En skördeblogg måste det ju också bli

Vi skulle inte plocka mer kantareller, men i sökandet efter karljohansvamp är det svårt att gå förbi de gula när man råkar hitta dem.

Någon hade varit i den här skogen och plockat före oss, men just den här platsen hade de missat och en del andra ställen också. 

Det blev två nästan fulla korgar, men inte en enda karljohansvamp. Jag hittade björksopp men den är jag inte intresserad av. Pyttesmå trattkantareller och rödgul trumpetsvamp fanns det också, om ett par veckor går det nog bra att plocka dessa sorter i trakterna kring Uppsala. 

Vi skördar givetvis mängder i trädgård och växthus just nu och på lördags kvällen (efter att vi rensat svampen), blev det en middag med mycket hög grad av egenproducerad mat (inklusive jagat). Vi odlar vinterpotatis (som går att lagra) och den smakade gudomligt. Det blev förstås kantarellsås till grillat vildsvin, grillade grönsaker (squash, aubergine och paprika), tomatsallad på skivad "brandy wine" samt färsk gurka. Om ni tycker det ser mycket ut för två personer så är det dimensionerat efter att köttet vägde drygt 600g och då räcker till ytterligare en middag (och jag slipper laga mat en dag efter jobbet). 

Här hänger ett par stora "brandy wine" som just nu mognar lite fortare än vi hinner äta dem. Det är tomater som väger nästan ett halv kilo, så man glufsar inte i sej mer än en åt gången. 

I synnerhet som vi också har andra sorter, inte så många olika som Peter, men viss variation vill man ju ha. Här är det "sugargloss" som också ger riklig skörd. 

Vi brukar ha egna tomater till början på november. Därefter följer en period då vi inte äter färska tomater, för de i affären är en sådan besvikelse och dessutom dyra. Tomatsås, tomatsoppa och hackade tomater har jag i frysen, så vi kan njuta av tomatskörden även på vintern.

Skördade massor av grönkål i helgen. Det är bara att repa loss kålen från stjälken, pressa ner i återförslutningsbara påsar och stoppa i frysen. Det blir "gröna kuddar" som man kan ta fram ur frysen, ösa ner så mycket grönkål man vill ha i pannan och sedan stoppa tillbaka resten. 

Förutom slanggurka, som vi äter av varje dag, har vi förstås "västeråsgurkor" som blir till en årskonsumtion av ättiksgurka och saltgurka. Den brukar räcka även till svärföräldrarna. Idag var det dags för steg ett i processen ättiksgurka. På torsdag är de klara att lägga på burk. 

Paprika och chili är ett måste i växthuset. Här är det mild habanero som jag brukar göra marmelad på. Paprika går utmärkt att kärna ur, skära i tärningar och frysa för att ta fram när paprikapriset skjuter i höjden under vintern. 

Jag misslyckades med bönplantorna i år och har bara en, men när jag tittar på hur den växt kan jag inte låta bli att tänka på "Jack och bönstjälken". Den ger också massor med goda, gröna bönor just nu. Vilket passar utmärkt då sockerärtorna vissnat ner. Äpplen blir det också massor, så rådjuren lär bli nöjda i vinter.  Till helgen blir det mat med aubergine, squash och tomater och...ja, vi får se.

Hälsningar Lena

Ett oväntat möte

Strax innan jag kom fram till Hjälstaviken tidigt i fredags morse fick jag syn på en ung räv vid sidan av vägen. Jag chansade och vände efter några hundra meter, körde tillbaka långsamt och skymtade räven. Ytterligare en bit framför låg en busshållplats. Jag stannade där, så många bussar kunde väl ändå inte komma den här tiden på morgonen.

Jag klev ur bilen och ställde mej bredvid, helt stilla så när som på kameran som jag ju höll i. Om jag stod upp skulle jag dessutom se om en buss närmade sej. Räven gäspade men tycktes inte ha sett mej. Andra bilar passerade på landsvägen och det var den ju van vid. 

Räven uppehöll sej i det breda grunda diket mellan vägen och en åker. Den letade efter frukost och var blöt av dagg. 

Den rörde sej hela tiden mot mej och hoppade, spanade, nosade etc, på bästa rävmaner. Den tittade dock inte upp och rakt fram en enda gång.

Lite prassel i det våta gräset, ett språng, men nej, inget gott här heller.

Kanske det finns något närmare åkerkanten?

Här verkar den plötsligt hitta något ätbart, utan större möda, så det kanske var något redan dött. Ungrävar är nog inte så kräsna.

Den glufsar i sej något och det hade förstås blivit bättre vinkel om jag suttit ned. Vid det här laget är dock räven så nära att jag vågar inte röra mej, även om den är upptagen med att tugga en kort stund. 

