Så här kan det också se ut i sjön

Sjön Storaxen är inte bara en blå pöl med mycket fisk, det finns även andra miljöer att upptäcka. Vid kanten växer mängder med näckrosor och en del annat. Man får både speglingar på vattenytans undersidan och kan samtidigt ana träden och himlen ovanför ytan. En del tycker att detta är förvirrande men jag gillar den effekten. 

Ibland hittar man näckrosor som har blomman under vatten. Det blir lite av stillebenkänsla i den här miljön tycker jag. Helst skulle jag vilja kunna hålla andan när jag rör mej här för mina bubblor ger fullt med små prickar (bubblor) på ytan. Här har jag valt att vinkla kameran så att så lite som möjligt av himlen ovanför kommer med. 

Bilden är beskuren och visar bara detaljer av näckrosor vid ytan. Min utandningsluft bildar de klara blåsorna under bladen. 

Så här såg helheten ut. Det är inte exakt samma bild med den är tagen bara sekunder efter. Det är grundare än 1 m och man tränger sej inte in så lätt i denna miljö. Många dykare skulle nog inte klassa detta som dykning och det skulle förstås gå att fotografera här med bara snorkel. Men då får man lätt lite för bråttom, andnöd stimulerar inte kreativiteten direkt. 

Ibland önskar jag förstås en liten (eller stor) fisk här och där men det är sällan man hittar dem inne bland näckrosstjälkarna. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye och man kan se viss krökning på stjälkarna, men det stör mej inte. 

Det var allt från Storaxen för denna gång.

Hälsningar Lena

Sommardyk i Storaxen

Solen strålade vid lunchtid på söndag när vi kom fram till den sjön Storaxen i Dalarna. Jag vadade ut i vattnet och gjorde bedömningen att det går nog att dyka i våtdräkt, något som vi normalt aldrig gör i svenska (eller norska) vatten. 

När vi kom i vattnet visade dykdatorn en vattentemperatur på 23 grader i ytan och 21 grader på fyra meter. Det kändes skönt, till att börja med, och vattnet var fullt av små abborrar. Riktigt mysigt.

Jag blir överrumplad av en liten gädda (ca 20 cm), som jag får syn på när jag nästan passerat den. I bakgrunden kommer Fredrik simmande och han har inte sett den heller. 

Det är mer vanligt att man hittar gäddan så här (hoppas ni ser den), inne bland växtligheten där den ligger och lurar.

Det blev lite "katt och råttalek" när jag försökte smyga närmare. Bilden är tagen med 12 mm fisheye, så jag är betydligt närmare än det kanske ser ut. 

Den här gäddan brydde sej mindre om blixtarna och fick även med en "kompis" på bilden, eller om det kanske är mat?...

Vi simmade mycket sakta i det grunda vattnet och njöt av att omslutas av småfisk. Men efter ca en timme började det kännas kallt och jag ville helst vara nära ytan där det i alla fall var 23 grader. Min våtdräkt är bara 3 mm och passar bäst i tropikerna. Även om det känts varmt här hemma ett tag, så håller inte våra insjöar tropikvärme. 

Sikten var förvånansvärt bra i den grunda insjön och solen gjorde ju sitt till.

Om man simmade närmare sjökanten blev det betydligt mörkare och helt andra färger. Här är det nog inte mer än 0,7 meter djupt. Jag skulle nog nästan kunna "gå armgång" men botten är mjuk och ger efter om man sätter ner en hand. 

Ingen gädda vid kanten fast det brukar finnas det ibland.

En och annan större abborre patrullerade sjön. Det som ser ut som ljus dimma är ett skikt i vattnet som var mer eller mindre tjockt på olika ställen. Små partiklar i vattnet antar jag. 

Här sluttar det ner mot djupare (typ 4-5 m) och där hittar vi den största gäddan för dagen. Här är det bara 21 grader och jag huttrar när jag tar bilden. Men jag kunde ju inte motstå att stanna till en stund...som blir en stund till och ....

