Tre rutor som får inleda påsken

En liten spett som dök upp där jag inte alls hade förväntat mej att se den. Om det nu är en mindre hackspett är det den första jag har lyckats få på bild. 

Backsipporna blommar för fullt på Ultuna campus, om man vet var man ska leta...Jag var på jobbet en dag denna vecka och gick ut på lunchen. 

Årets första sädesärla. Den satte sej förstås helt galet med tanke på ljuset men vad bryr sej sädesärlan om det. Den fladdrade iväg ut över Kyrksjön i bästa vårdansen. 

Önskar er alla en fin påsk! 

Hälsningar Lena

PS. Vi ska måla, bygga ny spalje, fixa fönsterfoder och bygga en ny odlingslåda (den gamla har ruttnat sönder).

Tasmaniens södra östkust - bilder från en liten båt

Tasmaniens södra östkust, runt Eaglehawk neck, har spektakulära klippformationer och är ganska väderkänsligt om man vill ut med båt. Vi var ute med en mindre öppen båt fem dagar, främst för att dyka, men det fanns ju även en del annat att se. Längst bort vid horisonten på denna bild...

...såg det ut så här om man bara har med sej ett 100-400 mm objektiv. Våra båtfärder var ofta blöta ock skvättiga även om det ser lugnt ut här och att byta objektiv kändes alltför riskfyllt. Jag var ju dessutom blöt själv (mer om det senare). 

Strax till höger om klipporna på bilden ovan låg en koloni sjölejon och vilade. Det tog ringa notis om vår båt, kanske kände de t o m igen den.  

Vi var väldigt nära sjölejonen och jag är övertygad om att vår skeppare visste att de inte skulle bry sej. Blir de oroade brukar de snabbt hoppa i vattnet. En och annan öppnade i alla fall ögonen och kollade på oss. 

Här är en pampig hanne som är vaken och har koll på honorna. Inte en sådan som man vill möta när man dyker. Här gick det dock inte att hoppa i vattnet pga av ström och vågor. 

När vi körde mellan dykplatser fick vi ofta sällskap av delfiner. Hade vi varit en fiskebåt hade de stannat runt oss men så fort vi svängde av mot land lämnade de oss. Vi dök nämligen alltid vid klippväggar och grottor, där ville inte delfinerna vara.

Men det var fint att ha dem som sällskap och inte alls så lätt att fånga dem på bild som det kan se ut. Här gungar vår båt mer än man kan tro och det slår in vatten från sidan.

Delfinerna simmade lätt förbi oss för att sedan plötsligt vara bakom båten igen. Det verkade enbart vara en lek för dem.

Det som var en överraskning för oss var att få se dessa fåglar. Delfiner och sjölejon har vi sett många gånger förut men aldrig albatrosser. Det här är en gråkindad albatross (shy albatross). En medelstor albatross med ett vingspann på ca 2,5 m. 

Jag stod på knä med objektivet mot relingen när jag fotade denna. Jag testade alla möjliga positioner för att hålla kameran riktad mot fågel och fokuspunkten på rätt ställe. Vi gungade hela tiden.

Tills slut tröttnade den på oss, vi var ju ingen fiskebåt så det lönade sej inte att ligga kvar och vänta. 

Det tar ett tag för den att komma iväg trots att den här inte hör till de största arterna. 

Det här nog en vitpannad albatross (Southern buller's albatross). Den är endemisk för Nya Zeeland men man ser dem utanför Tasmaninen när de är där och "provianterar". Det här är inte heller en av de största arterna men den är otroligt stilig när den seglar fram ovanför vattenytan.

Vi såg flygande albatrosser alla dagar vi var ute med båten men det var ofta för blåsigt för att ens ta fram kameran. Jag kunde inte följa fåglarna i sökaren och det skvätte för mycket vatten. Båten var öppen och gjort för blöta sporter, inte foto med stor kamera. Vår skeppare var dock tålmodig och försökte göra sitt bästa för att jag skulle få albatrosserna på bild mellan dyken. Vi körde ofta långt ut från land (med överhängande risk för sjösjuka), för det var där de höll till, precis som delfinerna. 

Det här var den enda fågeln som bestämde sej för att lätta från vattnet rakt mot båten. Jag lyckade sätta fokuspunkten på huvudet på några bilder i alla fall. 

Här är den nästan mitt framför fören på båten och viker av åt sidan när den lättar...

