagning hög hastighet, men insåg i stunden att jag tagit min äldre R5, som inte har precapture. Jag skulle ju bara fota en spindel, vem kunde ana vad det skulle utveckla sej till. Vårtbitaren rörde med sina spröt på den vita jägaren och...

SMACK! Så satt den där i den vita dödsfällan. Det gick oerhört fort och jag förbannade förstås att jag inte hade "precapture" på kameran. Men vem kan föreställa sej att en sådan dödsjakt ska utspela sej i rabatten framför huset?! 

Nu följde ett långsamt efterspel då spindeln höll hårt i sitt byte som uppenbarligen fortfarande levde. Notera att det också tittade fram en annan insekt i högra hörnet.

Den förflyttade sedan sitt byte mot kanten av blomman...

...och ner under där den antagligen hade sitt skafferi. Där skulle den här fina måltiden få mogna till en lagom nedbruten soppa i sin egen förpackning innan spindeln kunde suga i sej den. Vilket skådespel man kan stöta på i rabatten om man råkar titta till blommorna vid rätt tillfälle.  

Hälsningar Lena