På väg tillbaka mot platsen där vi gick i (och hade bilen) möter vi flera små gäddor, men nu vill vi bara upp i solen. Vi har varit i drygt 90 minuter och det känns. En toppendag med finaste sommardykningen, men hädanefter blir det bara torrdräkt, även på sommaren.  

Hälsningar Lena

Gott och blandat

Under midsommarhelgens dyk blev det lite "gott och blandat" bilder på djurlivet som det ser ut vid denna tid på året. Här en snultra med en mängd vita sjöpungar i bakgrunden.

En leopardfläckig smörbult sneglar misstänksamt på mej och får en blixt "i ögonen". Den retirerar in i mörkret men är snart ute och kollar igen.

Vår färggrannaste fisk blågyltan visar upp sej i all sin prakt. Det här är en hanne som också kallas blåstråle. Honan är lite mer diskret i färgerna och kallas rödnäbba. En hanne har oftast ett harem med honor runt sej. Om den hannen dör kommer den största honan att omvandlas till en hanne. Finurligt ordnat i fiskvärlden.

En väldigt liten simpa.

Bägarkoraller hittar man nästan alltid på västkusten om man kommer ner under 20 m djup.

Så här kan de se ut om bara den ena blixten slår....Jag hade en del problem med den vänstra blixten (antagligen blixtkabeln) och fick lite spännande ljussättning ibland.

Det här är ett till exempel då bara en blixt slog från höger sida. En vanlig anemon blir lite annorlunda.

Den skulle ha sett ut ungefär så här.

Ibland är en hel yta täckt av anemoner.

De här färggranna anemonerna kunde jag inte motstå trots att jag har mängder med bilder på dessa i arkivet.

Virvelmaskarna är en utmaning att placera skärpan på. Det kan vara ägg som man ser på mitten eller så har den ätit en stor portion av något orangegult.

En nakensnäcka som kan vara en linjeborstnuding enligt boken Svenska nakensnäckor av Malmberg och Lundin. De kan dock vara lite luriga.

Det här är i alla fall en sjöhare, den är jag säker på. Den har intagit en av sina "glädjeposer" om jag får tolka stilen och den blir en passande avslutning på denna resa.

Hälsningar Lena

Död mans hand

Som ni ser är det inte poker det handlar om och inte heller en roman eller något makabert fynd i skogen. Död mans hand hittar man i havet, utanför vår egen västra kust (dvs den vill ha saltvatten). 

Död mans hand är orange, gulaktig eller vit. Det är en kolonibildande korall som också kallas läderkorall. Den sitter på hårda underlag och finns där det strömmar förbi vatten dvs ju mer strömt desto fler död mans hand.  

Här är det vita död mans hand i bakgrunden och en solstjärna i förgrunden som verkar ha blivit av med en del av en arm. Det luddiga på död mans hand är polyper som den filtrerar små organismer ur vattnet med. Därför trivs den bra där det strömmar ordentligt.

Om man tittar lite närmare kan man se att polyperna har åtta armar med vad som ser ut som små hullingar. De har också nässelceller som hjälper till att bedöva bytet (nässelceller är det som gör att manettrådar bränns). 

Här kan man se att de flesta polyper är öppna, men en del är lite mer hopkrupna och har dragit in armarna. 

Här är det en polyp som har en arm instoppad i öppningen i mitten. Den kanske "slickar av" något gott som den fångat. De är knepiga att fånga med makro för det blir mest en halvsuddig röra av alla polyperna.

Ibland ser man djur sitta på död mans hand men det är inte så vanligt. De bränns antagligen lite, men en mindre krabba tycks inte bry sej om det. 

Ofta får man dem i bakgrunden om man är under ca 10 m, vilket verkar vara en gräns för när man börjar hitta dem. Här är det en vacker gul havsnål som faktisk har den långa stjärten runt en död mans hand. 

I morgon är det fotofika i Korsheden, vi kanske ses!