...sedan seglade den iväg ut över havet. Tur att man kan räta upp horisonten i datorn efteråt. 

Under vatten undrar ni säkert? Jodå, jag fotade där också och det kommer i nästa inlägg, eller efter påsk kanske.

Hälsningar Lena

Här blev det ju lite fel...

Vi tog en sväng till Fysingen söndagsmorgon och vid fågeltornet fick vi syn på de här två. Först såg de bara ut att simma bredvid varandra men sedan började de doppa huvudena om och om igen....och det var inte bad det var frågan om. Tydligen "pratade" de samma språk...vårkänslorna svallade.

Nyp i nacken, undrar om det är kärleksfullt eller bara ett stöd för att hålla sej kvar?

Som andra fåglar som parar sej på vatten trycks honan ner rejält under ytan.

Men hon fick i alla fall komma upp och andas efter en stund. Akten var inte särskilt lång.

Här har den stolta grågåsen gjort sitt och han visar verkligen "allt" då han kliver av och trumpetar ut sin förnöjsamhet. Gäss  och änder har en penis (antagligen även fler arter som parar sej på vatten+ struts och emu). Den är korkskruvsformad och sperman transporteras i en ränna på utsidan, det finns alltså inget urinrör som hos däggdjur. I normala fall är den dold inne i kloaken. För mej är det här "jobbkunskaper" om ni undrar.

Jag har sett flera hybridpar och även vuxna fåglar bl a vid Råstasjön. Jag har försökt ta reda på om avkomman blir fertil men det har ingen kunnat svara på ännu. Jag har själv inte sett hybrider med ungar.

De ser rätt nöjda ut båda två så det är väl bara att vänta och se om det blir en liten familj.

Förutom det blandade gåsparet såg vi en flock krickor som flög omkring och några bläsänder, tofsvipor, måsar, sothöns mm. Det låga boomande lätet från rördrom hördes i vassen men vi såg förstås inte skymten av någon. Bävrarna hade ställt till med plockepinn (plockestock snarare) där jag fotat rördrom tidigare, så det gick inte att gå ända ut till vattnet där. 

Här är det i alla fall ett gåspar som verkar ha koll på hur det ska vara.

Hälsningar Lena

Kakaduor - vita, svarta och rosa

Om man reser i Australien, även kortare resor och mer stadsorienterade än vår, är det nog tämligen omöjligt att inte stöta på kakaduor. Gultofskakaduor (sulphur crested cockatoo) är stora, ca 50 cm långa, lysande vita och mycket högljudda. De trivs i städer t ex i villaområden och stadsparker, men även på landsbygden förstås. 

De här fotade jag i Hobart, Tasmaniens största stad, och det är ett bostadsområde som syns i bakgrunden. De hade bestämt sej för att äta äpplen till kvällsmat och gick hårt åt det här trädet.

Ett par hus längre ner på gatan satt alla deras kompisar och åt fikon. Ni kan säkert föreställa er vad ett gäng så här pass stora fåglar kan göra med ett fruktträd.

I synnerhet som de har en näbb som kan klippa sönder vilken frukt som helst på nolltid. När vi tittade på dessa verkade de inte ens äta fruktköttet utan de var ute efter kärnhuset. Äppelbitarna släppte de bara och det blev äppelmos på gatan när bilar passerade under trädet. 

Det går bra att variera kosten med ekollon och diverse nötter eller små kottar som växte på stora trädgårdsenar. 

De bjöd också på annan underhållning. Jag tror inte att de egentligen hade svårt att sitta på vajern utan det verkade mest som att de dinglade runt lite för nöjes skull. 

Den starka näbben gör också att de kan åstadkomma skada på annat än fruktträd t ex kan de klippa sönder såväl trä- som plåtdetaljer på hus och antenner av olika slag. Trädgårdsmöbler är inte heller säkra. Men de är roliga att titta på och jag hade väldigt svårt att slita mej från den här flocken. 

Vackra att se på men också intelligenta, antagligen väldigt svåra att "bli av med" om man nu skulle vilja ha några äpplen eller fikon för egen del. 

Det finns även svarta kakaduor, flera olika sorter. För att hittade dessa krävs lite mer letande på "rätt ställe" och en del tur. Det här är en gulstjärtad sotkakadua (yellow-tailed black cockatoo), som vi råkade få syn på när vi körde med bilen genom ett skogsområde på Tasmanien. Det var ett par men jag lyckades inte få båda på bild.  