Sedan fortsätter den komma mot mej men nu tittar den upp, oj (!) tycks den tänka innan den gör helt om och springer iväg. Dock inte så långt, men den har letat mat färdigt på denna plats och korsar vägen. Jag känner mej upprymd och mycket nöjd ändå, glad, vilken start på morgonen :-) Det kom inte heller någon buss och det är tillräckligt brett för en u-sväng över landsvägen. Jag kör vidare den sista kilometern mot Hjälstavikens parkering. Sista bilden är givetvis beskuren, men den var nog inte mer än 15 m från min bil när den upptäckte mej, oerfaren unge som det ju är. 

Hälsningar Lena

Gryningstur och är sommaren slut nu?

Det blev plötsligt betydligt kallare och även om solen har visat sej på dagarna har det varit ganska krispigt på morgonen hela veckan. Det fick mej att göra en gryningstur fredag morgon. Jag hade väckarklockan på 4:45 och är snabb av mej. Jag drog strax efter fem. 

Jag körde mot Hjälstaviken för där var det vissa chanser till sol och dessutom utlovades nästintill vindstilla förhållanden. Jag blev uppehållen av ett intressant möte längs vägen, som kommer i en egen blogg, och solen hade gått upp när jag kom fram. 

Det var vackert och stilla, ca 7 grader. 

Jag kunde höra en del fåglar på håll men just här var de inte. 

Men det var fint och jag var helt ensam. 

Framme vid gömslet var det också väldigt stilla. 

En gråhäger stod på plattformen, men gjorde inte så mycket.

En ägrett passerade också, men gjorde inte heller så mycket väsen av sej. 

Det var helt enkelt en väldigt fridfull morgon.

Jag spanade på några änder som tog det piano i dimman. Det glesa solljuset nådde dock aldrig riktigt fram till vattnet framför gömslet. Jag kunde höra att både gäss och tranor samlats närmare fågeltornet, men jag kände mej nöjd med morgonen och åkte hem. Klockan var bara strax efter sju och jag skulle ju jobba. Först stannade jag dock vid bageriet i Knivsta och köpte ett nybakat surdegsbröd till frukost. Lite lyx kan man ju kosta på sej inför helgen. 

Hälsningar Lena

Solfåglar!

Det här är huvudbyggnaden Zimanga lodge med omgivande trädgårdar. Här startade alla turer och vi åt alla måltider i byggnaden till höger. 

Vi bodde i enskilda hus med balkong mot naturen. Varje hus var inrett som ett mycket stort dubbelrum med en kingsize säng, två skrivbord (för bildredigering), ett gigantiskt badrum med dusch, badkar (båda med utsikt mot reservatet) och dubbla handfat. Rummet hade en betydligt högre standard än vi normalt brukar bo i när vi reser. Utanför var det mesta i naturen torrt och brunt. Det var vinter i Sydafrika och trädgården såg inte upphetsande ut vid första anblicken. 

Men det blommade en del spännande växter...

...och i dessa blommor huserade solfåglar, Afrikas motsvarighet till kolibrier (de förekommer även i Asien och Australien). De är inte släkt med och har inte samma flygteknik som kolibrier, men de sörplar nektar, pollinerar blommor och är minsta lika bedårande vackra. 

En white-bellied sunbird som slickar i sej nektar precis utanför lodgen. 

Efter frukost, dvs ca 10, fram till lunch vid 13, var det fri aktivitet. Då kunde man vila, ladda ner bilder eller smyga runt i trädgården och fotografera solfåglar. Det fanns en del andra fåglar också, samt ödlor. Men jag väljer att bara visa solfåglar denna gång. 

Solfåglar, man blir ju glad bara av namnet. Här kan man se att den har orange pollen på näbben. 

Det här är en "Purple-banded sunbird" och man kan se det lila bandet över bröstet på den högra bilden. Den satte sej i en av de fulaste växterna, men visade upp sej extra fint genom att sprida ut stjärtpennorna. De små fåglarna hade vårkänslor och det var mycket jagande hit och dit mellan buskar och blommor.

 De var snabba, oberäkneliga och svåra att fånga i flykten, även med pre-capture. 

En "Scarlet-chested sunbird" kunde se ut som en helsvart ganska oansenlig fågel bakifrån, men som man kan ana på denna bild har den spektakulära färger...

...om man får se den framifrån. Precis som många av kolibrierna är det bara hannarna som har de vackra färgerna och fjädrar med metallglans. Honorna var oftast mer diskreta och det var svårt att avgöra vilken art det var, om man inte såg dem bredvid en hanne. 

Ett annat problem när man fotade med pre-capture, och lyckades få en solfågel på bild, var att den helt eller delvis var skymd bakom en halvvissen stängel med blommor. Stänglarna var höga och stod ganska tätt, där höll förstås de flesta fåglarna till. 