Hälsningar Lena

Skaldjur och midsommar

Midsommarhelgen var vi som de senaste åren på västkusten och dök. Krabbtaskorna hade också samlats verkade det som, vi såg mängder av dem i Hamburgsunds skärgård. Den här stora krabban var lite kaxig och viftade med sina stora klor när jag kom förbi. Eller så såg den sin egen spegelbild i kameraporten, vem vet...

Det hade egentligen varit mer rätt att skriva leddjur istället för skaldjur. Gemensamt för dessa djur är att de har en segmenterad kropp och ett yttre skal. Mer än 80% av alla kända djurarter är leddjur som t ex kräftdjur, insekter, spindeldjur och havsspindlar. Krabbtaskan är väl utrustad för att ta byten (döda eller levande) med hårda skal. De stora klorna fungerar som krossande tänger och för att mala sönder bytena ytterligare har den tre tänder i magsäcken.

Kanske inte så vackra men ändå tacksamma fotobjekt som inte rör sej så värst mycket även om man blir närgången. Leddjur som krabban ovan och alla de andra arterna i denna blogg kan bara växa när de ömsar skal. När krabban ömsar ökar bredden på skalet ca 25% i storlek.

Under ett dyk på midsommarafton stöter vi på en riktig "ärkehummer". Den här är rejält stor och kommer dessutom fram för att kolla in mej lite extra. Det är förstås svårt att se vad som är stort eller smått när man inte har något att jämföra med...

...men det här är en liten hummer. Så liten att man inte skulle få behålla den om den gått in i en tina. Hummern är liksom många andra leddjur i havet en asätare, en renhållare i havet. De har sinnesorgan som kan fånga upp doft/smakämnen från döda djur i vattnet trots att koncentrationen är extremt låg. De följer sedan den riktning som har en ökande koncentration av ämnet och hittar fram till matplatsen.

Trollhummern sitter ofta gömd i sprickor och mellan stenar. För det mesta ser man den upp och ner på dagtid och lyser man på den kryper den in och gömmer sej i mörkret. Om man dyker på kvällen eller natten hittar man dem ute på jakt och då inser man hur många det kan finnas på en liten yta.

Ibland hittar man en som är vänd "åt rätt håll" och dessutom poserar för några bilder innan den drar iväg och gömmer sej. Trollhummern blir ofta bifångst i krabb- och hummertinor och den smakar gott har jag hört, men är ganska liten.

Ett av mina favoritdjur är eremitkräftan. Bakkroppen saknar skal hos dessa djur och de använder sej av tomma snäckskal, som de måste byta upp sej till större storlekar av när de ömsar och växer. Vissa arter kan också ha en anemon eller ett svampdjur som skydd på bakkroppen.   

Eremitkräftan är ingen eremit utan samlever ofta med andra eremitkräftor och även andra arter som t ex havsbortsmaskar och hydroider. Den här individen är inte mer än ca en centimeter och sitter på en "död mans hand" som är en läderkorall (det finns vit och orange).

Efter två dyk, avlastning och vård av utrustning och oss själva sätter vi oss till bords för att avnjuta havskräftor. När de står på ett matbord är det skaldjur. Jag visade i en tidigare blogg hur de lever på lerbotten. Man ser dem ganska sällan under dyk för de vill helst hålla till på djup som vi inte besöker, från 40 till ca 800 m. Ibland hittar man enstaka individer på 30 meter som de jag visade för någon vecka sedan.  

Först tas det en del bilder men när man väl börjat äta är det bara att stoppa undan telefoner och kameror, om man inte vill sätta onödigt kladdiga fingrar på dem.  

Midsommarmiddagen blir en lång sittning men trevliga dykkompisar och välfyllda fat med kräftor.

Eftersom det är midsommar avrundar vi med hemgjord jordgubbstårta. Dagen har varit lång, vi går och lägger oss lagom när solen går ner.

Hälsningar Lena