I Cairns har de rödstjärtade sotkakaduorna ökat rejält i antal de senaste åren och vi fick veta att de ofta höll till längs en huvudled, i synnerhet när solen började gå ner.  

De var inte alls svåra att hitta för det var hundratals fåglar som flög runt mellan de stora lyktstolparna som stod i mitten av den fyrfiliga vägen. Det var tyvärr mulet och dåligt kvällsljus då vi var där. 

Hannarna har mer rött i sina stjärtfjädrar och honorna mer gult mönster. De är stora, ca 60 cm långa, och skränar nästan lika mycket som de gultofsade.

Strax norr om Perth, i Yanchep, fick vi möta Carnaby black cockatoo (kortnäbbad sotkakadua) som bara finns i sydvästra Australien. Den klassas som hotat och de vi såg hade just klarat en omfattande skogsbrand (ca 3 veckor innan). 

Här är det en hanne som fått syn på en särskilt fin hona. Hannar har en rosa ring runt ögat, men när man ser dessa två "live" behöver man inte den vetskapen. Det är helt uppenbart vilken som är hane och hona. Jag har en serie med bilder då hanen flyttar sej närmare och närmare honan. Hela tiden visar han upp sina vackra stjärtfjädrar. Till slut verkar han få viss respons....de småpratar i alla fall med varandra....  

...men just då dög han inte, eller så spelar hon bara lite svårflörtad. Det fanns trots allt inte så många av dem att välja bland just här.

De som nog ändå hade det kärvast var Kangaroo Islands underart av glanssotskakadua (glossy black cockatoo). Via ett galleri fick vi veta att det fanns 12 st glanssotskakaduor väldigt nära där vi bodde. De hade klarat sej trots bränderna men uppehöll sej på privat mark där man inte ville ha besökare för man hade inhyst familjer som mist sina hem i bränderna. Det var dock helt OK att spana från vägen. Vid sjutiden brukade de vara aktiva....

... och det var full aktivitet en kort stund, de flög rakt över våra huvuden. Dock var det mulet och sent på dagen så exponeringen blev inte alls optimal. Men vi fick i alla fall se dem.

Avslutar med min personliga favorit. Den rosafärgade kakaduan som heter "galah" på engelska eller rosenkakadua på svenska. Det här är en fågel som man nog inte kan missa om man är i Australien för den finns på hela kontinenten och den är vanlig överallt.   

Här är det en fin hona som är på strandpromenad i Margaret River (WA). Den enda skillnaden mellan könen är att honor har röd iris medan den är mörk blå hos hanar. De är mindre är de kakaduor jag visat tidigare, ca 35 cm långa, och oerhört mer sympatiska.

Här är den trevliga maken till honan på bilden ovan. De var båda på stranden och hade en fin dag med oss då vi egentligen hade surflektion, men jag smet iväg och njöt av de mer stillsamma händelserna på stranden...Lägg märke till att ögat är mörkare på hanen.

Här syns det bättre. Hanen har mörblå iris till skillnad från honornas röda. Det här är en sympatisk fågel som man kan komma mycket nära, i synnerhet om man sitter i bilen.  

Det som gör just den här arten till min favorit är att de pratar så civiliserat med varandra :-) En flock rosenkakaduor är inte en skränande hop utan en flock kvittrande fåglar som slår sej ner och småpratar med varandra. Just som de här två på bilden. Det här är också de fåglar som jag minns bäst från den tid då jag jobbade som "fårfösare" mm på en gård i Australien i början på 90-talet. De rosafärgade fåglarna fanns alltid där, morgon middag och kväll. De skrattade inte ut mej heller, som en del andra...

Hälsningar Lena

Kul gäst vid Skarholmen

Jag har varit på jobbet idag och på vägen hem svängde jag av vid Skarholmen för att ta en liten promenad. Kameran var ju med såklart. När jag gick på en av bryggorna poppade det plötsligt upp ett litet huvud mellan båtarna. Oj, vad är nu detta? Jag hann bara få en skarp bild innan den dök och försvann. 

Nästa gång den kom upp var den betydligt närmare bryggan och jag lyckades få några bra bilder på den. Den dök ganska snabbt igen, måsarna var lite påträngande. Senare skymtade jag den längre bort bland båtar som låg vid en brygga där grinden var stängd.  Vad tror ni om denna, den var 20-25 cm lång ungefär?

Hälsningar Lena