Så här kunde det se ut under förmiddagspausen. Niklas fotografera solfåglar och det mest lämpliga var då ett någorlunda lätt tele på en kamera som man orkade handhålla. Fåglarna satt ibland väldigt nära och det gällde att anpassa sej snabbt. Det skulle helst vara sol så man kunde få riktigt korta slutartider, som alltid med pigga småfåglar.

Hej så länge,

Lena

En annan vinkel på djurlivet

När man åker safarijeep sitter man ganska högt, utom möjligen när man får möjlighet att ligga på golvet med dörren öppen. När man sitter i ett av Zimangas gömslen, designade av Bence Maté, sitter man med kameran i marknivå. Vi hade en eftermiddag i ett gömsle som hette "Bhejani reflection hide" med ett "vattenhål" framför där djur kom för att dricka eller bada, som dessa bedårande Helenaastrilder. Det var full fart på småfåglarna så fort vi stängt dörren till gömslet och det fanns många fler arter, men de får komma i en annan blogg.

Det var främst med de större djuren där upplevelsen av att sitta lågt och nära blev mest överväldigande. De första som kom insmygande, lite försiktigt, var nyalaantiloper. Det är honor med ungar. Båda könen har 12 tvärgående vita ränder på kroppen, i övrigt är de så olika att man kan tro att det är två olika arter. De står högt upp på både lejonens och leopardens meny.

Den minsta ungen vågade sej fram till vattnet efter en stund.

Den kommer att växa i sina öron så småningom. 

Kort därefter, men när honorna lämnat, kom en grupp med hannar. Förutom att de har stora horn och en helt annan färg, är de också nästan dubbelt så stora. Den här bilden är tagen med 35 mm på min gamla 5dmkIV.

Med 100-500 mm zoomen på 100 mm och en R5mkII kan man få en sån här bild på den törstiga nyalabocken. Bilden är beskuren från ett liggande format.

Vårtsvin fanns det gott om men de vi såg från jeep var ofta i rörelse, mest springande med svansen i topp. Här kom de istället promenerande mot oss. 

Det här var en helt underbart gäng som plötsligt fyllde upp hela bildfältet. 

Jag greppade min andra kamera, som inte satt på stativ och tog några bilder. Här hoppades jag på lite action, eller kanske ett bad. Men det blev bara lite skvättande. 

Om det var några som bjöd på action så var det det tofspärlhönsen. De kom inrusande som "yra höns" och hann nästan springa ut ur bildfältet innan jag fick några bilder på dem.  

De var riktiga sprättisar och förvillande att titta på i sina prickiga kostymer. 

Även om jag inte läst någon specifik studie av just tofspärlhöns, törst jag nog ändå påstå att de inte hör till de smartaste fåglarna. Notera storleken på huvudet, vilket begränsar hur mycket som får plats där. Fågelögon är dessutom runda "klot" och förhållandevis stora. 

De hade en del besynnerliga beteenden för sej, antagligen är det ett par men det går inte att skilja på könen. De bildar monogama par och man tror att de håller ihop i flera år. 

De var vaksamma och kunde ibland stanna upp helt, sträcka på sej och spana.

Men ibland verkade det som att de helt glömde bort att se upp...

Om jag inte lutade mej fram var det här precis så mycket jag såg av den gigantiska giraffen som kom inklivande från vänster.

Det är en hona, så det finns förstås hannar som är större, men där och då kändes den verkligen stor. Giraffen är världens nu levande högsta djur och honorna kan bli 4,3 m. Med vidvinkel lyckades jag i alla fall få med hela det imponerande djuret på bild. 

Jag tror att den var törstig och den funderade en bra stund på om den skulle våga dricka. Den spanade, sänkte huvudet och tittade på vattnet, reste på huvudet och spanade igen. Den kunde inte bestämma sej och lämnade till slut utan att dricka. 

Det fanns en mindre giraff som kommit ungefär samtidigt som den stora och den kom också fram till vattnet. Den spanade på de irriga pärlhönsen och stampade en gång med ena framklöven, som en liten markering eller kanske en varning. 

Den såg sugen ut och vi väntade andäktigt på om den skulle inta den vågade posen som krävs för att nå vattnet och dricka. 

Det gjorde den! Den drack snabbt och gjorde sedan en hastig manöver som ingen av oss hade rätt slutartid för. 

Den ville ha mer vatten och gjorde hela manövern igen. Det var en mindre och betydligt lättare giraff än den första, men det var ändå en ganska omständlig procedur.  Giraffens extremt höga blodtryck gör också en sån här manöver till en fysiologisk utmaning, såväl att sänka huvudet så långt under hjärtats nivå, som att sedan resa sej upp igen, utan att svimma. Men det spar vi tills vidare.

Hej så länge,

Lena